40 år sen bragden på Camp Nou
Den 19 januari 1969 så kom en av Las Palmas största segrar någonsin. Det var året U.D. Las Palmas slutade tvåa i ligan och tog ett välförtjänt silver och bara Real Madrid var bättre.
Detta kan ha varit den mest hjältelika vinsten någonsin, det var definitivt inte den bästa matchen Las Palmas har spelat men man spelade bra och framförallt så jobbade laget för varandra. När matchen var över och vinsten ett faktum så ställde sig 95.000culés upp och hyllade Union Deportiva. Jag kan nog inte föreställa mig känslan, men jag kan inte tänka mig något vackrare, fagrare, mäktigare upplevelse. Det är en sådan stund som kan sätta allt annat i skymundan, en stund man aldrig lär glömma, en stund man alltid drömt om.
Och varför var den heroisk? Jo, fotbollen på den tiden var definitivt inte som den är idag, inte lika professionell, inte lika glamourös. Las Palmas trupp det året bestod endast av 14 spelare, man hade helt enkelt inte råd med fler. Men vilken trupp det var; man hade spelare som Tonono, Guedes, Germán Devora m.fl. Spelare som inte känns igen av oss, men som väl känns igen av mina släktingar, farbror och far, spelare som faktiskt spelade i spanska landslaget så visst fanns det kvalité. Och på bänken satt en tränare som blev legendar inte bara i Union Deportiva Las Palmas utan även för hans titlar med Real Madrid, jag pratar om Luis Molowny. En tränare som jobbade arslet av sig med som var enkel och rak i sin relation till spelarna.
Det finns en del historier om Molowny – som jag har fått berättat av min far och andra släktingar. En gång så var Molowny missnöjd med Paco Castellanos form och ville självklart motivera denne att höja sina prestationer. På spelarhotellet så fixade Molowny så att han och Paco fick åka hissen upp själva upp till rummen. Där ska Luis ha sagt följande till Castellano: ”Paco, du och jag vet att du är en bra spelare. Det har gått lite tungt på sistone så imorgon vill jag ha din bästa match någonsin, annars väntar läktaren.” Vad blev resultatet? Jo, Paco Castellano var dominant och gjorde sin bästa match någonsin. Han var enkel i sina instruktioner till spelarna, en gång sa han till Juan Luis (en backlegendar inom klubben);” vad har du för position?”. Därav Juan Luis svarar: ”Vänsterback!” Molowny: “Då vet vad du ska göra, tajt i markeringen och upp när du kan. Jag kan inte lära dig att spela fotboll, och du vet precis vilken uppgift du har. Ut och njut!”
Jag tänkte avsluta med en direkt översatt stycke från Antonio Lemus (en pionjär inom sportjournalistiken i Spanien) som skrev krönikan om denna berömda match på La Provincia:
”En trist, besviken, överraskad publik som var tämligen överraskad för dem var den otroliga förlustwn, ställde sig upp vid slutsignalen och utan några som helst reserver så hyllade dem vinnarna, spelarna i Unión Deportiva Las Palmas med en stor ovation. Man applåderade även från presidentläktaren ända upp till publikläktaren. Det fanns inte, en enda klagomål för Barcelona. Mognaden och storheten från Barcelona supportrarna bevisades.”
För er som förstår spanska:
” Un público triste, desilusionado, sorprendido por la derrota para él increíble, se puso en pie al finalizar el partido y, sin reservas de ninguna clase, tributó a los vencedores, los jugadores de la Unión Deportiva Las Palmas, una gran ovación. Aplaudieron desde el palco presidencial hasta las grandes gradas populares. No hubo, eso sí, ninguna rechifla, ninguna protesta para el Barcelona. La madurez de la afición barcelonista quedaba ampliamente demostrada”
Matchfakta från matchen:
BARCELONA 1: Sadurní; Torres, Gallego, Eladio, Juan Carlos, Zabalza, Juanito, Pereda, Zaldúa, Palau och Rifé.
LAS PALMAS 2: Oregui; Martín II, Tonono, José Luis, Castellano, Guedes, José Juan, Gilberto II, Niz, Germán och Gilberto I.
Mål: 0-1, m. 55 German Devora; 1-1, m. 85 Gallego och 1-2 Niz.
Källa: http://www.laprovincia.es/secciones/noticia.jsp?pRef=2009011900_10_203118__Deportes-CRONICA-1969-algo-fallaba-alli-estaba-Oregui
