Det var längesedan jag kände sådan stolthet
Det var längesedan jag kände en sådan stolthet för FC Barcelona. För våra spelare, för våra tränare men framförallt för våra supportrar.
Klockan närmar sig läggdags och här sitter jag fylld av tusentals olika känslor efter årets svettigaste dubbelmöte. Å ena sidan är jag arg, besviken och ledsen. Men å andra sidan är jag lättad, hoppfull och stolt. Lättad över att denna plåga äntligen är över. Hoppfull om framtiden efter att ha sett våra hjältar haft en brinnande revanschlusta i ögonen. Men främst stolt efter att ha sett klubben FC Barcelona segla högt över allt vad troféer och segrar heter ikväll.
Tja, vart ska vi börja? Allt hängde egentligen på spel efter förlusten mot Madrid på Camp nou. Inför matchen sa Guardiola; “Dessa spelare är unika. De kommer alltid finnas i våra minnen och på tisdag kommer de bevisa varför.” Jag antog att han menade efter en seger. Men åstadkommer en seger verkligen att spelare blir unika? Jag tror inte det. Någonstans tror jag att Pep menade att hjärta, vilja och rent spel skulle göra våra spelare odödliga ikväll. För jag såg inte ett trött Barcelona som spelade handboll och låg ner idag. Jag såg ett aktivt, hungrigt, jagande Barcelona som letade och letade. Tyvärr gick det inte denna gång, men vad som är tur är att detta syns. Detta märks bland spelare och inte minst av våra supportrar.
13 troféer av de 16 senaste. Detta är lagets statistik fram tills nu. Att vinna har kommit att bli en vana för culés. Men så kommer två käftsmällar direkt efter varandra. Förlust mot Madrid på Camp nou. Utslagna av Chelsea på Camp nou. Jag tänker inte gå in och analysera spelet för jag tror alla sett matcherna och kan bilda sin egen uppfattning. Däremot går efterspelet rakt in i mitt hjärta.
Ljusglimten var de annars så kräsna fansen som i slutminuterna mot marängerna trots underläge skanderade "OO-le-le-OO-la-la- ser del Barca es, el millor que hi ha"! Mot Chelsea var det samma sak. Trots Torres kvittering på slutet ställer sig folk upp och sjunger ”Futbol Club Barcelona” högre än på länge. Efter slutsignalen ställer sig ännu fler människor upp. Inga busvisslingar, inga vita näsdukar. Man applåderar bara åt våra spelare. Något i stil med ”tack för showen. Tack för att ni slitit för märket på bröstet.”
Cesc: "I'm 24 years old, and I've never seen the Camp nou reacted like this after a defeat. This is a great team, we'll be back next year."
Detta gör mig hoppfull. Hoppfull om att vår era inte är över. Hoppfull om att revanschlustan till nästa år kommer vara större än på länge och hoppfull om att Guardiola finner ork och kraft till att fortsätta en säsong till.
En kväll som denna väljer jag att koppla bort mina känslor av besvikelse och ilska. Istället fylls jag av kärlek till vår klubb. Ikväll bevisade man att més que un club är ett uttryck att räkna med. Ikväll bevisade man laget Barcelona är större än någonting annat för oss. Man vinner tillsammans och man förlorar tillsammans.
Att vinna är inte allt, men viljan att vinna, det är allt.
