Eventuella farhågor om att det skulle bli en avslagen tillställning på Sánchez Pizjuán var bortblåsta innan domare González González (vissa föräldrar gör det lätt för sig) tutade igång matchen. Den heltaggade publikens energi kändes ända hem till Sverige och det syntes att koncentration och inställning var på topp hos båda lagen. Barcelona tog ett knappt kommando, men möttes högt av ett zonspelande spikrakt 4-4-2-försvar. En förståelig taktik från Sevillas tränare Míchel som uppenbarligen var ute efter att hacka sönder katalanernas vertikala bollrullande i uppspelsfasen. 

 

Barcelonas motvapen blev två hypersnabba ytterbacksprojektiler levererade just från Sevilla. Alves och Adriano tog verkligen tillvara på Sevillas låsta försvarställning och lyckades gång efter annan trasa sönder försvarsmuren med sina offensiva löpningar. Föga förvånande var det just Adriano som bäddade för det första målet. Med en bländande rusch hann han upp en 30/70-boll vid straffområdsgränsen. Sevillas mittback, Spahic, hamnade på mellanhand och dunsade klumpigt in i brassen och farligt frisparksläge samt medföljande ostskiva var givet. Jag vet inte hur många gånger jag klagat på att Xavi får lägga alldeles för många frisparkar, men den här gången träppte han till truten med besked. Hårt under/inåt-skruvad lyckades han placera den nära första krysset och Palop, som möjligtvis sov lite, lyckades inte rädda bollen från att passera mållinjen.

 

Barcelona hade därefter en riktigt fin period där Messi gång efter annan fick se sina pärlor missbrukas av svin (sorry Cesc, Iniesta och Pedro). Nåväl, bättre att göra det på egen hand tänkte den lilla loppan och tunnlade Spahic, som inte ens hann reagera, innan han lobbade in 2-0 i krysset. Världsklass, magi eller bara en vanlig dag på jobbet om man heter Lionel Messi!

 

Sevilla hade egentligen inga vettiga chanser under den första halvtimmen, men strax därefter fick Valdés se sitt mål hotat för första gången. Piqué joggade och dagdrömde och helt plötsligt var Sevillas förlupna långboll förvandlad till ett friläge som del Moral nickade i ribban bakom en chanslös Valdés. Detta fick hemmalaget att vakna till liv och resterande kvarten blev en svängig historia där de båda lagen bytte chanser hejvilt. 0-2 stod sig dock till halvtidsvilan och det var med en viss lättnad och förhoppning om bättring som önskades när domaren blåste till halvtid.

 

Andra halvlek

 

Någon bättring från blåröd sida fanns dock inte att märka inledningsvis, snarare tvärtom. Sevilla gick över till en mer intensiv man-man-markering och Barcelona hade svårt att kontrollera bollen, än mindre att få bort den från försvaret. En dryg kvart i brygga förflöt innan pressen avtog, men det kändes som att det berodde mer på Sevillas bristande ork, än att bortalaget höjde sig.

 

Kvalitetsmässigt var den andra halvleken betydligt mycket sämre, speciellt för de rödblå. Långa stunder förflöt utan att man lyckades organisera ett organiserat passningsspel och de chanser man ändå skrapade fram, inte sällan frilägen, berodde på till största delen på ett Sevilla som var vidöppet för kontringar. Det må vara förmätet att ge sig på enskilda syndabockar, men den största anledningen till Barcelonas oförmåga att kontrollera matchen måste varit Cesc Fábregas. Jag vet inte hur många enkla passningar han slog bort och allt som oftast kändes han som en främmande organism som inte passar i Barça-kroppen. Xavi må tjata om Barça-DNA bäst han vill, men som Cesc har spelat större delen av säsongen, kunde han lika gärna varit född i Blackburn.

 

Även om det fanns bud på mål åt båda hållen, så stod sig 0-2 till slutsignalen. En rättvis seger med speglande differens, som hade bjudit på fler mål om lagen visat bättre skärpa i avsluten.

 

Summering

 

Segern var Barcelonas femte raka, vilket är nytt rekord för säsongen. Även om det finns en hel del att invända mot dagens insats, så tycker jag ändå att laget får med beröm godkänt. Sevilla gjorde en gedigen insats och visar att man är bättre än tabellplaceringen visar, ändå åker Barcelona hem med tre odiskutabla poäng. Som tidigare nämnt var ytterbackarna riktigt bra och tillsammans med Messi de verkliga matchvinnarna. Adrianos snabbhet, irrationella spelstil och målmedvetna inställning förundrar mig varje gång han beträder planen. Må han bara få avsluta säsongen utan ytterligare skador och vi har spelmässsigt inget att frukta i Abidals frånvaro. Mittfältet gjorde en gedigen insats, där Iniesta briljerade mest, men samtidigt stod för de djupaste dalarna. Annat som var positivt, var Pedros insats, förmodligen den bästa den här säsongen, vilket visserligen inte säger så mycket. Han sprang och kämpade precis som i fornstora dagar och fick oftast bollen med sig. Borde gjort minst ett mål, men det kommer snart, om han fortsätter i den här stilen.

 

Desto tråkigare var det att se Piqués fortsatt slappa attityd. I stort sett samtliga Sevillas chanser berodde på hans försummanden och Mascherano och Adriano fick gång efter annan agera räddande ängel.

 

Nog med kritik, det här var på det hela taget en bra insats. Långtifrån felfri och med en hel del att lära sig av och åtgärda, men ändå ett steg i rätt riktning och något att bygga vidare på.