FC Barcelona - Chelsea FC 2-2

Pep Guardiola valde lite överaskande att formera ett 3-4-3 med ständigt ordinarie Dani Alves på bänken. Även om Chelsea rivstartade med ett anfall i första sekunderna, så var det i övrigt en väldigt väntad matchöppning. Chelsea låg extremt lågt, ofta med hela laget på egna tredjedelen av planen, samtidigt som Barça flyttade boll metodiskt. Chanserna speglade inte spelövertaget, men de fanns där främst genom Messi som hade en boll precis utanför stolpen och ett friläge som avvärjdes av Cech. Känslan fanns ändå hela tiden där om att Barcelona sakta men säkert skulle mala ner britternas tappra försvar, vilket även förstärktes när mittbacken Cahill utgick efter en tidig skada. Tyvärr skulle även Barcelonas backlinje drabbas av en tidig skada, när Valdés manglade Piqué i en utrusning, vilket ledde till en lättare hjärnskakning.

 

Dryga halvtimmen in i matchen, kom det då så förlösande ledningsmålet. Cuenca sprang i djupled och för en gångs skull hade han en drös av framrusande alternativ i boxen och efter att ha passerat en skog av ben nådde bollen Busquets, som med vänsterfoten lyckades raka in ett av sina sällsynta mål i öppen bur. Nu var hemmalaget ordentligt på gång och inte blev det sämre när John Terry fick för sig att knäa Alexis i ryggen utanför spelet. Solklart rött som den turkiske domaren snappade upp och nu kändes det bara som en tidsfråga innan matadoren skulle sätta det avgörande svärdet i den svårt sårade tjuren.

 

Och fem minuter senare kom så 2-0 som tillfälligt, men då kändes defintivt, skickade Barcelona till finalen. Messi spelade fram Iniesta som fri med Cech satte bollen vid bortre stolpen. En lättnadens suck spred sig över hela Camp Nou som för kvällen visade sig från sin bästa sida. När alla gick och väntade på att domaren skulle dra gong-gongen för första ronden somt tillfälligt skulle rädda den blåa hörnan, kom så blitnedslaget från ingenstans. Lampard vann en förlupen boll en bit in på Barcelonas planhalva och slog en perfekt boll i djupet som hittade en ensam Ramires som iskallt prickade in reduceringen bakom Valdés som var på mellanhand. Ett ologiskt slut på en halvlek som helt gick i blåröda färger, men där och då kändes det mest som ett irriterande hinder som skulle övervinnas utan större problem.

 

Andra halvlek

 

Andra halvan fortsatte i samma spår som den första. Barcelona flyttade tålmodigt boll och Chelsea låg bokstavligen talet med hela laget runt eget straffområde. Något som skulle straffa sig då Drogba visade sin orutin som försvarare när han klumpigt glidtacklade Fàbregas som billigt lade sig ner och fixade en straff. Mycket av fokuset innan matchen har handlat om Messis oförmåga att göra mål mot just Chelsea på sju tidigare försök, men här fick han en gyllene chans från straffpunkten. Tyvärr verkade det som att nerverna spökade något och det inåtskruvade skottet gick i ribban och ut.

 

Efter den snöpliga missen avtog pressen betänkligt. Visst, bollinnehavet var lika stort, laget låg lika högt, men målchanserna, genombrotten och fantasin lyste med sin frånvaro. Guardiola försökte öka pressen genom att sätta in speed (Tello mot Cuenca) och huvudspel (Keita mot den ständigt underpresterande Fàbregas) utan några märkbara resultat. Gång efter annan körde Barcelona fast i Chelseas centrala försvar, ibland försökte man på kanterna men inläggen kunde aldrig hota mot Chelseas försvarsresar och trots mötets oerhörda tyngd kändes det ganska odramatiskt. Visst fanns det några få chanser, Messi hade ett skott i stolpen, Alexis ett knappt, men korrekt avvinkat offsidemål och i slutminuten var det en misstänkt hands på Chelseaförsvaret. Domaren vinkade dock avvärjande och istället fick Torres chansen i ett friläge från halva plan. Efter evigheter av målsupande var han plötsligt tillbaka i gammal god Atlético-form och satte den definitiva spiken i Barcelonas finaldrömmar.

 

Summering

 

Vem ska avgå? Vem ska säljas? Behöver Barcelona en helt ny taktik? Forumdebattörer och journalister världen över ser det här säkert som den definitiva dödsrunan för det framgångsrika Barça som dominerat fotbollen de senaste åren. Vi som har varit med ett tag vet dock att exakt samma tongångar hörts tidigare. När Inter slog ut Barcelona för två år sedan ansåg sig helt plötsligt varenda soffexpert räknat ut hur man knäcker katalansk tiki-taka. Säsongen efter gick i stort sett samma manskap, med i stort sett samma taktik och vann ännu en tung dubbel. Ser man till spelarnas ålder och vad de rimligtvis har att ge framöver, väljer jag att se det här som ett jack i kurvan.

 

Samtidigt finns det all anledning till självkritik. Många spelare, som Piqué och Alves, har säsongen igenom underpresterat jämfört med vad de visat tidigare. Andra nycklar, som Messi och Valdés, har gjort en bra säsong, men tvärdippat i form när de behövts som mest. En spelare som Cesc har förutom några viktiga mål i säsongsinledningen, varit provocerande dålig långa stunder av säsongen. 

 

Pep Guardiola ska ingenstans, så länge han själv vill stanna! Många supportrar är förbannade för att han hela tiden försöker förändra och utveckla ett redan framgångsrikt lag, men att tro att Barça ska kunna vinna på automatik år ut och år in känns naivt. Minns exempelvis hur Rijkaard stillasittande såg på när laget sjönk djupare för var säsong som gick efter CL-segern i Paris.

 

Slutligen vill jag bara ägna några ord åt att hylla Barcelonas tappra övermän. Jag har absolut ingen sympati för vare sig Chelsea som klubb eller dess fotbollsfilosofi, men det hjärta deras spelare visat i dessa två matcher är nog det tappraste jag skådat. Att i två matcher spela så pass passionerat och samtidigt disciplinerat (Terry undantaget) är värd all beundran och bragmedaljer världen kan uppbringa. Grattis till en välförtjänt seger!

 

FC Barcelona Valdes; Puyol, Piqué (Alves, m.26), Mascherano; Busquets, Xavi, Iniesta, Cesc (Keita, m.74); Cuenca (Tello, m.67), Alexis y Messi.

 

Chelsea Cech; Ivanovic, Cahill (Bosingwa, m.12), Terry, Cole, Mikel, Meireles, Mata (Kalou, m.58), Lampard, Ramires; y Drogba (Torres, m.80).

 

Mål:

1-0, m.35: Busquets. 2-0, m.44: Iniesta. 2-1, m.45+1: Ramires. 2-2, m.90+2: Torres.