Krönika: Mourinho väntar. Vad väntar vi på?
Efter Englands EM-miss var det tänkt att demontränaren, portugisen José Mourinho, skulle ta över det engelska landslaget. Läget blev inte som man tänkt, och nu har rykten om ett övertagande av Barcelona tagit fart.
Efter två raka ligaguld, och dessutom en makalös vändning i Champions Leaguefinalen på Stade de France, tackade Frankies högra hand, Henk Ten Cate, för sig och flyttade hem till Nederländerna för att ta över huvudstadslaget Ajax. Att tiden i hemlandet nu är över är klart, och efter just José Mourinhos avhopp från Chelsea, har Henk lockats över till den blåsiga ö-gruppen för att ta över som assisterande till nödlösningen Avram Grant. Är det så att Roman Abramovitj vill göra ett försök att värva vår Frank till London? I alla fall om man ska tro katalanska Diario Sport. Ryktesspridningens egna tungviktsmästare, tillika en-rökdjungel-utan-någon-som-helst-f*cking-eld, The Sun, högg sin vana trogen naturligvis till med idén att Frank med dotter Lindsey flyttar dit – och tar med sig Ronaldinho.
Om vi för ett ögonblick glömmer Ronaldinho, och låter killen fortsätta i den klubb som han gång på gång dementerar att han vill lämna, och istället koncentrerar oss på tränarfrågan. Barcelona är inte längre vad det var för ett par år sen. Laget spelade ut motståndarna, inte bara hemma på Camp Nou, utan även på motståndarnas Chamartín och Mestalla. Något hände dock efter den fantastiska dubbeln, om det beror på en viss assisterande tränares flytt, ska jag låta vara osagt. Förra säsongen gick trögt många gånger, och desperat försökte Rijkaard göra förändringar som skulle fungera. Det var allt från märkliga byten till extremt märkliga omstruktureringar av hela Barças spelsystem. Resultatet blev inte bättre, tvärtom sket det sig totalt, för att vara helt tydliga. En andraplats i ligan får man väl ta i absolut värsta fall, om det hade varit så att Real Madrid hade varit helt fantastiska. Denna gång var det knappast så, utan det var katalanernas rent ut sagt katastrofala vår som skänkte bort ligatiteln till konkurrenten i vitt.
Det som visades upp i så gott som alla medier, TV, tidningar & internetbaserade nyhetsportaler, var något som gav tydliga indikationer om att allt inte var frid och fröjd i den klubb som tidigare sett så perfekt ut – utåt sett. Frispråkiga intervjuer med tidningar har avlöst lika öppna diton i TV. Bråk på planen, har satt fart på spekulationerna om att Samuel Eto’o och Ronaldinho inte har gått ihop. Gruppkram på träningen efter dämpade oron, åtminstone bland inbitna culés.
Att ett tjog storstjärnor, som lever tätt tillsammans dag ut och dag in, skapar lite oro är knappast något som går göra så mycket åt. Det är stora personligheter vi talar om, stora egon och många viljor. Konflikter i sådana grupper finns, har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Oundvikligt liksom. Prio nummer ett vid sammandrabbningar av denna dignitet måste ändå vara att spänningar i gruppen måste lösas internt. Media ska inte ha något med detta att göra. Det är här som den stora skillnaden mellan Frank & José kommer fram. Medan holländaren har som styrka att plocka fram det stora hos spelarna, så är Mourinho den odiskutable kungen när det gäller att förflytta fokus från spelarna till sig själv. Säga vad man vill om hans många gånger tveksamma utspel, som kring situationen med Frisks avhopp, men han lyckades gång efter annan att ta allt fokus genom det ena utspelet efter det andra i de stunder som hans dåvarande arbetsgivare, Chelsea FC, hade misslyckats på ett sportsligt plan.
Mister Rijkaard har gjort stordåd i Barcelona, och folk kommer att minnas honom som mannen som levererade titlar till den öken, som pokalskåpet faktiskt hade varit i Camp Nous innersta åren innan hans antågande. Hans vara eller icke vara har dock varit omdebatterat många gånger, framför allt denna säsong. Första deadlinen var den 7 oktober, då president Laporta ska ha ställt ultimatumet med det enkla budskapet; spela ordentligt eller flytta. Det såg att ha ordnat upp sig i och med matchen mot Zaragoza. Laget går som tåget hemma på Camp Nou, där man vinner allt rent ut sagt. Värre är det på bortaplan däremot. Den enda ligavinsten på bortaplan denna säsong är faktiskt mot Levante, vilket väl var mer att se som ett krav än som en önskan. Nu talas det om datum i december, då allt måste vara löst, för att Rijkaard ska få fortsätta som tränare för klubben. Tillåt mig dock att tvivla på, att Frank är mannen som ska kunna lösa problemen med interna stridigheter och ett sönderläst spelsystem.
José Mourinho känner vi till mycket väl sen tidigare. Inte för att jag egentligen tror att han är en bättre tränare och större taktiker än firma Rijkaard/Ten Cate, utan för att han är expert på att låta konflikter lösas inom gruppen istället för i media, samt för att han är van att stå i hetluften och dela ut knytnävar åt alla håll. Kalla honom bufflig, arrogant & dum i huvudet, men faktum är att han hittills har lyckats riktigt väl med vad han har företagit sig. Vinst i Champions League med Porto, första ligaguldet på 50 år med Chelsea. Han är en vinnare, en sådan som alla fans älskar, men som motståndarsupportrarna älskar att hata.
Mycket kan sägas, men faktum är att något har smittat Fùtbol Club Barcelona, som för ett par år sen var klubben som ingen kunde rå på. Förändring behövs och en lösning måste till snarast, såvida vi inte vill se ännu ett magert år rent resultatmässigt.
