Vågar någon säga något?
Den 108:e födelsedagen är i antågande. Det är en hög ålder, och det syns.
Något märkvärdigare födelsedagsfirande den 29 november vill hon inte veta av. “108 år är väl ingenting att fira“, kan man tänka sig att hon säger. Det händer mycket i hennes liv just nu. Kåken har precis jubilerat 50 år och måste byggas om. Det blir en påfrestande upplevelse för henne. Hon trivs nämligen otroligt bra i sin borg, som hon gärna kallar den. Med åldern har hon blivit mer och mer hemkär. Där känner hon sig stark, frisk, ung och attraktiv. Hon är precis hemkommen efter en utflykt i Madrids förorter. Det höll nästan på att ta kål på henne.
Hon ville hem från första stund, kände sig gammal och ful. Hemma på Camp Nou kan hon dölja sina brister som alla hemska människor pekar på när hon är utanför Barcelona. Då kan hon sminka över sitt slitna yttre och hålla folk borta från sitt härjade inre. Men folk vet, och folk ser att allt inte står rätt till. Ingen vågar säga någonting såklart. Alla älskar ju henne. Och ibland är hon ju faktiskt helt bedårande.
Det är betydligt trevligare utanför Spaniens gränser nuförtiden. Hon hade det bättre i både Glasgow och framförallt Stuttgart. Hon tycker att hon upplever mer av den respekt hon förtjänar när hon är utomland. Därför ser hon verkligen fram mot att resa till Lyon om några veckor.
108 år, det är ingen ung ålder. Men samtidigt ser hon gamla antagonisten i Madrid röra på sig som om det skiljde 30 istället för 3 år mellan dem. Men hon vet att hon precis också gått igenom en jobbig fas i livet. Hennes vårdade yttre med snygga engelsmän, trotjänare och bejublade stjärnor dolde problemen men folk såg och i hennes frånvaro pratade folk. Men precis som för den blivande 108-åringen vågade ingen säga något i hennes närvaro. Alla älskar ju henne.
