Likt dominoeffekten faller 'La Roja' i El Clasico-maratonet
Den första brickan har trillat och likt dominoeffekten kommer alla andra bitar att falla. Rörelsen är redan igång.
Spanien som land är och har alltid varit oerhört komplext. Som nation anses man i många fall inte vara hel eller enad utan indelat i regioner; Katalonien, Baskien, Galicien och självklart det centrala Spanien, dvs. Madrid. Efter diktatorn Francos död 1975 har Spanien utvecklats från en centralstyrd diktatur till en decentraliserad demokrati där de olika regionerna sinsemellan också successivt förbättrat relationen med varandra, framför allt till huvudstaden.
Trots att detta varken är ett inlägg om varken historia eller politik, utan snarare om fotboll, så är det viktigt att förstå att dessa tre saker går hand i hand när det kommer till Spanien och landets fotbollskultur. För många är det svårt att förstå att Spanien bara har vunnit två EM-guld (1964 och 2008) och ett VM-guld (2010) med tanke på att landet producerar, och alltid har producerat så otroligt många duktiga, skickliga fotbollsspelare - men för de som är insatta i den spanska historian är det snarare en självklarhet än ett mysterium.
Man ska komma ihåg att det inte var allt för längesen som de spanska landslagsspelarna knappt ens pratade med varandra. Man undvek varann. Man gick i grupper. Bilbaospelarna var för sig själva, Barçaspelarna var för sig själva, Madridspelarna var för sig själva osv. Man kom helt enkelt inte överens med varandra, man varken tyckte om varandra eller respekterade varandra. Och så har det varit i det spanska landslaget längre än vad man kan minnas.
Faktum är att för den spanska fotbollsälskaren har kärleken för det personliga favoritlaget i landet alltid prioriterats före det spanska landslaget. När landslag som Italien, Frankrike, Tyskland eller vilket annat landslag som helst samlas försvinner rivaliteten mellan spelarna, i Spanien har den alltid levt vidare. Även det spanska folket har haft svårt att riktigt jubla över ett mål som gjorts om det inte varit utav en spelare från samma lag som man håller på. När man vet om det här är det också enklare att förstå varför Spanien inte nått fler framgångar än vad man har gjort.
Det är inte lätt för ett fotbollslandslag att vara enat om inte landet i sig är det.
Att Real Madrid och Barcelona är bittra rivaler har väl inte undgått någon, men vad inte alla vet om är att relationen mellan de båda klubbarna faktiskt blivit avsevärt mycket bättre och mer vänskaplig under de senaste åren, framför allt om man tänker på hur det har varit innan. Att påstå att klubbarna blivit varandras bästa vänner är en grov överdrift men man kan utan att behöva dra upp ögonbrynen i ren förvåning medge att det skapats en viss ömsesidig respekt mellan lagen.
För att ge ett exempel till det konstaterandet kan man nämna den pakt som skapades mellan de både ex-presidenterna i Barcelona och Real Madrid, Joan Laporta och Ramon Calderon. En pakt som mer eller mindre innebar att respektive klubbar inte skulle försöka köpa en spelare från varandra. Relationerna förbättrades och "vänskapen" ökades. Och när det stundades "El Clasico" såg man inte längre hatet i spelarnas ögon, utan mer något av en ömsesidig respekt mellan landslagskollegor som skulle möta varandra under 90 minuters tid.
Det är ingen tillfällighet att det är nu som det spanska landslaget har nått sina framgångar och vunnit både EM och VM. Visst okej, Spaniens era är otroligt bra med många spelare som är bland de bästa i världen, men förklaringen till framgångarna är djupare än att bara påstå att Spanien för tillfället har väldigt många av de bästa spelarna i världen.
Nyckeln ligger i att spelarna nu, till skillnad från förr, också kommer överens med varann... Men hur länge håller det?
Under de senaste dagarna har vi fått privilegiet/olyckan (välj själva) att se tre möten mellan klubbarna med den fjärde matchen yet to come. Detta har blivit för mycket, både för spelare, styrelsemedlemmar, tränare men även för fansen. Det går inte att hålla känslorna i styr, inte för någon av oss.
Det är för mycket som står på spel mellan de båda lagen. För mycket historia och för mycket känslor. Viljan att vinna men även rädslan att förlora mot den största antagonisten är något som spär på hatet och sätter hjulet i full gång nu när det dessutom inte enbart handlar om en enstaka liga match, utan om något så mycket mera. Det handlar om att vinna titlarna under säsongen, men även om att se till så att den värsta fienden inte gör det - där lyckan om man lyckas med det här också blir dubbelt upp!
FC Barcelonas president, Sandro Rosell, var inte sen med att "tappa det" när han redan innan Copa del Rey-finalen gick ut och sade att han "tror på 5-0, precis som vanligt mot Real Madrid". Mycket kontroversiella ord som el presi fick äta upp, dels för att Real Madrid faktiskt vann finalen med 1-0 men också för att han satte eld under stjärten på Pep som tände till rejält på det här, något som förstnämnde borde passa sig för. Det sista Guardiola vill är att klubbens president uttalar sig på det sättet, det gynnar inte på några som helst sätt laget. Och angående Pep så fick vi också alla äntligen se det första och riktiga kriget mellan han och José Mourinho. Guardiola, som hittills under säsongen varit tyst som en mus, tröttnade tillslut på Mou's uttalanden och satte honom duktigt på plats.
Angående matchen så vann Barcelona den med 0-2, efter två mål av världens bästa spelare, Lionel Messi (varav det sista var ett stort magiskt nummer), men framför allt efter att Real Madrid fått Pepé utvisad. För det var ju det som allt skulle komma att handla om efter matchen, tyvärr.
Direkt efter slutsignalen gick Mourinho genast ut på presskonferensen och visade upp hela sitt register med konspirationsteorier om att Barça alltid får hjälp av domarna samtidigt som han hintade att "domarhjälpen" kan ha att göra med att Barça samarbetar med Unicef, eller pga vänskapen med Angel Villar (spanska förbundets ordförande), som är vicepresident i UEFA. Men han var inte klar här utan fortsatte också med att säga att om han själv hade vunnit Champions League på samma sätt som Guardiola och Barça gjorde det 2009 (han pratar självklart om Chelsea matchen) så hade han skämts över det. Kritiken mot Mou för det här har blivit massiv från alla håll och kanter och det finns absolut ingen som håller med honom. Wenger, Hiddink, Daglish är bara några namn av alla de som uttalat sig.
Hårda anklagelser utav en stor hycklare och av en man som lider utav selektivt minne. But, there are no actions without consequences!
FC Barcelona har nu valt att anmäla Mourinho till UEFA då klubben anser att hans uttalanden är en förnedring gentemot klubben, spelarna och fansen och att han smutsar ner klubbens rykte. Vad gör Real Madrid? De svarade nästan omgående med att anmäla Barça till UEFA då de anser att många av Barças spelare, under matchen, uppträdde osportsligt och inte under "fair play". En undersökning i den spanska sporttidningen Marca visade klart och tydligt vilken av de två klubbarna folket ansåg ha störst anledning till att vidta åtgärder, och det var knappast Real Madrid som majoriteten i omröstningen hade sympatiserat för!
Kriget är i full gång och så här illa har relationen inte varit på länge. Påstådda dopningsanklagelser riktat mot Barcelona från Real Madrid (Mourinho?), konspirationsteorier från José Mourinho riktat mot Barça och nu senast också manipulerade bilder från Madrid håll för att förvrida sanningen - och det är inte heller första gången det händer.
Den spanska förbundskaptenen Del Bosqué nämnde att han inte tyckte om att klubbarna skulle mötas så många gånger under en så kort tid då han oroades över att harmonin och relationen mellan spelarna skulle komma att försämras. Undertecknad är beredd att hålla med honom om det. Hur sugen kan exempelvis David Villa vara på prata eller hälsa på Arbeloa (som stämplade honom helt avsiktligt under cupfinalen, för att direkt efteråt tillsammans med Ramos rycka upp honom och anklaga honom för att filma) när nästa landslagssamling stundar. Eller Puyol och Xavi. Har de verkligen förlåtit Ramos för hans respektlösa uppträdande i 5-0 vinsten i höstas? Tvivlar starkt på det.
Men nu ska vi inte heller kasta all skit mot Madrid spelarna. Barcelona målas väldigt ofta upp som "det perfekta laget" som aldrig gör något fel. Självklart är det inte så. Det har jag som culé inga som helst problem med att erkänna. Barça är inte felfria, inte på länga vägar. Vi har Busquéts som aldrig är sen med att filma så fort chansen ges (han skapar ibland tom egna chanser till att filma). Vi har Valdés som stormar ut från sitt egna mål nästan så fort något inträffat på plan. Xavi är inte heller sen med att försöka påverka domarna.
(Alves tänker jag inte nämna då detta handlar om de spanska spelarna i landslaget)
Men jag kan inte låta bli att undra, är det verkligen värt att sälja sin själ som vissa spelare i Real Madrid har gjort till Mourinho enbart för att kunna vinna? Spelare som Arbeloa och Ramos tillsammans med det övriga laget beter sig som ett gäng praktsvin där Mourinho kontrollerar hans spelare som deras alldeles egna puppet master. Är spelarna inte medvetna om att deras rykte kommer att försämras, eller är verkligen Mourinho så bra på att manipulera sina egna spelare att han får sånt uppträdande och rått spel att verka som helt okej?
Visst, man kan säga samma sak om Daniel Alves (även om han inte skulle nämnas) och Busquets skådespelstalanger som de emellanåt bjuder på men lets face it. Filmare finns och existerar i alla lag, inte bara i Barça. Dom finns även i Real Madrid, och i vilken annan klubb som helst. Men att spela över gränsen som Real Madrid under Mourinhos order har gjort under de senaste mötena mot Barça enbart för att försöka skada är något helt, helt annat. Och det hoppas jag att de flesta förstår.
En relation som man förbättrat under några år, både klubbarna men även spelarna i de båda lagen, är nu på väg att totalt förstöras. Mourinho har lyckats väl med detta, och detta på bara mindre än ett år. Eller så kan man helt enkelt påstå att han enbart blottat en falsk fasad och avslöjat den riktiga sanningen mellan klubbarna - FC Barcelona och Real Madrid hatar varandra och kommer alltid att göra det. Han har bara gett oss alla den sanna bilden.
Det kommer att uppstå ett stort hål mellan Barçaspelarna och Madridspelarna i landslaget. Sen är bara frågan hur mycket landslaget kommer att påverkas av det här. Att detta blir början på slutet för det framgångsrika spanska landslaget kan vara en vild gissning och det kan hända att jag får totalt fel i det och att Spanien, mot all min skepticism, vinner EM igen. Men risken finns också att jag kan få rätt. Händer det så är det ett stort steg i fel riktning för Spanien - ett steg bakåt.
Motargumentet från min egna sida blir att majoriteten i den spanska landslagsuppställningen är Barçaspelare och endast tre spelare är från Real Madrid (Casillas, Ramos och X. Alonso) och att det därför inte bör påverka så mycket som jag försöker få det till. Sen vill jag inte heller vara så respektlös att jag väljer att glömma bort att La Seleccion faktiskt har otroligt många andra duktiga fotbollsspelare som varken representerar vare sig Real Madrid eller Barça.
Kanske överdramatiserar jag å det grövsta, kanske gillar jag bara helt enkelt, om än undermedvetet, den bittra rivaliteten mellan två klubbar vars fientlighet under de senaste åren suddats ut och blivit mer och mer osynlig på sistone. Kanske vill jag nånstans, ändå innerst inne, att hatet ska ångas fram i spelarnas kroppar? Kanske. Men landslaget kommer att påverkas, på ett eller annat sätt. Hur mycket vet jag inte, även om jag i denna krönika gett mig själv friheten till att spekulationerna både vilt och häftigt.
Detta är bara början på en rörelse på de kommande, fallande bitarna i La Seleccion, för faller en bit, så faller oftast alla andra också så småningom. Och den första brickan har trillat. Rörelsen är redan igång!
