Edelmira Calvetó – En annan typ av hjälte
Äras den som äras bör. Ja, om det ändå vore så enkelt. I skuggan av Leo Messi, Pep Guardiola och Johan Cruyff står Edelmira Calvetó – kvinnan som ställde sig upp, höjde rösten och förändrade F.C Barcelona i grunden.
Edelmira Calvetó. Ringer det någon klocka?
Troligtvis inte. Själv hade jag jag aldrig ens hört namnet, och jag tvivlar på att fler än en handfull, inbitna Barca-supportrar skulle påstå motsatsen.
Och kanske är det inte så konstigt när allt kommer omkring. Att i konkurrens med spelare, tränare och fotbollsfilosofer få bordsplacering vid F.C Barcelonas finbord är inte precis någon enkel bedrift.
Få män har lyckats – ännu färre kvinnor.
Äras den som äras bör, brukar det heta. Om det ändå vore så enkelt. Edelmira Calvetó fick aldrig uppleva något erkännande, och fanns det någon som förtjänade åtminstone det så var det just hon. Vem vet hur många Barcafans som, vare sig de vet om det eller inte, har henne att tacka för sitt djuprotade supporterskap?
Edelmira Calvetó var kvinnan som - efter att vecka ut och vecka in slitit för att bryta konventionerna kring fotbollstittandet i Katalonien – lade grunden för ett mer jämlikt och inkluderande F.C Barcelona, när hon 1913 blev klubbens första, kvinnliga medlem någonsin.
Vägen dit var dock brokig. Tiden var annorlunda från idag, och att som kvinna iklä sig rollen som fotbollssupporter var inte bara ögonbrynshöjande – det var rentav otillåtet. Något som Edelmira skulle komma att upptäcka.
Vår huvudperson föddes i Barcelona den första juli 1884, fem år innan Joan Gamper tillsammans med ett gäng kompisar skulle grunda Foot-ball Club Barcelona – en fotbollsklubb som då enbart riktade sig mot män som ville utöva sporten. Några fans, medlemmar eller nämnvärd struktur var det ännu inte tal om, då fotboll fortfarande var en minoritets-sport i Katalonien.
Ovetande om såväl sporten som klubben växte Edelmira upp i staden Barcelona, för att 1910 träffa en man, gifta sig och – i enlighet med kvinnans dåtida roll i samhället – så småningom hänge sig åt rollen som mamma.
Det var tanken, åtminstone.
Gifta sig skulle hon göra, men någon konventionell mamma – eller för den delen kvinna – skulle Edelmira Calvetó knappast komma att bli. F.C Barcelona kom emellan henne och det liv hon förväntades leva.
År 1910 hade F.C Barcelona hunnit växa sig till en, med dåtidens mått mätt, medelstor fotbollsklubb med runt 300 medlemmar och en stadigt växande supportergrupp. Såväl supportrarna som medlemmarna bestod uteslutande av män, och de få kvinnor som befann sig i publiken under matcherna var enligt samtida källor kvinnor av hög status som betraktade matcherna som ett tillfälle att visa upp sig. Att en kvinna skulle bry sig om vad som skedde på planen fanns inte på kartan.
Trots detta – och trots det faktum att klubbens stadgar uttryckligen exkluderade kvinnor – utvecklades ett inte så ömsesidigt förhållande mellan Edelmira och F.C Barcelona. Hon förälskade sig i sporten, mycket tack vare hennes nyblivna, äkta man.
Pere Ollé Parent introducerade sin hustru för sporten, klubben och den vi-känsla som fotbollsälskare än idag förknippar med fotboll. Intresset slog snabbt rot hos Edelmira som – utan en tanke på hur hon uppfattades, och med sin förstfödde son Norbert på armen – snabbt förvandlades till en fullfjädrad supporter. Sättet på vilket hon högljutt hejade fram det lag som säsongen 1909-10 vann både den katalanska och spanska ligan var något utöver det vanliga. Aldrig hade folk sett på maken till kvinna.
Edelmira hade funnit sin passion, och nästa steg var för henne uppenbart – hon skulle bli en del av klubben i hennes hjärta.
Men med klubbens stadgar var detta lättare sagt än gjort. De gav inget utrymme för tolkning, och när Edelmira närmade sig klubben i hopp om medlemskap möttes hon av oförstående blickar. Paffa över att en kvinna hoppades få bli medlem nekade de Edelmira, som i och med avslaget fick sig en ordentlig tankeställare. Skulle hon acceptera verkligheten som den var, eller skulle hon ställa sig upp och göra sin röst hörd?
Svaret blev det sistnämnda.
Med en häpnadsväckande målmedvetenhet vände Edelmira på varje sten, utnyttjade varje kontakt – och skrek så högt att männen i kostym inte längre kunde stå tysta och titta på. En smått otrolig bedrift, med tanke på kvinnans ställning i Spanien (inte förrän 1931 fick kvinnor rösträtt i Spanien).
Edelmira vann slaget, och den första januari 1913 registrerades Edelmira Calvetó som medlem i F.C Barcelona.
Det skulle ta ytterligare åtta år innan klubben officiellt ändrade på den policy som gjorde gällande att kvinnor inte fick vara medlemmar i klubben, men i praktiken var jobbet redan gjort. Edelmiras personliga strid banade nämligen väg för ett antal kvinnliga blaugranas, och när det officiella skiftet ägde rum var åtskilliga kvinnor redan medlemmar i klubben.
Edelmiras betydelse var redan där och då odiskutabel. Hon förflyttade, om än bara en liten bit, gränserna för vad en kvinna fick och inte fick göra i Katalonien. Ändå skulle hon snabbt glömmas bort, och som änka gå bort 1959 utan något som helst erkännande från klubbens sida.
Det skulle dröja ända till 2011 för klubben att erkänna Edelmira Calvetó som den pionjär hon faktiskt var.
I syfte att belysa och främja damfotbollen i såväl F.C Barcelona som i Spanien, grundade klubben 2011 en arbetsgrupp bestående av inflytelserika kvinnor inom klubben, varvat med journalister och personer från klubbens supporterföreningar. Gruppens namn? Edelmira Calvetó-gruppen.
Med en lång väg kvar att vandra vad gäller damfotbollens framväxt och dess rättmätiga plats sida vid sida med männen, finns det ett värde i att minnas dem som, vare sig de vet om det eller inte, banat väg för den inkluderande fotbollsvärld vi emellanåt tar för given.
Minnas dem, inspireras av dem - bli som dem.
