Krönika: Don't hate the player, hate the game
Jag är inte bara culé, jag är fotbollsälskare också. Kvällens krönika kommer således inte att kretsa kring FC Barcelona, utan om fotbollsklimatet ute i världen i allmänhet. Celtic gick mot seger i gårdagens CL-match mot Milan och Dida i Milanmålet försökte filma till sig segern, i slutskedet av matchen. Det var inte snyggt. Det var fusk. Det borde inte höra hemma på en fotbollsplan. Men jag är inte bara fotbollsälskare, jag är människa också. Och som människa reagerar jag starkt på när folk bekvämt rättar in sig i leden och blint dömer andra människor, utan att ta debatten.
Kanske är det bra att det inte var en Barçaspelare som stod i skammens fokus under gårdagskvällen, då denna krönika likt förbannat hade skrivits på samma sätt. Förhoppningsvis ifrågasätts nu inte mina reflektioner på grund av lojalitetsskäl (men gärna på andra sätt), som det gjordes när jag ifrågasatte de stereotyper som kritiserade Messi och hans handmål förra säsongen. Det var samma fotbollstyckare som idag svänger sig med kommentarer som “måtte dom bära in denne ynklige brasilianske keeper i ett omklädningsrum och låsa dörren och låta den usle bedragaren ligga där tills han ruttnar” (1), när de uttalar sig om Didas skådespeleri.
Messi har fuskat, Dida har fuskat, Inzaghi fuskar så fort han kommer in i motståndarnas straffområde (som det heter). Puyol. Terry. Ja, nog ta mig fan har Micke Nilsson fuskat han också. Tjuvnyp och väl tajmade fasthållningar i försvarsarbetet, har garanterat påverkat fler slutresultatet än dykningar och handmål i motståndarnas straffområde. Här vänder opinionen, som fördömer Inzaghis sätt att ta sig runt regelboken, snabbt om och hyllar försvarsklipporna som visar prov på rutin och spelförståelse. Jo, det är skillnad på regelbrott och fusk, men i det ovannämnda exemplet försöker spelaren diskret dra fördel och lura domaren och hans regelbok. Puyol som Messi.
F-U-S-K. Smaka på ordet. Ja, mina smaklökar vrider sig i obehag de med. Det gör de av lökskivor också. Jag hatar stora lökbitar i köttfärssåsen. De åker bort så fort de visar sig. Är löken däremot nermald så att den inte syns, tuggar jag snällt i mig maten. Trots att den kan innehålla en mycket större mängd lök. Det smakar mer lök också, men skulle jag sitta och försöka få bort vartenda lökextrakt, skulle jag bli sittandes i timmar framför tallriken. Det passar inte in i normen om gott bordskick, så jag dömer bara den löken som jag kan se och pillar snabbt bort den. Fotboll är viktigare än köttfärssås för mig och här tar jag mig gärna tid att dissekera varje liten beståndsdel. Tyvärr passar det inte in i normen att göra det här heller. Vi dömer det fusk som syns mest och inte det som smakar värst. Det är klart att de fuskare som vi upptäcker ska bestraffas och det är snudd på omänskligt att begära att domaren ska upptäcka allt matchavgörande fusk under en match. Det är inte det som jag reagerar på, utan på det efterspel som följer med lynchning av individer och det som närmast kan beskrivas som en hetsjakt på spelare, som byggs upp av opinionsbildare och inte minst i forumen här på SF. Vill vi inte ansluta oss till dubbelmoralens läger, bör vi börja med att hänga ut var och varannan spelare, eller bara ta det lite lugnt med alla de tunga anklagelserna mot enskilda spelare som Dida.
De spelare som sågas mest av de enögda kritikerna, benämns oftast som individualister med stora egon. ”Larviga divafasoner” är en vanlig kommentar från expertbåset. Hur amatörmässigt skådespeleri Dida än må bjudit oss på igår, gjorde han det av en anledning. Han ville att hans Milan skulle vinna. Okey, det är en av de största lökbitarna som någonsin har skådats men tror fan att Dida vet om det när han lägger sig. Trots att 90% av fotbollspubliken har idiotförklarat honom är han faktiskt inte dum i huvudet. Även, kanske framförallt, om Merk hade blåst av matchen till Milans fördel hade Dida hängts ut som en fuskare av rang. Med alla tv-vinklar runt planen, är det klart att bluffen hade synats förr eller senare. Det visste Dida. Det visste Messi när han handflatade hem poäng till Barcelona. Det visste Rivaldo, när han filmade ut Hakan Unsal i semin 2002. De offrade sitt fotbollsanseende för laget. I mina öron klingar det inte helt rätt med ”egocentriska individualister”.
Min krönika i somras, om Messis handmål och den moralpanik som bröt ut i fotbollsvärlden på bara några sekunder, avslutade jag på det här sättet. Jag kan inte formulera mig bättre ikväll:
”Jag klandrar varken Messi eller andra fotbollsspelare, som är beredda att göra allt för sitt lags framgång. Speciellt när fusket inte bedöms utifrån dess dignitet för spelet, utan för om det följer de normer, som finns inom fotbollen eller inte.”
(1). Peter Wennman, Aftonbladet, 2007.10.04
