Magiska ögonblick jag aldrig glömmer
När Spanien hade besegrat Portugal och tagit sig till kvartsfinal mot Paraguay tänkte jag som många andra att det skulle bli en promenadseger för Spanien mot semifinal. Men om Spaniens väg till EM-guldet för två år sedan var relativt bekväm var vägen mot VM-guldet allt annat än spikrak. Vi bjöds på spänning, dramatik och inte minst de avgörande ögonblicken som för all framtid är en del av VM-historien...
Åttondelsfinalen mellan Japan och Paraguay var inte bara VM:s tråkigaste. Jag tror faktiskt aldrig att jag har skådat en sämre fotbollsmatch. Tankarna att detta bedrövliga Paraguay skulle slå ut Spanien i kvartsfinal fanns överhuvudtaget inte förrän Piqué försökte slita armen av sin motståndare och domaren pekade på straffpunkten. Casillas räddade inte bara straffen utan också den spanska drömmen om nationens första VM-guld. Mål där och jag tror det hade varit ridå ner för Spanien.
Efter att Alonso gjort 1-0, slagit om straffen och missat varpå Fabregas blev bestulen på en solklar straff avgjordes matchen på ett sätt vi aldrig kommer att glömma. Teknisk briljans mellan Xavi och Iniesta gav Pedro chansen att avgöra, men bollen tog i stolpen. Villa fick läget och prickade stolpen två gånger om innan kommentatorerna Härenstam och Strömberg kunde gå loss totalt för ett magiskt, omöjligt, makalöst, turligt och oerhört viktigt fotbollsmål. Spanien var i VM-semifinal för första gången och precis som mot Portugal hette den stora hjälten David Villa.
Bläckfisken Paul hade ju sagt Spanien före semifinalen så det fanns väl ingen idé till oro trots att motståndet var meriterade Tyskland som charmat hela världen med sin nya fotboll? Vi fick den väntade matchbilden, men trots Spaniens dominans och bläckfiskens tips var känslan för mig och säkert för många andra: snart kontrar Tyskland in 1-0!
Men Spanien gjorde sin bästa match i turneringen och Tyskland hade inte mycket att sätta emot. Alla väntade på att Villa skulle avgöra ännu en gång, men istället avgjordes semifinalen av den kanske mest värdiga matchvinnaren av alla. Spelaren som alltid ger allt, oavsett match och motstånd.
Carles Puyol sänkte Tyskland med en ”dynamit-nick” som liknade målet han gjorde på Bernabeu under rekordsäsongen 2008/2009. Det var svårt att hålla tillbaka tårarna och en klump fastnade i halsen. Gråten var nära. Allt var bara för vackert. I sin livs match satsade Puyol precis allt och lite till när han gjorde sin karriärs och Spaniens viktigaste mål någonsin.
Det var en saga som verkade för vacker för att vara sann och jag var helt säker på att Tyskland skulle kvittera på tilläggstid och därefter vinna på förlängning eller straffar. Tro mig när jag säger att det hade kvittat om det var Ramos som hade nickat in målet, men att det var min absoluta favoritspelare, Puyol, som avgjorde innebar såklart ett extra känsloladdat ögonblick.
Jag kommer aldrig glömma Puyols nick, men inte heller vad som hände den 11:e juli 2010. En final som kunde ha slutat precis hur som helst avgjordes av samma spelare som skickade Barcelona till final i Champions League 2008/2009 efter målet på Stamford Bridge. Den här gången avgjorde Iniesta den största av alla fotbollsmatcher och nationen som inte kunde vinna något var världsmästare för första gången, dessutom som regerande Europamästare.
Att Iniesta tillägnar målet till Jarque är ytterligare ett bevis på att VM fick ett värdigt slut på alla sätt. Iniesta kom till VM efter en säsong fylld av skadebekymmer och inledde turneringen tveksamt. Därför är det svårt att beskriva sin beundran när Iniesta plockar fram det bästa han har i en VM-final. Han hade fått så mycket stryk i matchen och bommat flera avgörande lägen, men just tron på att det alltid kan gå vägen och vägran att ge upp gör Iniesta till en stor förebild för alla som utövar den här underbara sporten.
Ännu mer känslomässigt blev det under prisutdelningen. Man såg den genuina, självklara glädjen blänka i ögonen hos både Xavi och Puyol. Casillas tårar är ännu mer talande om vilket stort ögonblick det här var för spelarna. För dessa tre ikoner var det förmodligen den enda och sista chansen att få lyfta VM-pokalen. Blir man inte berörd av det, då har man inget hjärta.
Egentligen är det helt sjukt vad den här generationen Barca-spelare har uppnått inom loppet av två år. Först vinner man ett EM-guld med Spanien och därefter tar man sex titlar med Barcelona. Och efter att ”bara” ha vunnit ligan den gångna säsongen toppas alltsammans med ett VM-guld.
Jag måste också nämna något som lätt glöms bort. Alla är imponerade av Tysklands unga förmågor, vilket givetvis är helt korrekt. Men det många glömmer är att spelare som exempelvis Piqué, Pedro och Busquets var VM-debutanter som gick in och spelade VM som att man aldrig hade gjort annat. Det är lätt glömt med tanke på allt som de redan har uppnått.
Det har varit fantastiskt att följa det här landslaget under VM. Nästan samma nervositet som när Barca spelar har infunnit sig vid flera tillfällen. Inte så konstigt kanske när 7 av 11 spelare i startelvan till vardags spelar för Barcelona. Men det var inte Barcelona som vann, det var Spanien som vann. Det var Iniesta från Barcelona och Casillas från Real Madrid som var de stora matchvinnarna i finalen.
Vi får såklart inte heller glömma att Spanien aldrig ens hade nått sin första VM-final utan en av mästerskapets bästa spelare David Villa. Om ett par månader drar La Liga igång igen och då spelar målskytten för Barcelona. Hur ska man klara sig utan spansk fotboll tills dess?
