La Setmana Blaugrana – vecka 21: Slutstation
Vilket omdöme får Barcelona-säsongen 18/19? Vilka har varit de definierande ögonblicken? Och vilka är utmaningarna till sommaren? Efter en säsong med höga toppar och avgrundsdjupa dalar, är det dags för La Setmana Blaugrana att göra bokslut.
Missnöjet
Och vi tar avstamp i missnöjet.
Till ingens överraskning har nämligen även den här säsongen kantats av domedagsretorik, avgångskrav och allmänna missnöjesyttringar.
Och käpphästarna är desamma. Ernesto Valverde är fortfarande fel tränare för FC Barcelona, Josep Bartomeu är fortfarande en girig knös utan minsta hänsyn till det cruyffianska arvet, och Pep Segura har fortfarande inte uträttat något som rättfärdigar hans roll som sportsligt överhuvud i klubben.
Huruvida kritiken är befogad eller inte låter jag vara osagt. Det är, trots allt, utan någon riktig insyn som vi spekulerar i frågorna. Men oavsett var man står i frågan kring Barças riktning och identitet – och oavsett vem som har rätt och fel – så säger den inte så goda stämningen bland supportrarna något om klubbens allmäntillstånd.
Nämligen att något är ruttet.
Och ju fortare FC Barcelona skär bort det sjuka köttet, desto bättre.
Framtiden
Vilket för oss till framtiden.
För hur negativa tongångarna än må vara, så finns det gott om anledningar för FC Barcelona att känna tillförsikt.
Ta bara La Masía-situationen. I åratal har cúles världen över klagat över bristen på hemvävda talanger, men i skrivande stund kan vi konstatera att åtminstone tre, fyra akademispelare på allvar knackar på dörren till a-laget.
Eller varför inte ledningssituationen. Pep Segura sitter visserligen kvar, vilket får betraktas som djupt illavarslande, men sedan firma Abidal/Planes klev in i handlingen har klubbens transferstrategi – så vitt jag kan bedöma – förbättrats avsevärt.
Ni förstår min poäng. Exakt när arbetet kommer att bära frukt är oklart – men i min värld är det tydligt att den här säsongen har varit ett (litet) fall framåt för FC Barcelona.
Om inte på planen, så åtminstone utanför den.
Kungen
Och när vi ändå letar efter glädjeämnen.
Hur jävla enastående har inte Leo Messi varit den här säsongen? 51 mål och 19 assist lyder argentinarens facit, och vore det inte för 31-åringens genialitet skulle Barcelona inte ha varit i närheten av den trippel som man trots allt var nära att bärga.
Men nära skjuter ingen hare, kommer folk att hävda när Ballon D´or-debatten dammas av i vinter. Precis som de gjorde förra året, och året dessförinnan.
Låt dem snacka, säger jag. Låt dem ge priset till Virgil van Dijk, Mohammed Salah eller Cristiano Ronaldo.
Vi som vet, vet.
Debaclet
Så till elefanten i rummet.
Nämligen Champions League. För hur man än vänder och vrider på det, så är debaclet på Anfield säsongens enskilt mest definierande ögonblick.
Och förklaringsmodellerna är många. Medan somliga menar att förlusten helt enkelt var en ”mental kollaps”, pekar andra på mer fotbollstekniska orsaker såsom Valverdes startelva eller oförmågan att hantera Liverpools presspel.
Själv står jag någonstans mittemellan. Att spelarna blev tagna på sängen var tydligt, men tar man i beaktande hur Barcelona har sett ut den här säsongen är det svårt att inte landa i det rent fotbollsmässiga.
Ingen kan ju säga att Barcelona har imponerat. Tvärtom har spelet haltat, och enbart räddats upp av en storspelande Leo Messi.
Det har varit ett fuskbygge, helt enkelt. Och är det något vi vet, så är det att fuskbyggen förr eller senare alltid faller ihop.
Slutbetyget
Så, vilket slutbetyg får den blåröda säsongen 2018/2019?
Som jag ser det beror det på vilket perspektiv man anlägger. Rent historiskt är ett ligaguld, en CL-semifinal och en cupfinal ett klart godkänt facit, men sett till förutsättningarna är det svårt att betrakta säsongen som något annat än ett misslyckande.
Särskilt med tanke på den fotboll som Barça har presterat. Att falla på målsnöret är ingen stor sak i sig – det kan hända de bästa, trots allt – men alldeles för ofta har man suttit i tv-soffan och undrat vad fan det är som pågår? Varför spelar Barça brottar- och kontringsfotboll, trots att Arturo Vidal är truppens enda utpräglade kampspelare? Varför är Ivan Rakitic oantastlig, trots att han inte är särskilt bra? Och varför är Leo Messi den enda som tycks kunna göra något, fastän klubben har spenderat miljardtals kronor på nyförvärv de senaste säsongerna?
Jag har ingen aning. Och inför sommaren är den stora frågan:
Har klubben det?
Det var allt för den här veckan, och den här säsongen! Stort tack till alla som har läst, visca el Barça – och på återseende till hösten!
