Gästkrönika: Älskade primadonna
Det finns lyckade comebacker, som Kim Clijsters nu i US-Open. Det finns comebacker man önskar att man aldrig fått uppleva (läs Björn Borg). Sen finns det folk som LOVAR att de ska sluta, som Jay-Z för några år sedan. Men likförbannat gjorde han comeback med en platta i stort sett innan han hade hunnit sluta! ”Hörru Jay, lovat är lovat!” Det tycks vara ett Jay-syndrom. Leno lovade också att han skulle sluta, och medans man stod och skrek ”Äntligen!” så gjorde han comeback med en ny show.
Det här inspireras dock av en mer oväntad och roligare comeback, om än av det något mindre slaget. Det är gamle Barcelonahjälten Romario som ska göra en minicomeback, två matcher för sin pappas favoritklubb America. Något som får skribenten att minnas och hoppas.
Divan
Ni vet den där spelaren som har en överlägsen attityd, skäller ut sina lagkamrater, tar sig själva på för stort allvar, talar om sig själv i tredje person och har ett ego lika stort som den smale Ronaldos adamsäpple. Spelaren som ser ut att hånle åt både mot- och medspelare. Bäst förkroppsligade var dessa egenskaper hos den största fotbollsdivan av dem alla – Romario, tåfjuttarnas konung.
Det var hans övergång ifrån PSV till Barcelona 1993 som fick mina känslor att stiga ifrån ”Jag hejar nog på Barcelona” till att jag började handla matchtröjor, följa Barca i tidningar (detta var innan modeflugan internet) och se alla matcher som sändes med dem på TV, vilket väl 1993 säkert var hela tre-fyra stycken!
Jag fäste mig vid Romario genom ”Eurogoals” där han sprutade in mål för PSV varje vecka. Sedan fanns jag på plats när IFK Göteborg tog emot PSV i Champions League. Romario var, i ärlighetens namn, totalt osynlig och hade det inte varit för utstrålningen, att han bar svarta handskar och såg rätt cool ut, så hade jag nog blivit lite besviken.
Helt plötsligt så fick Romario en boll när han stod felvänd inne i Göteborgs straffområde. Han duttade elegant upp den med foten, upp på bröstet. Göteborgsförsvaret blev paralyserat. Romario lätt bollen falla till ena knäet där fick den studsa ett par gånger, sen var det som att han insåg ”men orka spela fotboll när det är så här kallt”, och tog ett tamt avslut. Det räckte dock gott för att göra kärleken starkare. Och än starkare blev kärleken när han inför debutsäsongen i Barcelona deklarerade han att han skulle göra 30 ligamål, och självklart så gjorde han exakt 30 den säsongen.
Byggd som en köttbulle for han världen runt och lobbade in mål, skrattade, skällde, slog ut med armarna åt idioterna till lagkamrater och skapade rubriker.
”Han var ju bra, men vilken jävla diva”, verkar de flesta tycka. Och visst, det är sant - han var/är en stor, jävla diva. Han pratar om sig själv i tredje person, är otroligt arrogant och ställer de mest knepiga krav, och jag älskar honom för det!
Jag har alltid gillat spelarna som står ut och verkligen vill just det – stå ut. Spelarna som alltid vet bäst, som alltid gör en dragning för mycket, slår en passning för lite och har en kaxig kommentar till övers. Spelarna som skiter i att passa om de själva har chansen att avsluta, trots att sex lagkamrater står fria i straffområdet.
Attraktionen till divan ligger i den stora kontrasten till det svenska. Kontrasten till lagmoralen, "en för alla och alla för en" och andra helylleideal. Divans resonemang är ”jag för jag och alla andra för mig”. Så totalt fel, så totalt osvenskt, så totalt divigt och helt underbart befriande! Dessutom är ju divans hybris en källa till skratt. Man kan ju inte annat än skratta åt Romarios ” god pointed his finger to me and said you´re the man”.
För sju-åtta år sedan hade jag en förhoppning om att Zlatan skulle kunna axla Romarios mantel som min favoritdiva. Men bit för bit putsades hans divafasoner bort av Koeman, Capello, Roberto Mancini och Mourinho. Citat som ”Det Carew kan göra med en fotboll kan jag göra med en apelsin” kommer så gott som aldrig nu för tiden. Dessutom har han ju inte snott en straff på flera år. Istället har han förvandlats till kapten för det svenska landslaget och beskrivs av Olof Mellberg som en ledare. En förvandling i klass med puppan som blir en fjäril, fast åt fel håll. Vilket slöseri av talang! Zlatan hade så mycket potential, men har förstört nästan allt med hårt slit och hederligt arbete!
Men det största problemet med Zlatan är att han helt enkelt inte är tillräckligt bra. Den stora divan måste verkligen vara bäst, annars framstår divalaterna mest som patetiska. Säga vad man vill om Zlatan, hans karriär och hans fäbless för att göra viktiga mål i Ungern, men han är inte bäst. Skulle Zlatan exempelvis försöka sig på att skälla ut Xavi eller Messi så skulle det ju enbart bli pinsamt. Det är därför han får ta ut sådana saker på Kim Källström.
Men Romario var verkligen BÄST under en tid av sin karriär och han visste om det. ”Vadå VM? Det här är ju Romario-cup”, sa han till pressen under VM 1994. Men ett tag hängde hans medverkan i VM på en skör tråd och egentligen var det Bebetos förtjänst att Romario ens anlände till VM. Eller det hade i alla fall varit Bebetos fel om Romario inte hade kommit till USA.
Under i stort sett hela kvalet till VM 94 hade Brasiliens förbundskapten Parreira vägrat att ta ut Romario. Man kan nog misstänka att Parreira tyckte Romario var något jobbig att ha att göra med. Men inför den sista matchen i kvalet, emot Uruguay, kunde en eventuell förlust leda till en femte plats och ett extra kval. Folket krävde Romario och förbundskapten lyssnade. Brasilien vann med 2-0. Vem som gjorde båda målen? Det vet ni.
Efter matchen emot Uruguay var Romario självskriven i truppen, men i sista stund uppstod ett stort problem - i alla fall för Romario. När han klev in i planet som skulle ta Brasiliens trupp till USA såg han till sin stora fasa att Bebeto hade satt sig på bästa fönsterplatsen! ”Lagets stjärna utan fönsterplats, det går inte för sig”, resonerade Romario och deklarerade att det inte blir något VM för honom om han inte fick Bebetos plats. Stackars Bebeto såg inget annat val än att skamset flytta på sig. Väl framme i staterna var Romario turneringens mest lysande stjärna, han hjälpte sitt Brasilien att bärga guldet och blev utsedd till världens bästa fotbollsspelare.
När det var dags för försäsong i Barcelona syntes Romario inte till, och han verkade inte heller ha särskilt bråttom att dyka upp: ”Romario har vunnit VM och blivit VM-kung. Romario ska ha semester”, deklarerade den sambadansande Romario genom pressen. Han hade tydligen inte ens tid att ringa upp Barcelona och tränaren Johan Cruyff personligen, det fanns ju drinkar som skulle drickas, danser som skulle dansas, biffar som skulle grillas och damer som skulle kelas. Några veckor senare anlände han till Barcelona med ett ego som hade vuxit sig så stort att inte ens Cruyff kunde tygla det, och till slut fanns det ingen annan utväg för Cruyff än att låta Romario lämna Barcelona för Flamengo.
I sitt sista kontrakt med Flamengo fanns en klausul om att han fick besöka nattklubbar när han ville. ”Privat gör jag vad jag vill. Natten är min vän. Går jag inte ut gör jag inte mål”.
Han spelade hellre fotboll på stranden med sin polare Edmundo än tränade med laget. ”Jag behöver inte träna. Jag kan inte bli bättre. Risken är större att jag blir skadad”, logik a la Romario. Träningen har det varit lite si och så med genom hela hans karriär, eller enligt Romario har det nog varit precis lagom lite. Johan Cruyff var imponerad över att Romario kunde vissa upp sådan genialitet ”Without doing any work”.
Jag kan se framför mig hur Romario och Edmundo är på stranden med feta guldkedjor kring halsen, damer omkring sig och lattjar lite boll på stranden till skymningen för att sedan plocka fram ett par feta biffar och lägga på grillen, klappa sig gott på magen och garva åt att de andra killarna varit och tränat.
När han lämnade Barcelona för Flamengo så krävde Romario att två strandplaner skulle stå till hans förfogande vid träningsanläggningen. Det fixades såklart, om en gigantisk grill och feta biffar kom med på köpet vet jag inte, men mycket talar för det.
Trots att hans spel aldrig igen nådde de magiska höjderna som under första året i Barcelona och i VM 94 så har divatakterna alltid suttit i ryggmärgen. I brasilianska ligan gav han en lagkamrat en örfil under pågående match för att han tyckte att denne spelade för dåligt! Kan någon ens föreställa sig att Zlatan skulle ge Abidal en örfil? Ibland kan jag dock önska att någon skulle örfila Alves när han gjort en av sina mest patetiska filmningar. Även om örfilar är att gå lite väl långt, till och med för min smak, så visar det att Romario fortfarande visste att han var bäst. Åtminstone i sitt eget lag.
Mot slutet av sin karriär lyckades han göra sitt 1000:e mål, även om han där har räknat in träningsmatcher, reservlagsmatcher, juniormatcher och säkert även några fantasimatcher. Men vad spelar det för roll? Han har hur som helst gjort många och han har bjudit på sig själv hela vägen.
En kort comeback och sedan är Romario borta igen och som det ser ut nu finns det ingen som kan ta över. Men jag behöver någon som kan förgylla min tillvaro med fantastisk fotboll, hybris, sköna citat och feta biffar på stranden. Någon som gör att jag kan behålla min illusion(?) om talangen som slår klackar, gör mål, struntar i allt och alla, går sin egen väg, ger fan i situpsen, kommer fem minuter innan match och ändå är bäst. Bohemen och divan i en person.
Mitt enda lilla hopp just nu står till en 14-åring jag läste om i lokalpressen. På frågan hur det kändes att bli matchens lirare i finalen av en stor ungdomsturnering svarade han ”Inget speciellt. Det brukar jag bli. Jag är som en spelare i TV-spelet FIFA som har 99 på allt”.
Nu är det bara hoppas att han inte förslösar all denna talang på hårt slit och lagarbete!
***
Några av Romarios mål under debutsäsongen i Barcelona. Avslutet efter 25 sekunder är så otroligt att jag förstår ingenting. Vem avslutar ens därifrån när man är totalt fri?
