Krönika: Allt är så logiskt
Hoppas att tomten kommer imorgon. Jag tror inte på honom. Jag tror inte på något övernaturligt, överhuvudtaget. Jag skrev tidigare i veckan att det på något sätt kändes bra inför el clásico och att jag trodde på laget. Nu i efterhand, känns den tanken rätt övernaturlig och gör bara att jag inatt känner mig både naiv och dum. Kanske var det bara hopp, som jag kände. Allt är ju egentligen så jävla logiskt.
Fotbollen är ofta svår att förstå sig på. Många kvällar har man suttit som ett frågetecken i tv-soffan och vilsen undrat: ”Hur gick det där till?” Ikväll var inte en sådan kväll. Det gör förlusten mot våra rivaler än mer påtaglig. Än mer rå. Än mer sann. Och än mer smärtsam. Rent poängmässigt, är inte ligan körd på långa vägar. Men kvällens förlust för med sig ungefär samma känslor som när man får tillbaka en brutalt misslyckad tenta, just före jullovet. Att man inser att misslyckandet enbart beror på en själv och att man inte pluggat tillräckligt på rätt saker, underlättar inte för julefriden, direkt. Det är så många svar som jag önskat hade sett annorlunda ut, efter kvällens match.
Efter förra säsongen skrev jag en krönika om varför Madrid förtjänade ligatiteln mer än vårat Barcelona. Då, som flera gånger tidigare, tog jag upp hur sönderlästa och hopplösa vi ser ut i vårat anfallsspel. Motståndarna vet hur Barcelona spelar, vare sig det är Bojan eller Ronaldinho som figurerar ute på vänsterkanten. Schusters hjärna och spelare av Madrids kaliber har inga problem med att eliminera de farligheter, som världens bästa anfallslinje skulle kunna komma till. Sämre lag har svårare med det, på grund av spelarunderlägsenhet.
När Baptista, efter dryga halvtimmen, sköt ledningen till Madrid, kunde man lika gärna gått och lagt sig och väntat på paketen. Barcelonas anfallsförsök förblev sedan ungefär lika upphetsande som ”nyheterna” på Kalle Ankas Jul. Grundidén väldigt sexig och fungerade oavbrutet för (jag orkar inte ens räkna säsongerna längre…) sen. Stort beröm till den vita backlinjen (ehh, hela laget, till slut), men de hade ett tacksamt jobb och kan nog göra det samma i sömnen under returen. Om ingenting händer i Barcelona. ”Plan B?” ”Esset i skjortärmen?” ”Överraskningsfest?” Ja, kallade det vad du vill Rijkaard, så länge det inte bara innebär att slänga in Zambrotta på högerbacken. Det behövs någonting mer. Ett alternativt spelsätt, som kan låsa upp stängda matcher eller för den delen betrygga osäkra ledningar. Det kanske finns där, men det syns inte i min tv-ruta, i alla fall. Kalla mig olojal culé, men jag vägrar att skylla på tv4 i det här fallet.
Jag såg bara frustration, till slut. Spelare som ville avgöra på egen hand. Det fungerar i somliga fall, men knappast något man vinner en liga på. Återigen, poängförlusten är en sak, eftersmaken en annan. Men ändå så logisk. Allt var som det borde vara. Våra vinnarskallar Deco och Eto’o slet och visade vilja, utan att vara allt för bollvänliga, såhär efter skadorna. Ronaldinho visade tendenser i första, misslyckades och började hänga med huvudet. Kaptenen fick dobbmärken över hela kroppen och fortsatte spela. Oleguer satt på läktaren och ville in och jaga vita hälsenor. Domaren hade fått en tidig julklapp av Calderón. Bojan var respektlös, när han kom in. Stjärnvärvningen Henry fick nöta bänk. Ramos jagade rutinerat sekunder, så fort han fick tillfälle…
Innan vi lägger alla våra transferpengar på julklappar till den spanska domarkåren, borde vi rannsaka oss själva. Det måste till en ändring om vi vill gå i bräschen för drömfotbollen, igen. Rijkaards önskelista till Laporta borde, först och främst, toppas av fortsatt förtroende fram till sommaren. Därefter tycker jag att en ny forwardstyp, borde stå på tur. Barças anfallsuppsättning är redan en riktig gräddhylla, det kan jag hålla med om. Det är bara det att den önskade alternativa spelidén, som jag propagerat för tidigare, kan vara svår att förverkliga med de spelare vi har. Lyckas vi att prestera drömfotboll med dessa lirare, ska vi givetvis jobba därifrån. Det är ingen startman som jag är ute efter, utan en renodlad målspottare som ”inte passar in i mönstret”. En föryngrad Ruud, som accepterar bänken tills han behövs. Idag är våra målskyttar lika mycket spelfördelare som avslutare, med ett litet undantag för Eto’o och Henry. Vi behöver spelaren som inte lägger sig i våra eleganta spelregissörers arbete.
Jag tror inte på tomten, men har ändå pyntat mitt rum med honom och fortsätter att hoppas. Jag tror inte på ligaguld i år, men jag kommer fortsätta att utsmycka mig med min matchtröja och behålla hoppet. För nu hoppas jag bara. Det ska till en hel del, innan jag börjar tro, igen. Dags att gå och lägga sig nu och försöka att sova lite inför morgondagens utmaning. Inte en minut för tidigt…