Nicholas: Stolpskott
Ingen röd tråd – men en hel del fotboll.
När Paul Simon och Art Garfunkel framförde en engelsk version av El condor pasa, hade de samlat på sig tillsäckligt mycket livserfarenhet (kött på benen) för att konstatera; vara hammare framför spik, ja det är att föredra. Och om vi ställer oss själva frågan, visst låter det rimligt?
Baptista kunde bara hålla med…
¤¤¤ ”Låter som en plan, men ord är bara ord” funderade den gode Julio vidare och valde att tillämpa hammaraforismen i praktiken. Pang på Jonathan.
Somliga av oss väljer hammarens väg, andra spikens. Eller väljer och väljer, undantaget om han inte är pacifist, tror jag inte för en sekund att Jonathan aktivt valde spikens väg. Snarare som att vara soffliggare när det är dags för att rösta; omständigheterna tvingar mig indirekt till delaktighet (statistiskt soffliggeri) men avstår från att göra ett aktivt val. Då attacken såg allt annat än vacker ut, är med andra ord föga troligt att stackars Jonathan vare sig kvidande gratulerade sig själv för ett gott val eller led av hypokondri medan han låg där på planen.
Materazzi kände sig naturligtvis inspirerad av Baptistas illdåd och ville inte vara sämre: Med god hjälp av sina tvåmetersben samt en dobbarna-före-bensax lyckades han nästan med sitt uppsåt: att bryta åtminstone ett av Zlatans båda ben. Men som sagt – bara nästan. Otur för Marco, bra för Zlatan.
Att släppa lös all världens ondska och elände kan så här i efterhand te sig vara en smula onödigt, men det tyckte inte våpet Pandora. Nej minsann, ett gudarnas förbehåll visade sig vara ett gudarnas förbehåll för mycket, och glutta på locket, ja, det var absolut nödvändigt. Jag vill passa på att tacka fröken Pandora för den passningen.
Hursomhelst, efter den väl släppts lös är det alldeles uppenbart att det är direkt svårt fördela all värdens ondska och elände proportionerligt över mänskligheten. Vissa fick helt enkelt mer av den varan. Frekvent hamrande, hängivna misantroper som Keane, Alfaro, Montero och för all del tidigare nämnde Materazzi med flera, sällar sig till sällskapet som fick sin beskärda del, och mer därtill.
Dessa gentlemän är rätt så långt från att åtnjuta absolution om vi säger så. Det vill till att Herren är just så förlåtande som han utges vara annars lär hissen gå rakt nedåt post-mortem.
La liga startade, hösten kom. Löven föll till backen – spelarna i Barcelona följde deras exempel. Till skillnad från Jonathan, krävdes där inte särskilt mycket av hamrande för att de sistnämnda skulle komma trilla omkull...
¤¤¤ När Real Madrid värvade galacticos efter en löpandebandprincip, fick de spelare som var på den absoluta toppen av respektive karriär. Ingen sanning, men då man bör få för vad man betalar för, så var det inte alls oskäligt att pretendera på direkt prestation. I efterhand går det att konstatera att i de flesta av fallen stämde detta. Undantaget var väl Beckham. När karriären i Madrid inleddes, visade det sig att det enda David var på toppen av, var ett icke oansenligt antal barnflickor. Men det var då – nu är nu. Den här säsongen har Beckham varit bättre än vad jag någonsin har sett honom. Dock går det att ställa sig undrande hur begåvat det var att ta en ’klappa händerna'-utvisning?
Då det inte var särskilt länge sedan Oliveira handklappade ut sig själv kan vi dra slutsatserna: På sina håll är minnet kort samt att domare överlag, definitivt inte gillar visad uppskattning i form av ironiska applåder.
En hel del ondsinta människor önskar göra sig lustiga över Ronaldo och dennes kroppshydda – men om vi vänder på det och ställer oss frågande, vilket är lustigast: Ronaldos vikt eller det faktum att när andan väl föll honom in, så gled en måttligt tränad och lika måttligt motiverad anfallare igenom i stort sett samtliga av ligans försvar – och det utan någon större ansträngning. Vad säger det egentligen om det egna lagets backlinje? Fort Knox eller spargrisen vi ägde som små?
Om jag skall vara ärlig måste jag tillstå att jag tidigare kände en viss oro inför Robinho och dennes varande – skulle han visa sig vara en hybrisbrasse?
Tack och lov visade det sig att mina farhågor kom på skam. Robinho är redan en stor spelare, och kommer att utvecklas ytterligare. Även om vissa dribblingar, vid tillfälle, upplevts som något naiva så syns det klart och tydligt att han är på rätt väg. Ronaldo ser mer motiverad ut på länge – tacka Robinho för det?
Feministiskt initiativ lägger sin energi på att ta itu med några av planetens allvarligare problem. Orättvisor som namn bundna till kön skall bekämpas till varje pris. Då jag alltid önskat en storbystad flickvän vid namn Bengt säger jag bara; räkna med min röst.
Real Madrid såg ut att vara på rätt väg, men säg den lycka som varar...
¤¤¤ Minns inte vilken, men i någon barnbok så yttrades ordet ”tjilevippen” – och vips så blev man liten som en köttbulle.
- Tjilevippen, sade Fru Fortuna, och vips blev Real Madrids tillgängliga spelartrupp mindre än en köttbulle (?).
En mycket vis, före detta Real Madridskribent, har tidigare uttryckt farhågor kring just det scenario som El Madrid nu tvingas ställas inför: Ronaldo skadad, Baptista likaså. Detta lämnar oss med Robinho (matchvikt fullt jämförbar med en anorektisk högstadieflickas), Raúl (som inte heller han är, eller någonsin har varit någon kroppslig koloss), Soldado och Guti (vars utsikter att spela i anfallet försvann i och med skadan på Zidane). Under november månad ställer jag hoppet till en tät defensiv, vassa fasta situationer (läs Beckham och Carlos), till viss del Raúl samt fortsatt genomusla domare. Någon billig straff skadar aldrig i rådande situation.
I ligan tuffar seriesuveränerna Getafe på. Ännu något för tidigt, men snart är det dags att börja ta Schusters lag på allvar. Celta Vigos inledning av säsongen överraskar däremot inte – tippade dem kring en tionde plats vilket känns rimligt.
Med tanke på Real Madrids skadeläge upplevs Ronaldinhos formtopp, komma lika lägligt som Ljungbergs stolpskott i matchen mot Holland under sista EM-slutspelet. Vad som mer är värt att notera: Messi får nu spela. Något vilket jag välkomnar. Med risk för att låta alltför kärvänlig, men killen är en enorm talang och jag önskar honom all lycka.
Min känsla före serien startade var att det kommer att stå mellan Valencia, Barcelona eller Real Madrid – för stunden finns där inget som tyder på något annat.
Premier League känns verkligen jämn och spännande den här säsongen. Lyckligtvis för ligans behållning är det storheterna Charlton, Tottenham och Wigan som är hack i häl på serieledande Chelsea…
¤¤¤ Nu till något helt annat: Av en - även för mig själv - något outgrundlig anledning, lever och verkar jag i Gävle av alla ställen sedan tre år tillbaka. Gävle har i år spelat fotboll i allsvenskan. Och inte bara det, efter förutsättningarna har de gjort det mycket bra. I mån av tid har jag naturligtvis lufsat ner till Strömvallen (ej att förväxla med Santiago Bernabéu) för att ta del av elitfotboll på plats. Detta brukar fungera hyfsat tills det att min femårige son blir uttråkad, och på sann huliganmanér, börjar löpa amok runt läktarna. Vart jag egentligen vill komma med allt detta är något oklart, men här kommer ett försök:
Då jag har lättare förstå/göra mig förstådd i Ulan Bator än i Skåne (Max Persson är den enda skåning jag någonsin har kunnat föra någon form av dialog med, dessa har dock skett skriftligt) samt att jag har idel dåliga erfarenheter av västkusten, är chanserna större att jag återigen bosätter mig utomlands än i södra Sverige. Bortsett från Kalmar och huvudstaden, tji fotboll med andra ord. En, i kvällspressen, ledande skånsk krönikör (då där finns två får ni själva gissa vilken, Mats macho eller Lasse loj, den senare av dem två är inte skåning men ändock) - kapade före säsongen GIF så till den milda grad, att gemene man måste ha ställt sig själva frågande om Gävle överhuvudtaget platsat i en skånsk division VI serie. När de väl klarade kontraktet så skrev han att det inte var vackert nog. Även om arrogans och ignorans tillsammans utgör ett par härliga egenskaper så kanske det vore en idé att förflytta sin fariseiska uppenbarelse iväg från chimären av Yankeestadium – och vakna upp på Strömvallen. Dansk gladfotboll visade ju sig vara ett lysande koncept för Trelleborg. Undrar just varför inte Gävle vandrade i deras fotspår?
Babe Ruth är död, drömmen om New York slutar väldigt ofta i Höör, eller Ystad, eller Sjöbo eller…
Avslutningsvis.
Ingen krönika värd namnet utan lite poesi – varför jag skrivit en dikt som jag önskar dedicera min hund. Här kommer Amores co... äh, älskade kulor:
- Ännu hund, men ej mig likt
mången tar mig, för att vara tik.
- Numer bär jag gärna violette
och jag skäller i falsett.
- Lättare vara snäll än rebell
efter veterinären gått fram med skalpell.
- Inget mera tungonanera
instrumenten har ju upphört fungera.
- Mycket svårt, få fnatt och jaga katt
när mitt huvud är fast i en tratt.
- Om jag vill jucka på ben eller hona
måste jag lära mig att två kulor klona.
- Husse ja, borde lyssnat till han
då jag fått fortsatt att vara man.