Gästkrönika: Ett hjärta för klubben
Årets upplaga av Champions League har på något sätt nästan känts förutbestämd sen slutspelet lottades. Barcelona och Manchester United har visserligen inte dansat sig igenom matcherna fram till finalen, framförallt inte Barcelona, men likväl är det de två favoriterna som står som finalister. Personligen har jag aldrig känt någon attraktion till Manchester United som fotbollslag, de har alltid varit det där laget som gärna får förlora hellre än att de vinner ligan, ändå är man som fotbollsälskare tvungen att dra på smilbanden för att just de här två lagen är i final. Varför då? Förklaringen är enkel.
När Barcelona förra onsdagen vann Copa Del Rey, den spanska cupfinalen gjorde man det med ett lag bestående av Victor Valdes, Carles Puyol, Bojan Krkic, Xavi Hernandez, Gerard Pique, Sergio Busquets och Lionel Messi, som alla är fostrade i klubbens egen ungdomsakademi på La Masia. Då var inte Andres Iniesta, en spelare som varit starkt bidragande till finalen i Champions League på plan. Iniesta är också fostrad i klubben. Lionel Messi är förvisso ett undantag, argentinaren är såklart inte född i Barcelona men han togs till klubben som 13-åring med en hormonsjukdom som Barcelona hjälpte till att rädda Messi ifrån.
Manchester United vann ligan mot Arsenal i lördagens match på Old Trafford och då fanns ruggigt underskattade allroundspelaren John ’o Shea på planen tillsammans med Johnny Evans, Darren Fletcher och Ryan Giggs, Gary Neville satt på bänken.
Om man tar och jämför det här med ett lag som Chelsea eller Liverpool är antalet egna produkter i startelvorna under säsongen betydligt mer lätträknade. Resultatet? Barcelona och Manchester United vann sina ligor, och spelar final i Champions League.
Förklaringen till den här framgången känns lika enkel som självklar. De här spelarna har såklart ett mycket större hjärta för sina klubbar än spelare som blir inköpta och som inte stöps in i leden sedan de är unga. De här unga talangerna lär sig tidigt spelsättet som a-laget använder och när de väl står redo för att hoppa in i en match på Old Trafford eller Camp Nou vet de precis vad som väntas av dem. När spelare som Ricardo Quaresma aldrig verkar hitta hem, så kan det självklara svaret ligga i att han lyckas i Portugal, det är där han är stöpt, och han hade säkerligen kunnat finna sig tillrätta i en klubb om de bara gett honom chansen att utvecklas in i deras system. Det ska ju tilläggas att spelare som Wayne Rooney, Cristiano Ronaldo och Samuel Eto’o förvisso inte är fostrade i sina klubbar, men de har spelat i klubben i flera år och ständigt fått förtroende från sina tränare. Cristiano Ronaldo var inte så självklar första året, han gjorde misstag och jag tror att många med mig tvivlade på om han någonsin skulle lära sig att ta rätt beslut efter sina överstegsfinter. När Sergio Busquets i år fick chansen i Barcelona har han inte varit perfekt, men han har varit mer övertygande än en så naturlig talang som Ronaldo, av den enkla anledningen att han redan kunde systemet.
Gerard Pique fick aldrig chansen i Manchester United, i år är han en levande mur i Barcelonas försvar. Pique är fostrad i Barcelonas led och hade naturligt enklare för att komma till sin rätt i Barcelona än vad han någonsin hade i Manchesters kalla regnväder.
Som fotbollsälskare kan man inte låta bli att dra lite på smilbanden när de två, av storlagen, som klarast satsar på sina egna talanger nu spelar final i Champions League. Kanske kan de öppna ögonen för lag som Chelsea, som förvisso har Lampard och Terry i startelvan (för övrigt deras kanske två viktigaste spelare) att man inte kan köpa ihop en startelva, man kan köpa några världsstjärnor men i slutändan handlar det om att ha spelare som brinner för klubben, som sedan barnsben har tagits hand om utav klubben och vägrar se sin älskade klubb förlora en enda poäng. Att sedan båda lagen har tränare som har ett stort hjärta för klubben gör inte saken sämre, Guardiola är en legend i Barcelona och har ett stort hjärta för sin klubb. Sir Alex är väl kommentarer överflödiga om, han har ett hjärta som är rödare än de flestas. I jämförelse med många andra storklubbar som värvar stora namn även på tränarpositionen har de här lagen försökt att få tränare som passar in i deras system, som spelarna lyssnar och tror på.
Så låt oss hoppas på en fantastisk champions league final, och låt oss hoppas att fler lag tar efter filosofin som finns i dessa anrika klubbar.
