Gästkrönika; Framtiden stavas Castilla?
"Castilla är i första halvlek allt det som Real Madrid inte är"
-Vad ska han göra?
-Vad hade du gjort om du vore Luxemburgo?
Det var Roberto som frågade. Istället för att svara rabblade jag Ramsan: skador, otur, dåliga domare, dålig rörelse på plan, dålig inställning, för gamla, trötta spelare, för unga, orutinerade spelare, fel laguttagning, fega byten, avsaknad av spelidé, smal spelartrupp, felvärvningar, det är faktiskt inte så illa som det ser ut – resultaten sedan han tog över talar för Luxemburgo...
Men det var ju inte det Roberto frågat om. -Vad skulle jag göra om jag vore Luxemburgo? Mer än att söka förklaringar? Mer än att avgå? Jag insåg att för att finna svaret på frågan måste jag söka något nytt. Jag måste göra det Real inte gjort sedan Zidane plockade ner bollen från stjärnorna med vänstervolleyn för tre och ett halvt år sedan (vad jag saknar Zidane).
Jag måste bryta mönstret.
Femton timmar senare satt jag på tåget till Tarragona.
Jag lämnade Ramsan bakom mig. Att komma bort från Barcelona, bort från Sport och El Mundo Deportivo för ett par timmar gör gott. För tillfället är det för mycket FC Barcelona i Barcelona.
Tarragona. En klippa krönt av en jättekatedral omgiven av ett kloster. Smala gränder mellan höga hus, små torg, grönska. En romersk amfiteater vid Medelhavet. En modern fotbollsstadium i en förort. Jag tar sikte på fotbollsstadion. Nou Estadi de Gimnàstic. En hyfsad arena för ca 15 000 i utkanten av Tarragona, granne med motorvägen och med havsutsikt från ena kortsidan. Gott om folk utanför, förväntan i luften och en bar som heter Camp Nou på parkeringen. Här ska Real Madrid B, eller R M Castilla.ge mig hoppet tillbaka. När jag sitter och ser på uppvärmningen slår det mig att det möjligen är Real Madrids nye tränare jag ser plocka med konerna.
När López Caro plockat klart börjar matchen.
Framför Cobeño i mål spelar Castilla med en rak fyrbackslinje, Arbeloa och Rubén (han som grät när han offrades av Queiroz – var det Queiroz, det har varit så många på sistone?) som mittbackar.Ytterbackarna heter Palencia och Felipe. Till skillnad från Luxemburgo ställer López Caro upp med två rena yttrar: Balboa och Adrián Martín. Innanför dessa spelar Javi García och Jotha. Som släpande forward och kreatör finns Jurado, och längst fram Soldado. Paradelvan, sånär som på de la Red som är avstängd. En blandning av spelare som redan provat på a-lagsspel och andra som fastnat i Castilla. 4-4-2, eller om ni föredrar: 4-2-3-1, precis så vi lärt känna spanska lag under de senaste tio åren.
Bra fart på Castilla i första halvlek. Arbeloa har både teknik och snabbhet, bryter mycket och är säker i uppspelen, Rubén är först på de flesta höjdbollarna, även om hans nickar inte alltid hittar rätt. Balboa vill mycket från sin högerkant och har flera fina kombinationer med Palencia och Javi García. Även Adrián Martín löper bra på sin kant. Men det är framåt som det ser riktigt bra ut. Jurado har tekniken, blicken och snabbheten i passningarna. Lite Guti över honom – när Guti är på gott humör. Längst fram finns Soldado. Soldado som vi hoppas ska vara den nye Raúl, inte den nye Portillo. Soldado som inte bara är kraft och styrka. Vid 1-0 målet visar han att han dessutom har snabbhet och kontroll samt att han är en vass avslutare. Påminner inte så lite om Ronaldo i just den situationen. Vid flera andra tillfällen kommer han ner i banan och möter uppspel för att direkt förmedla ut dem på kanterna och därefter ta ny position. Tillsammans med Jurado är han klart bäst på plan. Bra rörelse och fint samspel på mittfältet gör att Castilla har kommandot.
Paradoxalt nog är det bland annat Luxemburgos förtjänst att Castilla nu på senare tid vandrat uppåt i tabellen. Att Soldado inte fått fler chanser i a-laget känns än mer orättvist med tanke på hur blek Robinho varit. Men att inte vara från Brasilien ligger ju en spelare i fatet i 2005 års Real Madrid.
I halvtid leder Castilla med 1-0 och har bra grepp om matchen. Det gläder att se ett Real Madrid med så mycket rörelse, att se att de spelar för varandra, som ett lag. Visst, det är skillnad på att möta ett mittenlag i Segunda och att spela mot ett mittenlag i Primera, men ändå. Castilla har väl en medelålder runt 21 år, och de möter äldre, rutinerade spelare. Men de spelar ut dem. Genom att springa och genom att hela tiden låta bollen förflytta sig på planen. Hela planen. Om bollen förloras ser man till att snabbt placera sig för att försvara. Över hela planen.
Ni förstår. Castilla är i första halvlek allt det som Real Madrid inte är.
Matchen slutar med vinst, 1-0. Imorgon är det match på nytt for Castilla. Mot Olympiacos.
Väl tillbaka i Barcelona möts jag av nyheten att López Caro ser ut att bli Reals tränare efter Luxemburgo. Kan han ta med sig det jag sett i Tarragona borde det se bättre ut i framtiden. Kan han lyckas få spelarna att förstå hur han vill att fotboll ska spelas borde det bli mindre panikartat än på sistone. Då borde jag få slippa rabbla ramsan för Roberto och tykna barçasupportrar i fortsattningen. Stan är full av dem. Förhoppningsvis kan López Caro få spelarna att förstå det Luxemburgo aldrig lyckades förmedla. For att kunna överraska, för att kunna bryta mönstret måste det först finnas ett mönster att bryta. Senast det hände plockade Zidane ner bollen fran stjärnorna med vänstervolleyn.
Det sista jag ser innan jag stänger dörren till min portuppgång är Camp Nous läktare ett kvarter bort.
Det är för mycket FC Barcelona i Barcelona just nu.
Vad jag saknar Zidane