Maränger är inget att vara rädd för!
Det här är en berättelse om kärlek och avsky, om hur starka känslor kan göra det omöjligt att tänka logiskt och om en fika hos min mormor.
Jag sitter hemma hos min mormor och har just satt i mig en stadig middag. Kaffet är serverat och jag befinner mig i en annan värld när hon väcker mig ur mina tankar genom att hålla fram ett fat och fråga "Får det vara en maräng?"
Jag tittar skeptiskt på de små vita sötsakerna på fatet. Bara ordet är motbjudande. Jag tvekar in i det sista, jag vill ju inte vara oartig nu när tanten ändå försöker vara snäll. Till slut blir det ändå för mycket. "Nej tack" blir mitt svar. Visst är det fånigt, men jag bara måste markera, om inte för någon annan så åtminstone för mig själv, att maränger helt enkelt inte går hem hos mig. Inte i någon form.
Det är märkligt det här med supporterskap. Att elva spelare, klädda i en viss dräkt, kan få mina oförbehållsamma sympatier medan elva andra, klädda i en annan dräkt, bara förtjänar avsky i mina ögon. El Clásico står för dörren, och världen är plötsligt uppdelad i en god och en ond halva. Ni är antingen med mig eller mot mig. Det finns inte längre något utrymme för nyanser, logiska resonemang eller bekännelser. Nu är det vi mot dom och inget, absolut inget, kan få mig att se på saken med andra ögon. Innerst inne vet jag ju att de där vitklädda spelarna inte är sämre människor än vi andra, och det gäller förstås deras fans också. Tror jag. Eller?
När jag skrev matchrapporten efter Barças förlust mot Betis kunde jag utan några större svårigheter erkänna att mitt kära blaugrana spelade dåligt. Riktigt dåligt, t.o.m. Någon plats för sådana bekännesler kommer däremot inte att finnas på söndag. Har vi torskat mot real kommer jag att anföra en komplex och föga trovärdig konspirationsteori och sen är det bra med den saken. Det är fint att vara klok och förståndig, men när det kommer till real struntar jag blankt i det. Folk får tycka att jag är hur tjurskallig och töntig de vill, här handlar det om starka känslor och såna kan tränga undan hur mycket förnuft som helst.
I mina ögon står real för allt som är negativt. De är överhetens lag. De har en smutsig historia. De har en elva bestående av överbetalda och överskattade divor. De är alla domares favoritlag. De förvandlade den där portugisen (det är märkligt, men jag kan inte minnas hans namn nu för tiden) från helgon till avskum. Aznar håller på dem. De har Beckham. De har Guti. De gör aldrig några snygga mål. Deras bollar går jämt stolpe-in när våra går stolpe-ut. Deras dräkter är urtråkiga. Deras fans tror att Raúl är en av världens tre bästa spelare.
Jag vet att jag är tramsig nu, men det kan inte hjälpas. Kärleken till FC Barcelona förutsätter på något vis ett ogillande av det-där-vitklädda-laget-från-Madrid.
"Åh ta nu en maräng Joakim. De är inte farliga". Mormor ger sig inte i första taget.
Jag funderar över hur farliga de egentligen är. Det senaste halvåret har de ju sett ut som fromma små lamm som vilket blåbärslag som helst kan plocka poäng mot. Åtminstone fram tills alldeles nyligen. För nu har de tydligen vaknat till liv. 6-1 är siffror som skrämmer. Att ett lag lyckas spela så bra anfallsfotboll att de kan få Michael Owen att göra mål skrämmer. Säga vad man vill om deras spelare, men Samuel, Ronaldo, Zidane och Casillas är namn som inger respekt. De har kapacitet att vinna serien, ingen kan ifrågasätta det. Det här känns inte bra. Hur ska vi kunna få ner dem på knä?
Tja, vi har ju förstås Ronaldinho. Och Xavi. Och Deco. Och Giuly. Och Puyol. Men framför allt har vi Samuel Eto'o. Alla som följt den killen vet vad han kan göra mot sina före detta ägare. Jag är fullt övertygad om att han kommer att måla på lördag.
Sen har vi hemmaplan, det är alltid en fördel. Vi har världens vackraste passningsspel. Vi har Camp Nou, en fruktad arena.
Vidare är vi serieledare. Det går inte att bortse ifrån. Den här säsongen har vi varit Spaniens bästa lag. Det finns en anledning till att vi leder La Liga, och det ska real få se på lördag.
Plötsligt känns det inte så illa längre. Vi slog ju Milan hemma, och att Milan är ett bättre lag än real måste vi väl ändå vara överens om?
Så bubblar känslorna upp igen. En stunds logiskt tänkande går över i de sedvanliga, missunnsamma, irrationella vi-mot-dom-känslorna. Ronaldo är inte vad han en gång var. Inte Zidane heller. Samuel var bättre i Roma, och Albacete! Vad är det att skryta med? Vilket lag som helst kan ju spöa Albacete!
På lördag kväll vill jag inte se någon välspelad match mellan två jämna lag. Jag vill inte se två lag som toppresterar och bjuder på årets vackraste spel. Jag vill inte vara med om någon nagelbitare. Spänning är inget jag hoppas på. Nej, jag vill se ETT lag som toppresterar. ETT lag som bjuder på årets vackraste spel. Det andra laget ska vara statister. De ska se ut som små knattespelare. De ska förnedras och det rejält. De ska bli frånsprungna, utspelade och utskrattade. Jag vill se Barça sopa mattan med real. Jag vill se kattens lek med råttan. Jag vill att matchen ska vara avgjord efter fem minuter. Spänningen kan vi spara till matcherna mot Valencia, Depor eller Atlético.
Senast det begav sig gick det ju bra. Barça spelade mycket bra och i andra halvlek sprang Xavi igenom och lyfte elegant in 1-2 och miljontals culés världen över gick i taket. Sedan dess har vi blivit bättre och real sämre, är det inte så?
Så, nu känns det bättre. Tillbaka till mormors kaffebord. Jag tittar på kakfatet och bestämmer mig till slut för att tugga i mig en av de där vita, sötsliskiga sakerna. Hon har ju faktiskt rätt, min mormor. Maränger är inget att vara rädd för. Det är något man äter och det ska ni få se på lördag.
2 dagar kvar!
