Krönika: Grattis Madrid
En andraplats bakom världens titelförmögnaste klubb i, enligt många, världens bästa liga, är ett faktum nu när samtliga poäng (och inbördes möten) är färdigräknade. Alla möjliga utläggningar har presenterats om varför ligan slutade som den gjorde och hur den borde ha slutat om bara... Jag skiter i ”om bara”, den här gången och förklarar varför jag anser att Real Madrid är värda sin 30:e ligatitel.
Tanken är inte att skriva en Simon Bank-aktig vad-var-det-jag-sa-krönika, men faktum är att jag höjde både ett och två varnande fingrar innan säsongen. Jag fick genast många kritiker, inte minst från mitt egna läger, för att jag ifrågasatte såväl nyförvärven som ledningen. ”Världens roligaste lag skulle, säsongen 06/07, leka hem den tredje raka titeln”, hette det. Det ”nya Barça” hade under de tidigare säsongerna lyckats att charma de flesta med fallenhet för fotboll. Under en tid var laget inte bara dyrkat av sina egna culés, utan var också kelgrisar med hela fotbollsvärlden. Med värningarna av två redan utblommade världsspelare, skulle inget kunna stå ivägen för mästarna den här säsongen. Inte ens vinnaren Capello… Utåt sätt var vi väl rustade, innan höstmatcherna drog igång. Känslan sa någonting annat.
Spelet var lite till och från i början också, men resultaten talade för sig självt. 9-2 i målskillnad, efter tre omgångar och 5-0 mot Levski Sofia, var ett tvättäkta hån mot min pessimistiska teori. Sen började lag som Valencia, Werder Bremen, Sevilla, Chelsea, Madrid, Chelsea igen och Deportivo att komma upp på spelschemat och det gav oss 7 poäng av 21 möjliga. Vi har verkligen haft svårt mot svårare motstånd den här säsongen och även underpresterat mot lättare motstånd. Varför? Marginaler, skador och osämja i klubben är, enligt många, anledningarna till Barças underprestationer. Visst är detta bidragande orsaker, men det går inte att, som vissa, att skylla allt det här på några slags yttre omständigheter. Det är i de här lägena som storlag ska bevisa just sin storhet och ta sig ur den onda cirkeln, som man snabbt hamnat i. I dagens fotboll är det väldigt svårt att upprätthålla sin storhetsera i mer än några år. Nyckeln till att bevara sitt anseende som ”oslagbara” är att inte sitta nöjd på den gamla framgångstrategin, som en gång i tiden verkade så vattentät. Alla strategier har sina kryphål.
Den onda cirkeln
Är man ett av världens bästa lag, är man paradoxalt nog många lags drömmotståndare. Vart än Barça åker, blir det folkfest och en chans för motståndarnas inte så meriterade spelare att visa upp sig på den stora scenen. Alla lag vill slå oss (undantag för lag som lägger sig, då de hellre tar en förlust mot Barça, än hjälper sina största rivaler) och efter en annars ganska misslyckad säsong, kan räddningen vara drömsegern mot giganterna Barcelona. Förutom detta och förutom otur, skador, osämja, tv4, Franco och regelverk (jag har säkert glömt någonting, som så nyanserat radades upp på Les Rambles igår kväll), finns det ett ännu viktigare samband som man måste se, när man ska förklara varför Barça inte vann ligan i år.
Sönderlästa
Innan säsongen hade Blaugranas två och ett halvt års gamla propagandafotboll gått hem, såväl hos publiken som på planen. Det bjöds på en riktigt rolig fotboll, som följde en klar spelidé. Efter några matcher i höstas, stod det lika klart att motståndarna nu hade synat Barças oförändrade framgångsrecept. Många lag gick ifrån sin ursprungliga spelfilosofi, när de mötte Barcelona och angrep istället de tydliga kryphålen i Barças spel. Även innan den här säsongen hade Barça haft tydliga problem med att ändra en matchbild (självklart har det funnits undantag), vare sig det handlat om att öppna en låst match eller att försvara en ledning. Förlusterna mot Chelsea och Madrid i höstas var riktigt oroande och man frågade sig om Rijkaards rockärm rymde någon oväntad medicin mot liknande matchutvecklingar i framtiden. Svaret har vi nu: En ny strategi med nya kryphål har inte funnits att ta till, när de gamla blivit allt för uppenbara.
Pressade
På den här nivån är det oförsvarligt att vägra anpassa sig och sitt spel efter de nya villkor, som Barça tvingats att spela på, under den här säsongen. I takt med att det flytande Barça-spelet uteblev, ökade pressen på var enskild spelare. När det inte funnits någon gemensam förändringsplan, har individualisterna stigit fram och på egen hand försökt att ändra matchbilden. Detta agerande fungerar ibland, i synnerhet mot sämre motstånd, men det håller sällan i längden.
Hopplösa
Spelare, som förra säsongen gav gladfotbollen ett ansikte, med Dinho i bräschen, har den här säsongen lika mycket personifierat ångest och handlingsförlamning. Tilltron på den egna förmågan reducerades hos spelarna, i takt med att spelet hackade. Spelare för spelare har inte blivit sämre än i fjol, men det verkar som att de gång på gång mötts av uppenbarelsen: ”Va, är inte vi oslagbara?” Återigen, oförsvarligt. När inte ”plan B” funnits där, har de istället naivt förlitat sig på individuella prestationer och på senare års succétaktik. Det har bara lett till att vi har visat upp ett allt mer krampaktigt spel och blivit alltmer lättlästa. Cirkeln sluten.
Madrid, inte värdiga vinnare?
Till skillnad från Hasse Backe, anser jag att det finns värdiga och ovärdiga vinnare.
Under vårsäsongen visade La Liga att den håller en väldigt hög kvalité, då de flesta lagen är svårspelade. Barça har, som nämnts, inte bevisat sin storhet i de låsta matcherna och ofta underpresterat och tappat när det gällt som mest. Madrid har istället visat prov på det motsatta. Lika illa som det har varit av Barcelona, lika skickligt har det varit av ett utskällt och pressat Madrid, att lyckas att få marginalerna och de viktiga poängen på sin sida. Visst, hade inte Barça tappat så många viktiga matcher, hade inte Madrid stått som segrare idag. Å andra sidan, hade inte Madrid varit mästare om de inte hade vunnit sina lika viktiga matcher. För mig är marängerna ett ganska värdigt mästarlag. Alla ser vi olika på det, men snälla maila och förklara för mig varför vi har ”förlorat” ligan mer än vad Madrid har ”vunnit” den.
Den vise, om än nyligen nedflyttade, Hristo Stoichkov yppade en gång: ”Fotboll är enkelt. Hur du rör dig på planen är viktigt och du måste ha den rätta mentaliteten, kriga i varje match, på varje träning, och för varje boll.” Idag är inte fotboll lika enkelt, som den gode Itzo fick det att låta. Jag känner ändå att det finns mer relevans i hans påstående, än gårdagskvällens frekventa uttalanden om att det viktigaste elementet för en matchutgång heter Pontus Kåmark!!
---
En av La Ligas mest spännande och händelserika säsongsupplagor har nått sin ände. Vare sig man låg plaskvåt i Sergels fontäner, eller dränkt i förtvivlans tårar i sin säng i natt, har vi alla fått uppleva mycket den här säsongsavslutningen. Jag tror att många håller med mig, när jag hävdar att det är just därför som vi älskar den här sporten. Man får ju uppleva så jävla mycket.
Tack Roberto Carlos för din tid i La Liga. För första gången någonsin, önskar jag dig lycka till.
Grattis Real Madrid och hoppas att ni gör er av med Capello, då saknaden av honom kommer att vara mycket påtagligare än förlusten av Beckham, nästa säsong.
