Fail awards 2010
Om några dagar kommer Guldbollen utses, men ett minst lika tungt pris är the Fail Awards, ett pris till de individerna som har sagt eller begått handlingar som inte har passerat obemärkta i ett negativt anseende.
5. Johan Cruyff snubblar över sin egen tunga när det kommer till reklam på tröjorna
Gudfadern må vara en frispråkig herre, men problemet uppstår när han inte har koll på sina egna uttalanden. När det blev officiellt att laget kommer ha Qatar Foundation som tröjsponsor från och med nästa säsong gick holländaren ut och kritiserade beslutet, då han ansåg att klubben tog den enkla vägen för att lösa de ekonomiska problemen.
Det dröjde inte länge förrän El Mundo Deportivo, som stödjer Rosell, grävde fram en fem år gammal artikel skriven av samme Cruyff där han föreslog att Barça borde fundera på att införa reklam på tröjorna för att hantera det enorma skuldberget Laporta hade fått ärva från Gaspart.
Man behöver knappast nämnas att Cruyff hade/har en god vänskap med Jan och en desto mer kyligare relation med Sandrusco. Det vore nog inte heller fel att utgå från att holländaren sågade dealen med Qatar Foundation mest för att hitta en anledning att kasta skit över Rosell. Även jag som gillar Cruyff måste erkänna att hans frispråkighet kan vara hans starka och svaga sida på en och samma gång. Nästa gång bör han ha bättre koll på sina egna ord så att han inte blir ertappad med att säga emot sig själv. Smarten up, Johan.
4. Cristiano Ronaldos ogenomtänkta uppmaning
Portugisen inför el Clásico: "Vi får se Barça lyckas göra åtta mål på oss". Efter la manita var CR9 desto mer tystlåten. Kanske för att han satte sin egen Fail i halsen? Uppenbarligen hade hans hattrick mot Athletic Bilbao i omgången innan lett till hybris. Som tur är att Barcelona fanns där för att bidra med en välbehövlig dos av reality check.
3. Jaume Ferrers pinsamma valkampanj
Man kan nog lugnt påstå att presidentvalet i Barcelona inte var lyckat för Laporta-falangen och den som kom att symbolisera misslyckandet var kandidaten Jaume Ferrer. När han först annonserade att han skulle ställa upp i presidentvalet ska Laporta först ha skällt ut honom offentligt för att ha fattat det beslutet innan han rådfrågade den dåvarande presidenten. Laporta själv ville hellre se Xavier Sala i Martín (som inte räknade med något stöd alls inom styrelsen) eller Alfons Godall som sin arvtagare.
När Sala i Martín-alternativet raderades ut och Godall allierade sig med Marc Inglas kandidatur hade Laporta inget val än att gå tillbaka till Ferrer, som då kunde ha valt att distansera sig från presidenten och framstå som en mer självständigare kandidat. Istället valde han att krypa tillbaks till en man som hade förödmjukat honom offentligt och som inte hade räknat med honom från första början.
Inte för att Ferrer hade någon stor chans att vinna, men han förlorade all förtroende i och med hans fega beslut. Till råga på allt släppte han en pinsam kampanjvideo där hans team gjorde en cover på Black Eyed Peas "I got a feeling" där ett gäng ungdomar sjöng att de skulle "rösta på Jaume Ferrer".
Alla som såg kampanjvideon fick nog själva då en feeling that this is gonna fail, vilket det också gjorde. Ferrer slutade föga oväntat sist i presidentomröstningen.
2. Mourinho motiverar Barça
Visserligen vann the Special One trippeln under våren, men det gör honom inte immun från att bli nominerad till the Fail Awards. Sedan han tog över som tränare för Real Madrid har han inte upphört med att kommentera allt och inget som har att göra med Barcelona. Syftet var uppenbart; att störa koncentrationen i Can Barça och gå segrande ur den psykologiska kampen. Tyvärr för Mourinho valde varken Pep eller spelarna att kontra tillbaks och därmed, medvetet eller ej, neutraliserade man portugisens attacker. Hur kan du vinna ett slag ifall den andra sidan inte vill slåss i första början?
Mourinho har alltid hyllats för sitt sätt att ta emot allt skit på egen hand och därmed skydda de egna spelarna. I stort sett varje gång han har gått ut och psykat motståndarna har han stått på den segrande sidan. Mot Pep Guardiolas Barcelona slog det dock slint. Alla psykningar och uttalanden motiverade Barçaspelarna istället för los blancos och det syntes på planen när domaren blåste igång matchen. Egentligen är det inte en fem-måls-skillnad lagen emellan, men just den 29 november fick man känslan att Xavi, Villa, Messi & Co spelade inte bara för att skänka glädje till världens alla culés, men även för att täppa till truten på Mourinho. Och som man gjorde det.
Mou, tack för ”moutivationen”.
1. Frédéric Hermel sjunger Barcelonas hymn på Punto Pelota
Under hösten 2009 gick Barça på en mina och förlorade oväntat mot ryska Rubin Kazan på hemmaplan. På det spanska fotbollsprogrammet Punto Pelota firade marängerna som om det vore självaste Real Madrid som slog katalanerna på Camp Nou och en av de mest lyckligaste var fransmannen och madridistan Frédéric Hermel, som arbetar som journalist för L’Equipe. Han proklamerade stolt att förlusten mot Rubin Kazan innebar ”slutet på en era” för den katalanska klubben.
Resterande av säsongen höll Hermel en låg profil med tanke på Barças framfart i såväl ligaspel som i Champions League, men vid minsta lilla poängtapp dök han upp på Punto Pelota för att påpeka hans ursprungliga kommentar: ”Vad var det jag sa? Det är slutet på en era!”.
Under vårkanten växte sig Hermels arrogans till oanade höjder och vid ett tillfälle var han så pass övertygad om att sin profetia att han vågade slå vad om att om Barcelona vann antingen ligan eller Champions League, skulle han sjunga Barças hymn live på Punto Pelota och dessutom ha på sig en Barcelonatröja med valfri spelares namn på ryggen.
Vi vet alla hur det slutade; katalanerna tog hem sin 20:e ligatitel och därmed väntade man spänt för att se om Hermel skulle hålla sitt ord. Han gjorde det. Iklädd en blaugranatröja med Piqués namn sjöng han antagonistens hymn på felfri katalanska. Fail, á la Madrid.
