Analys - Barça har gått vilse
I december 2010 skrev jag en krönika här titulerad "Det perfekta laget". Pep Guardiolas enastående lagbygge hade just genomfört vad som säkerligen är de två bästa månaderna i klubbens historia. De hade krossat allt motstånd, motiverade av Mourinhos ankomst till Real Madrid och den allmänna känslan att ett tronskifte var på gång efter att portugisens lag tagit ledningen i ligan och sett osårbara ut mot allt annat motstånd.
Peps redan fantastiska lag höjde sig ytterligare ett snäpp och producerade den bästa fotboll jag någonsin bevittnat.
Alla lagdelar fungerade perfekt: Valdés behövde inte göra mycket men han gjorde det bra, backlinjen med Alves, Piqué, Puyol och Abidal var formidabel; allt som det kollektiva försvarsspelet inte kunde ta hand om fixade de själva med sin individuella kvalitet. Mittfältet Busquets, Xavi och Iniesta var poesi i rörelse; deras uppvisning i 5-0-massakern av Madrid är fortfarande svår att ta in. Och längst fram fanns Pedro, Messi, Villa. Världens bäste, flankerad av Spaniens bästa landslagsmålskytt genom tiderna och en framfusig, helt orädd ung kille som hade ett lika starkt målsinne som han hade imponerande arbetsmoral. Bortsett från enskilda aspekter som hörnor eller huvudspel, sett bara till deras eget spel och vad de var kapabla att prestera och faktiskt hade presterat i flera månader, så var det ett perfekt lag. Ett fulländat bygge.
Så var står vi nu, snart två och ett halvt år senare? Pep är borta, backlinjen har trasats sönder av Puyols skador och Abidals sjukdom, och de två kvarvarande pjäserna - Alves och Piqué - har generellt sett under det senaste året inte hållit samma nivå. Jordi Alba har kommit in och är oftast lysande, men det räcker ändå inte för att kompensera allt annat som gått förlorat. På mittfältet håller Busquets och Iniesta fortfarande klassen, medan Xavi - älskade Xavi - har återkommande skadeproblem och alltmer sällan spelar på sin högsta nivå. Framåt har Messi blivit ännu bättre och exploderat som målskytt från en nivå bland de bästa skyttekungarna till en helt egen, stratosfärisk kategori som ingen kan definiera med ord. Men bredvid honom har Villa brutit benet och därefter inte fått tränarnas förtroende fullt ut, medan Pedro har stagnerat och tappat det stabila målskytte som han vidhåller i spanska landslaget. Alexis har inhandlats men i stort varit en flop. Och Tello, den ytter som sett bäst ut på sistone, hålls tillbaka av tränarna på grund av sin ungdom och hamnade på läktaren igår när Messi satt på bänken.
Till detta ska läggas gåtan Cesc Fàbregas, tveklöst en briljant fotbollsspelare som gjort en del kanonmatcher i Barça-tröjan, men som på det hela taget inte riktigt hittar sin position på planen och sin plats i kollektivet. Dessutom har viljan att klämma in Cesc tillsammans med de andra mittfältarna ofta lett till för mycket grötande i mitten och för dålig närvaro framåt.
Men - och här kommer vi till det riktigt intressanta - inget av detta är egentligen det största problemet. Det största problemet kan inte namnges med enskilda spelares namn och utifrån är det inte helt lätt att veta vad som orsakat det.
Det är de kollektiva mekanismernas - PP:s - sönderfall. PP? Presspel och positionsspel.
I veckan mot PSG, liksom mot Real Madrid i cupen, var det plågsamt att se hur illa presspelet sköttes. När en PSG-spelare fick bollen så började närmaste blåröda tröja att springa mot honom - dvs alldeles för sent. Nästa PSG-spelare närmast situationen var då också fri, och istället för att nästa Barça-spelare tänkte ett steg i förväg och markerade honom och därmed stängde av passningsvägen, så lät man honom ta emot passning från sin lagkamrat innan mönstret upprepades när näste man började springa mot den nye bollföraren. På så sätt kunde PSG om och om igen spela runt de vilsna Barça-spelarna och komma i full fart mot den ensamme Busquets och den oskyddade backlinjen. Det ska sägas att Busi gjorde en av sina sämre matcher med ett flertal okaraktäristiska bolltapp, men för mycket skuld ska heller inte läggas på honom individuellt - han blev oftast såld av det defekta presspelet och tog enorma löpningar i ingenmansland i ett desperat försök att vara på flera ställen samtidigt.
Ständigt ur sina positioner var Barcelona ett ganska lätt byte för ett välorganiserat PSG, och hade kvaliteten på deras avslut hållit den klass som vi kan förvänta oss av övriga tre semifinalister (Bayern, Borussia, Madrid), så hade matchen igår slutat ungefär som cupmatchen hemma mot Madrid. Barça av idag håller inte kollektivt samma klass som de övriga semifinalisterna, utan liknar mer Madrid från en annan epok i det att de är beroende av en heroisk målvakt och en fixstjärna som gör det själv framåt. Det räckte till slut mot PSG, men det ska inte räcka längre än så. Tito Vilanova behöver ha ett rejält snack med sitt lag om de grundläggande mekanismer som gjorde dem så bra från början.
Den oftast välinformerade och skarpa analytikern Martí Perarnau tror att situationen förklaras av den "befrielse" som laget upplevt sedan Guardiola försvann: Pep var perfektionist och lät dem aldrig komma undan med ett endaste felsteg taktiskt utan att läxa upp dem; i år har de fått betydligt friare tyglar vilket fungerar mot svagare motstånd i ligan. Spelarna har kunnat slappna av lite efter de enorma krav Guardiola ställt på dem i fyra år. De är mer vertikala, laget är längre på plan, vilket leder till fler insläppta mål men också till fler gjorda så länge motståndet inte är så välorganiserat och defensivt skickligt. Deras i stort briljanta ligaresultat har skylt över det sistnämnda faktumet, men det kunde anas redan under hösten. De hade rejäl tur att inte släppa in fler mål mot Madrid både i supercupen och i hemmamötet i ligan.
Och det är just detta som gör mig pessimistisk inför semifinalen och osäker på framtiden: bristerna har faktiskt varit synliga hela säsongen, så fort moståndet varit av en högre klass, men tränare och spelare har hittills varit oförmögna att rätta till dem. Jag tror inte att det saknas vilja att göra bra ifrån sig och vinna titlar, men när man börjar släppa på de små detaljerna är det lätt att man efter ett tag helt plötsligt står där utan grundspel utan att ens fatta var det gick fel. Därutöver var Barças panikartade reaktion på 0-1 igår väldigt oroväckande. De var ytterst nära att ge bort 0-2 av bara farten med en del hårresande misstag av den stress som 0-1 framkallade. Aningen märkligt, kan man tycka, när laget är fullt av spelare som spelat CL-, VM- och EM-finaler. De var trots allt bara ett mål från avancemang med mycket tid kvar - så varför denna fullständiga panik? För att de själva känner att de inte längre kan lita på sitt spel?
Messi lugnade ner dem och skrämde PSG med sin blotta närvaro. Men Madrid är inte längre skraja för Leo (även om vi kan hoppas att en europeisk domare inte låter Alonso sparka ner honom ostraffat hela tiden), och tyskarna är för välorganiserade för att besegras med en spelares briljans.
Jag saknar laget. Det behöver inte vara perfekt, men det måste vara ett lag.
*Den som läser spanska hittar Perarnaus klockrena analys här: http://www.martiperarnau.com/articulos-de-futbol/messi-campeador/
