Legenden – Luis Figo
En symbol för Real Madrid under Perez. Och en fantastisk fotbollsspelare.
Sommaren 2000 var Real Madrid en klubb som inte var helt lätt att sätta en stämpel på. Ekonomin var körd i botten, tränare byttes minst årligen, spelare bråkade och såldes, ligaspelet hade i tre år växlat mellan mediokert och katastrofalt. Ändå verkade president Sanz sitta säkert, två Champions Leaguetitlar på tre år skulle garantera detta. Men han hade inte räknat med Florentino Perez. Och absolut inte med Luis Figo.
Figos bakgrund var som ni vet så pass suspekt att vi inte skall orda för mycket om den. Men sommaren 2000 var han absolut en av världens bästa fotbollsspelare. Perez betalade en halv miljard för att lösa honom från sitt kontrakt, Figo sade mot alla odds ja till detta, och plötsligt hade Madrid en ny president och en ny högermittfältare. Orsaken till att portugisen tackade ja till Perez erbjudande lär vi aldrig få veta, men att det knappast hade lyckats om Barca haft en ledning (även Barca hade presidentval och var utan verkställande organ) är jag relativt säker på. Och det kan kvitta. Figo var vit.
De kommande åren skulle ytterligare värvningar i samma stil komma, men ingen av dem var så uppseendeväckande som originalgalacticon Figo. Med all respekt för de extrema kvaliteterna hos Ronaldo och Zidane var nog värvningen också den mest lyckade. Förutom allt han bidrog med i vitt blev dessutom köpet en extrem nedgång för det som hade tänkts vara klubbens värsta konkurrent. Gaspart hämtade sig aldrig riktigt från sin taskiga inledning, agerade stressat under hela sin presidenttid, och gjorde av med alla pengarna han fick (och mer därtill) på spelare och tränare som skulle bli hans svar på Figo. Han totalmisslyckades varje gång.
Figo tog naturligtvis direkt platsen till höger på Madrids mittfält. Hans första säsong var definitivt en av de mest solida i klubbens senare historia. Laget vann ligan på vad som då var rekordpoäng och man imponerade även stort i Europaspelet även om man åkte ut i CL-semi mot ett gnetande Bayern München. Säsongen efter fick Figo det efterlängtade CL-guldet, när Zidane sköt volley i Skottland. Just våren 2002 var dock knappast Figos bästa. Han hade flera småskador, spelade t ex cupfinalen uppenbarligen hämmad och blev utbytt i CL-finalen. Men innan dess hade han fullt ut visat de som tvivlat på att han och Zidane kunde samsas på samma mittfält. Figos roll var egentligen ganska svårdefinierad, eftersom han gjorde allting. Hans specialitet var ju länge att slicka högerkanten, dra sin gubbe, och slå ett klockrent inlägg men detta blev så oerhört mer effektivt eftersom motståndarna visste att han precis lika gärna kunde gå inåt i banan och komma med ett litet instick eller skjuta med vilken fot som helst. Om han av någon anledning hade hamnat på vänsterkanten (det var helt omöjligt att se hur han bytte kant, plötsligt var han bara där) kunde han göra precis likadant där, fast tvärtom. Inte minst minns man den skruvade lobben över Barthez i CL-kvarten 2003. Hans arbetskapacitet var enorm, hans stryktålighet också (han kunde bli nersparkad hur många gånger som helst och ändå bara springa vidare, haltandes men på något sätt lika fort), och en riktig vinnarskalle hade han också, även om hans kroppsspråk ibland kunde bli lite väl slå-ut-med-armarna-och-se-bitter-ut, om ni fattar vad jag menar.
Precis som många andra som varit riktigt bra fick Figo relativt tidigt en stämpel att han var bättre förr. Kommentatorer och journalister vill göra en tes till sanning och hydrekollegorna hakar på. Att portugisen under de senaste åren inte varit lika snabb eller lika bra en-mot-en som tidigare var helt rätt. Men han fortsatte lik förbannat att vara en av världens bästa yttrar. Under hösten 2004 var han Real Madrids klart bästa utespelare och det tycktes galet när Luxemburgo under våren började bänka honom, för första gången under hans tid i Madrid. Jag hade inte så mycket att säga om det, laget vann mer eller mindre allt efter att portugisen bänkades och det är inte de bästa spelarna utan de spelare som presterar bäst tillsammans som skall spela. Luxe fick uppenbarligen ihop det utan Figo och därmed var det uppenbart att tiden i klubben började rinna ut. Figo tog det, som allt som oftast, på ett klockrent proffsigt sätt och gjorde mycket bra ifrån sig som inhoppare vid flera tillfällen, trots att han med all säkerhet ansåg sig överkvalificerad för uppgiften. Men i somras var det stopp. Den förste galacticon som kommit blev också den förste att lämna, och det var bara att önska mannen lycka till i Inter.
I början skrev jag att Real Madrid anno 2000 var en klubb svår att sätta en stämpel på. Under Figos period i klubben ändrades detta. Vi kommer att komma ihåg tiden som en tid med fantastiska spelarköp, enorm publicitet, Asienhysteri, några få misslyckanden, och en bitvis helt fantastisk fotboll. Vi kommer att komma ihåg tiden som en tid när man verkligen förväntade sig att Real Madrid skulle kunna vinna allt varje år. Vi kommer att komma ihåg flera superstjärnor, galacticos, som en av de klarast lysande av dem kommer vi att komma ihåg en portugisisk högermittfältare, Luis Figo, och en av de fräckaste övergångarna i fotbollshistorien.
Under sina fem år i Real Madrid vann Luis Figo två ligatitlar, en CL-titel, två spanska supercuper, en europeisk supercup och en interkontentalfinal. Han fick också Guldbollen och blev utsedd till FIFA World Player. Den dag denna artikel publiceras fyller han 33 år.
