Deco – i skuggan av Ronaldinhoismen
Varför surar Deco? Varför har han börjat flirta med Mourinho igen? Trivs han inte i Barça? Jag tror att han trivs, men vare sig hans ego eller självinsikt klarar av att vara kvar. Deco verkar bäva för ”Ronaldinhoismen” och att denna börjat bära frukt. Deco hamnar i skuggan, ja rentutav på bänken.
Ronaldinho har börjat skina igen och det är inte för att han har hittat tillbaka till den där formen igen. Det är inte för att Milan erbjudit en hiskelig massa eurosar. Nej, jag tror att Deco surar av en helt annan anledning. Ronaldinho har hittat tillbaka till sig själv, blivit lycklig och ser en väldigt speciell framtid framför sig. Just en sådan framtid som Milan inte kan erbjuda. En framtid som kanske är den enda stora anledningen till att han stannar i Barcelona.
När Ronaldinho kom till Barcelona 2003 så var han inget annat än en ersättning till Beckham. Historien känner vi till likväl som den positiva överraskning det blev både sportsligt, ekonomiskt och ideologiskt. Real Madrid kliade sin hårbottnar blodiga över hur en ful fotbollsspelare kunde dra in så mycket pengar och få så mycket värdefull publicitet. På Camp Nou gottades man över ärkerivalens vilsna frustration, men var än mer lyriska över den betydelse Ronaldinho fick som nyckeln till ett attraktivt spel och som förebild för rolig fotboll. Hur hade Barça sett ut idag om Beckham tackat ja? Hur hade det påverkat den trupp som fanns då och den inställning till fotboll som karaktäriserades av en trött Kluivert, en söndersprungen Overmars och en filmande Rivaldo med kompani. Hade filialens talanger jobbat på att bända den som Beckham i stället för att försöka finta som Ronaldinho och sätta lagkamratens lycka i första rummet? Hade filialens talanger gott till tatueraren och raggat Spice Girls i stället för att som nu trixa med bollen, tänka på laget och våga utveckla en snabb och vacker teknik utan rädsla att misslyckas?
En gudomlig fotboll - tillsammans
Ronaldinho har inte bara blivit en stor förebild för småkillar på gator och gräsplättar jorden runt. Han blev en förebild för filialen först och främst. En förebild för hur man lever fotboll. En förebild för hur livet leker och hur man kan var bäst i världen samtidigt som man är respektfull, ödmjuk och omtänksam. En spelare som sätter laget först, inte bara framför tv-kameran, utan så väl på plan som på träningen. Och kanske den mest viktiga läxan – att lever du din fotboll just så, så finns det inte ett spelsystem, tränare eller president som hindrar dig till att göra ditt spel till lagets spel. Över en miljard fans kan inte ha fel. Över en miljard svenska kronor kan inte ha fel. Ronaldinho har stått för något nästan övermänskligt. Han är den ”gud” som fotbollsvärlden väntat på. Åtminstone den som katalanerna har väntat på. Spelaren som rår på systemet. Spelaren som får oss att tro mer på individens och bollens makt, mer än pengarnas och de maffialiknande klubbarnas makt. En sådan gud som gör fotbollen till något mer. En spektakulär och oåtkomlig fotboll, men ändå ödmjuk. Inte ens Maradonna levde upp till detta även om han fick hjälp av en gud och dennes hand. Med Ronaldinho finns inte de där svårsmälta divafasonerna á la Stoichkov. Ronaldinhoismen är fotboll och glädje. Båda i extremt, ja kanske gudomliga, proportioner.
Messi’as och de andra lärjungarna
I höst kommer vi få se denna ideologi bära frukt, och kanske på bekostnad av en sur axelryckande Deco. Jag tror att Deco darrar. Filialen har exploderat i självförtroende. Först ut var Messi som starkt inspirerades när Ronaldinho kom till Barcelona. Messi är redan så etablerad att det inte är någon diskussion om hans status. Fansen har gjutit in honom i startelvan och vare sig Ronaldinho, Deco eller heta Henry kan rucka på honom. Att Messi skulle bli en sådan stjärna var inte så självklart för två år sedan. Det talades om att han hade stor potential, men i ett land där varje sportjournalist får en bonus när de använder ett extra superlativ så tog meningen förvånansvärt slut där. Men, så hände något. Jag satt själv på Camp Nou när Barça mötte Juventus i Gamper för två år sedan. Det var Messis första stora framträdande. Han hade haft ett lyckat inhopp i ligan våren innan och försäsongen såg bra ut. Den kvällen föddes en Messias för katalanerna, när den lille blyge argentinaren bokstavligt trasade sönder Juventus backlinje och gjorde Vieira till åtlöje. Jag satt bredvid en galen semestrande holländare som lämnat sin nednötta stol på Amsterdam Arena för att kolla på sin idol Zlatan. Killen var likblek efter slutsignalen. Han frågade mig vad det var han hade sett. Hade en liten okänd skitunge förnedrat hela Juventus medan resten av Barcelona mest stod och såg på? Upprymd av att jag hade bevittnat något historiskt stammade jag fram att visst var det så. Det pratas i Barcelona om den perfekta kombinationen – att Ronaldinho är representanten för ”fotbol de la playa” och Messi för gatufotboll. Messis självförtroende och insikten om att leva lycklig sambafotboll kommer från Ronaldinho. Talangen är dock hans egen och han har förutsättningen att bli lika ”gudomlig” som Ronaldinho.
Dos Santos och Bojan Krkic flyttar i år upp i A-truppen. De, än mer än Messi, har inspirerats av Ronaldinho. De sprudlar av samma glädje och fantasifullhet. De har tekniken och talangen. Men det allra viktigaste, de har förstått känslan för gemenskap, glädje och att leva fotboll. De har matats med Ronaldinhoism de senaste fyra åren. Klubben har under Laporta starkt lanserat ”Més que un club” (Mer än en klubb) och hänvisar självklart till föreningen som sådan, men Barça ÄR mer än en klubb. FC Barcelona är klubben som har Ronaldinho i sin elva. De är klubben som lär ut hur man tillsammans lever lycklig fotboll.
Deco i skuggan
Deco har all rätt i världen att sura. Hans abonnemang på en fast plats i startelvan har löpt ut. För med ankomsten av Henry och de extremt hungriga Dos Santos och Krkic kommer Ronaldinho var mer än välvillig till att gå ner på en fri offensiv mittfältsroll och bara serva smörpass och jubla rakt upp i skyn när lagkompisen gör mål. Det är det han tycker om mest. Det är den läran som han lär ut. Hellre göra en lagkamrat lycklig än att göra mål själv. Deco vet att det är så och hänger med axlarna och anser att om ingen tycker om honom så drar han väl då.
Enligt José Luis Carazo på SPORT är det ett faktum att en stor del av styrelseledamöterna i Barça helst ser att Deco går till en annan klubb. Det finns en starkt ogillande till hans attityd och hur han som självutnämnd ledare påverkar truppen negativt – och särskilt Ronaldinho. Klubben har honom på sin transferlista, men medger det inte officiellt. Bud har kommit, men Deco har krävt att klubben uttryckligen måste medge att de inte vill ha honom längre. Deco vill till Chelsea, men den engelska klubben är inte beredd att spendera 6 miljoner oljeeurosar skattefritt i lön till portugisen.
En oviss höst till mötes
Deco uttrycker nu att han trivs i Barcelona, men måste nu slåss om en plats i startelvan. Han måste vara beredd att nöta bänk och inse att han inte har klubbens förtroende som ledare. Deco surar, självklart. De senaste ryktena säger att han nu har börjat bli uppvaktad av Inter och kanske är italienarna just så intressanta att Deco kan glömma bort så väl Camp Nou, Mourinho och den herrgård han börjat restaurera i utkanten av Barcelona. Det kan bli en tuff höst.
