Just because I'm losing
Man kan förlora en match eller även en titel, men man kan aldrig tillåta sig att gå miste om sin identitet.
De sju senaste dagarna har inte varit de allra bästa för klubben. Käftsmällen på Stamford Bridge följdes av en bitter förlust hemma mot Real Madrid, vilket innebar att laget tog farväl till det lilla hoppet som fanns att vinna ligan för fjärde året i rad. Och nu senast igår blev det sorti i Champions League mot Chelsea. Direkt började snackat om att Barça behövde ett plan B, att lagets spelidé behövde förändras och att det var, som de älskar att säga i Madrid, en "fin de ciclo" - slutet på en era.
Samtidigt hyllade många experter Chelseas och Madrids förmåga att neutralisera katalanernas anfallsspel genom att spela lågt i försvarspositionerna, vara aggressiva när man inte har bollen och ta vara på de få chanserna som skapas framåt. Det vill säga, samma eviga diskurs när ett lag lyckas besegra Barcelona.
Barcelona föll igår mot Chelsea, men man gjorde det samtidigt som man var trogen till sina idéer och principer. Det kanske inte är någon direkt tröst, men att förlora en match, eller till och med en titel, är en sak, men det vore ännu mer ödesdigert om vi hade gått miste om vår identitet och vänt ryggen mot vår spelfilosofi. Nu mer än någonsin måste vi stå fast vid de grundkoncepten som Laureano Ruiz, Oriol Tort och Johan Cruyff stod för.
Vid tre tillfällen den här säsongen har jag upplevt något aldrig tidigare skådat under mina år som culé. Den första inträffade hemma mot Sevilla i ligan. På tilläggstid, med ställningen 0-0, blev vi tilldelade en straff. Messi klev fram, men missade. Då började hela arenan skandera argentinarens namn för att trösta sin idol, trots att alla var medvetna om att den missen innebar två tappade poäng. Vem kan minnas ha sett något liknande?
Det andra skedde i den senaste Clásico. Senaste gången vi förlorade på hemmaplan mot ärkerivalen var i december 2007. Då var det dött på läktarna och efter slutsignalen hördes det bussvisslingar och missnöje. I lördags däremot, med underläge 1-2, stöttade fansen sitt lag in i det sista och även efter matchen var slut och det stod klart att hoppet om ligaguldet var kört fick spelarna en ovation från de mer än 90 000 åskådarna på läktarna. Vem kan minnas ha sett något liknande?
Det tredje var igår. Efter att domaren blåste av matchen började supportrarna spontant sjunga hymnen och diverse ramsor, ett tecken på att de, trots att laget var utslaget, stod på spelarnas och tränarens sida och visade ovillkorlig kärlek och lojalitet. Vem kan minnas ha sett något liknande?
Guardiola sa på presskonferensen igår efter matchen att han har planerat att träffa presidenten under de kommande dagarna för att komma fram till "det bästa för klubben". Det bästa för klubben vore om han fortsätter. Finns ingen annan tränare i världen som känner till systemet bättre än honom och han är den bäst lämpade att föra filosofin vidare.
Man kan visserligen kritisera honom för enstaka laguttagningar i år, men han kommer aldrig ligga på latsidan när det gäller den taktiska utvecklingen av sitt lagbygge. Han kommer fortsätta experimentera fram nya koncepter, testa nya formationer och ständigt göra finjusteringar. Och det är sådana som honom som utvecklar fotbollen och driver den framåt.
Säsongen är slut, men det innebär inte slutet för det här laget. De är alltför bra, alltför unga, alldeles för unika för att avsluta sitt kapitel på det här sättet. De har stött på väggspärrar förr i form av lag som har parkerat spelarbussen framför det egna målet och lyckats ta sig förbi. Jag tror att de kan göra det igen nästa säsong. De har uppnått tillräckligt mycket för att man inte ska tvivla på de. De har förlorat, men de är inte förlorade.
