Ett dygn av katalansk frustration
Det har gått ett dygn sedan den första matchen för säsongen blåstes igång. Gårdagen bestod av mycket frustration och oförståelse. När det visade sig omöjligt att se matchen på tv blev Catalunya Radio lösningen för mig och för många katalaner. På så sätt kan jag säga att min frustration och oförståelse delvis är Joaquim Maria Puyals frustration. Hela Kataloniens frustration.
Joaquim Maria Puyal är Barças röst i Katalonien. En radioröst som är så starkt förknippad med laget att han nästan är en del av klubben. Han är rösten som förmedlar varenda minsta detalj och låter känslorna tala. Han lever och dör för klubben och inte allt för sällan skriker han rakt ut att ”Nu kan jag dö” när de blaugrana vinner en viktig match. Ordet är nerv och omutlig kärlek. Slå samman alla svenska fotbollskommentatorer genom tiderna och jag lovar att Puyal är större än alla sina svenska motparter sammantaget. Han har använt fler ord i etern under sin karriär än alla svenska samlade. Han använder fler ord under en match än de flesta svenska kommentatorer gör under en hel karriär. Det stora är att orden fyller sin mening.
Jag saknade tv-sändningen igår, men jag hade Joaquim Maria Puyal. Även om min katalanska kunde vara bättre, särskilt när orden levereras i 140 km/h, så fick jag matchbilden klar för mig. Jag fick frustrationen och skammen klar för mig. Ett Barcelona som verkade vara i behov av startkablar kom aldrig igång och hade endast ett skott på mål i första halvlek, medan ett hungrigt Racing chockade med sina attacker och sin läsning av Barcelonas spel. Ångesten låg tät i etern och frustration växte hos Puyal. Ingen fantasi i spelet, inget driv och ingenting som visade att Barças trupp var så överlägsen som den egentligen är. Oron spreds sig i etern över ett Barça som påminde om ett visst annat lag fyllt av stjärnor men som aldrig riktigt presterade. Oron fanns även över en Deco som vägrat värma upp bara för att han inte blivit uttaget i startelvan.
När temperaturen egentligen skulle ha stigit i andra halvlek så frös den i stället till is. Spelet ville inte lossna och vare sig Ronaldinho eller Eto’o hade sin bästa dag. De som lyfte spelet och gav oss lyssnare hoppet om en trevligare kväll och tre sköna poäng blev i stället oförklarligt utbytta och Joaquim Maria Puyal skrek rakt ut, oförstående, sårad och bedragen på sitt lags prestation och tränarens taktik. Med en man mer presterade Barça ingenting. Henry hade en träff med stolpen som fick halva Katalonien att sätta söndagscavan i halsen, men när slutsignalen göd gick ett tyst och slokande Barcelona av planen.
I Sport och El Mundo Deportivo talas det idag om skam. Om ett lag som inte hade viljan, om ett lag som inte kunde och om ett lag av stjärnor som inte presterar det som det krävs av dem. Läsarna ger i huvudsak spelarna skulden, men Rijkaard har fått ta mycket kritik.
Iniesta är den spelare som har iklätt sig den vuxna rollen och gått ut i media och sagt att laget måste ta på sig detta och vara självkritiska. Medierna vill trots allt framhålla att det var precis så här ligan började 2005 när Barça till slut vann ligan. Så, egentligen är det nog inte så illa. Vi ville ju bara så mycket mer. Vi hade ju förväntat oss så mycket mer.
