Krönika: I väntan på bättre tider
Finns ambitionen fortfarande kvar?
Säsongen 06/07 var Osasuna uppe tillsammans med lag som Barcelona. Real Madrid, Villareal och slogs om en plats till Europas finrum, Champions League. Man lyckades knipa sig en kvalplats till Champions League men det räckte inte mot ett Hamburg som gick vidare på fler bortamål. Istället gick man till Uefacupen där man lyckades betydligt bättre. Man gick ända till semifinal och slog ut lag som Glasgow Rangers och Leverkusen innan Sevilla blev för svåra och som till slut vann med sammanlagt 2-1 under två matcher. Säsongen 07/08 blev mindre lyckad, efter att ha haft två säsonger ute i Europa så blev det ett misslyckat år för Pamplonas bästa lag. Man slutade på en 17e plats och var endast en poäng (!) från att bli nedflyttade, istället åkte Zaragoza ner som nästan haft en ännu sämre säsong, tur det!
Nu står vi här, när lite mer än hälften av säsongen gått och Osasuna står kvar på den plats som man slutade på förra året. Mallorca ligger på 18e plats med lika många poäng (24p) dock med en sämre målskillnad. Hur kunde det gå så fel? Ett lag som spelat ute i Europa två år i rad borde väl ändå ha en någorlunda balans i trupp och ledning? Ambitionen måste väl fortfarande finnas kvar!?
Visserligen tror jag inte på att ledningen bär skulden utan annars tror jag att det finns andra, lite mer logiska faktorer till varför det gått så dåligt på senare dar. De faktorerna heter: Javier Aguirre, Raúl García och Savo Milosevic. Aguirre som tog över klubben 2002 siktade mycket högre än tidigare tränare som Osasuna haft. Han ville skapa ett starkt spanskt lag som inför varje säsong skulle vara med och slåss där uppe, och med facit i hand så kan man väl inte säga att han misslyckades helt, med tanke på det han hade att utgå ifrån. Två år senare, dvs. 2004 skulle en ny stjärna få visa upp sig. En stjärna som spelat i Osasuna under hela sin karriär och som var född i Pamplona skulle nu få göra debut på den hemmaarena som han växt upp med, Estadio Reyna de Navarra. Raúl García hade imponerat i B-laget och Javier Aguirre valde att ge den unge mittfältaren, då endast 17 år, en chans i A-laget, och han tog den!
Raúl växte för varje match som gick och Osasuna-fansen förstod ganska snabbt att det skulle bli svårt att hålla kvar i deras kära son och hjälte. Spelet blev bättre med Raúl på plan och samma år som han fick göra sin debut så värvade Osasuna även serben Savo Miloševic. En tung target-spelare som blev otroligt viktig för Osasunas anfallsspel. Han bidrog inte med så mycket mål som man kanske hade hoppats, men han gav så mycket mer. Han slet, kämpade och skapade ytor för sina medspelare på absolut bästa möjliga sätt. Dessa tre personer bidrog med så mycket kvalité under några år tillsammans, och tyvärr har väl ledningen inte lyckats ersätta de fullt ut men vi kan se vissa likheter i form av: Camacho som är en duktig tränare precis som Aguirre. Shojaei, som har de offensiva kvalitéerna som Raúl har, och Pandiani som ger oss tyngd och kraft uppe i anfallet precis som Savo gjorde.
Det är svårt att säga hur det kommer att gå i framtiden, men vi kan väl hoppas på att vår väntan ska ge oss bättre tider…
