Krönika: Trefrontskrig
Med ena foten i finalen av Copa del Rey, tio poängs försprång inför sista halvan av La Liga och en väg att vandra i Champions League där man anses dela favoritskapet med de röda djävlarna från Manchester. Där har vi en överblick om hur återstoden av denna säsong ser ut för vårt Barça. Parallellerna med säsongen 06/07 är inte svåra att dra (inte heller till Madrids hundraårsjubileum som skulle firas med en trippel 2002). Barça säsongen 06/07 jämfördes med det Dream Team som Cruijff guidade till fyra raka ligasegrar och en seger i Europacupen. Dessutom, för ganska exakt två år sedan, började namn som Messi och Eto’o att komma tillbaka från de långtidsskador de ådragit sig och optimismen om en trippel växte bland culés världen över. Med all rätt. Det lag som i suverän stil tagit hem både ligatiteln och Champions League året innan hade förstärkts med världens bästa ytterback 2006. Imperialism.
Nu vet nog alla hur det ändå gick. Först ut att sätta käppar i hjulet var Liverpool som utnyttjade försvarstabbarna som Barça åstadkom och grundlade slutet av Barças Champions League-äventyr redan i första matchen på Camp Nou. Därefter spelade Getafe ut ett Barça som, milt sagt, var Gaspart-dåliga och cupäventyret i Spanien passerade revy. Sedan toppar man allt detta genom att tappa poäng hemma mot Betis i en match man kunde ha avgjort både två och tre gånger. Samtidigt som kungens lag vann match efter match, dessutom gärna på övertid. Toppen av allt var ändå när ligan under en sekvens av tio sekunder avgjordes en sista gång. Barça hade vänt till 2-1 hemma mot Espanyol efter att Leo Messi äntligen provade på att vara oärlig på plan* och kungens lag låg under med 2-1 borta mot Zaragoza. Men så hände det. Jag märkte att Real-fansen på andra sidan baren jublade och springer bort och ser att de vita kvitterat, för att sedan på vägen tillbaka till min stol se Tamudo rulla in 2-2 under Valdés. Det var där ligan var förlorad och hur mycket jag än försökte kunde jag inte se hur Real inte skulle kunna vända på steken mot Mallorca hemma i avslutningsomgången av La Liga. Dolkstöt.
Jag vet dock att det är för tidigt att hävda att Barça är på neråtgående, enbart med en match som grund där Pep i mina ögon var för flitig med rotationen. Dock har man tagit flera segrar som suttit hårt åt på sistone, så i mina ögon är en styrkedemonstration nu på lördag mot los Pericos av stor betydelse. En välspelad match där från Barças sida gör att man kan gå in med harmoni till mötena mot Lyon. Sedan kommer vi alla få se betydelsen av en bred trupp när Peps mannar, så länge man är kvar i CL, kommer spela två matcher per vecka under majoriteten av de återstående veckorna. Spelare som Gudjohnsen, Hleb och Sylvinho kommer att spela viktiga roller vid ett eventuellt späckat schema. Det är viktigt att vi, samtidigt som vi behöver spela vårt allra bästa spel mot titanerna i Champions League, ändå håller uppe frekvensen i ligan. Vi kommer att behöva vinna rätt många av de småkluriga bortamatcherna om marängerna tänkt fortsätta som de spelat (eller rättare sagt plockat poäng) hittills i år. Den faktor jag starkast vill framhäva att vi har det bättre förspänt nu än för två år sedan är att mannen som ska mana på trupperna att endast seger räknas, heter Josep Guardiola nu, och inte Frank Rijkaard, som då. Det handlar om att få alla att dra åt samma håll, detta innefattar även att tämja ett lejon som på gott humör kan riva upp sår på vilken engelsk bulldog som helst. Det är Pep vi ska hålla som främsta orsak till hur det än går i trefrontskriget, för det är han som ska samla ett gäng världsstjärnor och leda dem till framgångar. Mobilisering.
---
* Jag tycker att sättet han gjorde målet på var oönskat, men minns att jag någonstans blev glad att han äntligen utnyttjade sin list. Inte minst med tanke på hur många gånger man suttit och svurit över att argentinaren haft så förbannat svårt att trilla när han utsatts för regelvidriga tacklingar i närheten av motståndarnas mål.
