Nicholas: Den var aldrig inne!
…sade domaren. Och hur skall det gå utan el Presidente?
Där finns för dagen mycket som borde beröras, dock är Florentinos abdikering av gigantisk proportion och naturligtvis först ut.
¤¤¤ Förändringens vindar kommer att blåsa – prestera eller entledigas för åtminstone ett par av spelarna – men vi vet inte vad som komma skall. Det jobb Florentino Pérez faktiskt gjorde för Real Madrid är stort. Enormt. Han har fått tagit oförtjänt mycket skräp – omvärldens rädsla, oro och inte minst avundsjuka – men det var hans jobb och visioner, vilket åter satt Real Madrid på den Europeiska tronen. Sportsligt har han mellan varven tagit tillsynes svårförklariga, och stundom hårresande, beslut – men vad som verkligen såg ut att ligga honom i fatet var oförmågan att delegera. Ett problem Pérez delar med många andra stora män och inget unikt. För Pérez uteslöt inte det ena det andra – och ett ’Harlem Globetrotters’ med förmåga till sportslig framgång var vad som eftersträvades. Gick bra till en början, men det senare fick med tiden stryka på foten. Tyvärr. Nu går vi en osäker framtid till mötes. Fernando Martín Álvarez har redan äntrat podiet och tagit plats i strålkastarljuset, nu är det upp till honom att på bästa vis förvalta arvet efter Pérez. I kulisserna rör sig Emilio Butragueño, det är han som får personifiera ‘madridismon’. Det är inget ökenlandsskap som byggmästare Pérez lämnar efter sig: God ekonomi, Valdebebas, högt värde på truppen och glitterstämpel. Läget kunde vara sämre för Fernando Martín. Även om där periodvis spillts tårar, var jag trygg med Florentino. Dennes naturliga pondus, goda kontakter och entreprenadiska förmåga kommer saknas. Förvänta er inget annat. Han var en faktor att räkna med, och någon för konkurrenterna att frukta. Själv konstaterar jag att vi ståtar med såväl reservtränare som reservpresident och fruktar ett par stundande oår.
Ingen nyhet men…
¤¤¤ Centrallinje/ryggrad/stomme, kalla det vad ni vill, lagbygget är inte vad det borde vara. Där finns mängder av spelare vilka alla kan tillföra den spetskompetens som är nödvändig, men fundamentet saknas. Det finns vakanser i såväl mittförsvaret som innermittfältet – där, företrädesvis pivote – och dessa måste tillsättas om laget skall utmana. Woodgate hade med största sannolikhet sällat sig till skaran av världens topp tio-backar, och då vidare klippan vilken Sergio Ramos mått bäst av att utvecklas bredvid, om han bara varit mindre skadebenägen. Nu är så inte fallet. Då Woodgate inte är tillförlitlig lämnar det oss med alternativen Mejía, Pavón och Raúl Bravo. En av dessa bredvid en nittonåring håller inte. Det säger sig själv. Walter Samuel passerade förra säsongen i revy – jag saknar honom.
Tillskillnad från vad allehanda sportjournalister på Sportbladet – den där originellt rosa sportbilagan, vilken huserar Sveriges bästa fotbollsskribenter – och motståndarfans vill låta göra gällande, har Real Madrid verkligen försökt tillsätta tidigare nämnda positioner. Försök vilka har misslyckats. När Gravesen anlände förra säsongen innebar han ett lyft. Han medförde egenskaper vilket laget led total avsaknad av, men har med tiden visat att han inte riktigt håller som startman i ett lag som Real Madrid. Den ack så viktiga destruktiviteten förfogar han definitivt över medan han konstruktivt lämnar mycket att önska. Han är dock ett gott substitut. Cicinho är bra. Riktigt bra – men för stunden inte mycket mer än konstgjord andning. Med tiden kommer han att vara en lysande fulländning av kreationen, men du bygger inte ett lag kring frejdiga högerbackar och tekniska vänsteryttrar. Dessa kan innebära ett tillfälligt lyft men utan gran finns det inte mycket att hänga dessa vackra kulor på.
Djupt, så det förslår… Metaforerna står som spön i backen – som ni själva hör, inte riktigt min grej – och då jag inte tycker att det varken är särskilt upphetsande, eller upp till oss lekmän att spekulera kring diverse lagbyggen så går vi raskt vidare.
På gott och ont – men historien har en fantastisk förmåga att upprepa sig.
’Den var aldrig inne’ är i flera sammanhang ett gångbart, och ofta missbrukat, begrepp – det sista att ta till när den fejkade svimningen inte går hem vid direktkonfrontation efter nattliga snedsteg – men här fokuserar vi på det uppenbara: Inne eller ute, frågan vilken följer oss genom livet. Real Madrid och Celta Vigo har sprungit på varandra vid två tillfällen denna säsong. Då två fel inte gör ett rätt, lämnar båda mötena mycket att önska.
Målkameror och smarta bollar finns tillgängliga på marknaden – men vill fotbollen ha det? Eller snarare, är det något fotbollen behöver? En fotboll är större än vad en puck är – knappast ett avslöjande av större mått – och hur ofta råder det tveksamheter huruvida det verkligen var mål eller inte? Sällan, och vid tillfälle en felprocent vilken går att överleva. Dock är jag inte helt främmande inför införandet av smarta bollar. Felprocenten vid felaktiga offsideavblåsningar är påfallande hög, och lite av ett gissel. Själv är jag konservativ och tycker om att svära över diverse domartabbar – det är en del av fotbollens tjusning. Granska och kläm dit filmare i efterhand, men låt inte det rycka sönder matcherna.
Real Madrid och favoritskapet…
I vanlig ordning iklädde jag mig gladeligen dumstruten och drabbades av ett totalt sammanbrott – Kortfattat: de två hjärncellerna jag förfogar över i fotbollssammanhang börjar löpa amok medan de inte ett dugg synkroniserar med dygder som förstånd, vett och etikett samt civiliserat förfarande – timmarna före avspark i Champions Leaguematchen senast det begav sig. Något, vilket med åren varken blivit bättre eller sällsyntare, som jag har satt i system i samband med viktigare matcher. Anamma beteendet av en galopperande galning. Men som så ofta tidigare, tenderar dessa dårskaper slå tillbaka på mig själv… och denna gång var föga förvånande inget undantag. Käftsmällen jag jobbat ihop till levererades av Henry, men bar Wengers signum. Ett ryck och fyra vittröjor senare låg bollen försmädligt där bakom Casillas. Slaget gick förlorat, men inte kriget – till returen har Real Madrid fortfarande goda möjligheter till avancemang. Jag att återigen tappa huvudet. Skönt att det allt som oftast erbjuds en andra chans…
Matchen är inte mycket att orda om. Arsenal var bättre och Wenger såg ut att triumfera över, den i sammanhanget debuterande, López Caro. Men med tanke på spelarnas ageranden, är frågan om det ens hjälpt med en Capello/Mourinho-hybrid på tränarbänken.
Zidane och formen…
Exakt vad som hände, eller hur det gick till, är oklart, men efter julfirandet fullkomligt exploderade Zidane i en målorgie av sällan skådat slag. Spelet stämde – Zidane levererade som han gjorde för ett par år sedan – målen kom och samtidigt började laget segra. Själv ser jag ett självklart samband; när den Gamle är bra – motiverad kanske är ett bättre ord i sammanhanget – mår Real Madrid bra. Om Zidane nu verkligen har planer på sluta efter VM, kommer han att avsluta säsongen i stor stil. Detta kommer att vara behövligt med tanke på den förväntade oro, vilket Pérez avhopp innebär. Raúl och Zidane måste stiga fram.
Robinho och adaptionen…
Att anlända till ett nytt land och lag – vilket dessutom är i disharmoni och du har krav i klasserna fyra- femhundramiljoner på dig – är rätt så tufft. I synnerhet när du är byggd som en flickscout – matchvikt på fyrtiofem kilo – och skall agera allt från bollmottagare till dribblingskonstnär. Samtidigt. Det motsvarar i runda slängar en handfull. Av naturliga skäl tog det tid för Robinho. Själv hade jag låga förväntningar och fruktade ännu en hybrisbrasse, men han har funnit sig mer och mer tillrätta i laget. Målen har börjat trilla in, och rättvänd med fart är han svårtstoppad. Robinho kommer att tillhöra Europaeliten många år framöver.
Idioterna och fotbollen…
La Romareda gjorde bort sig igen (vilket de på intet sätt är ensamma om). Istället för fotboll blev det en orgie i dumhet, och samtidigt en tydlig urkund över hur fel det kan bli när oupplysta kräldjur har råd att köpa en fotbollsbiljett. Nu är det fan dags att någonting verkligen blir gjort. Det är inte Eto’o som skall behöva lämna planen, utan snarare hemmaspelarna som skall sparka bollen i eget mål, sluta spela eller lämna. Det är vad som krävs. Jag är den siste som högfärdigt skall förorda begrepp som solidaritet – då hade jag hycklat – men här känns det som om det vore på sin plats. Ekonomiskt, klämma åt klubbarna – det är onekligen deras ansvar – så att det verkligen känns. Om klubben måste avstå ett etablerat nyförvärv under sommaren, då har man satt sina egna i problem. Ingen gillar en Judaskyss.
Jag och mitt stora ego…
Med ett öppenhjärtigt ”du och ditt stora ego” konstaterade en osedvanligt insiktsfull culé, att signum, förfar med ett Jag av gigantisk proportion. Med en uppenbar risk för jäv är knappast underskriven rätt man att avgöra huruvida påståendet är sant eller falskt – dock är jag övertygad om att allehanda före detta flickvänner inte är sena att lämna referenser – men fram tills dess att motsatsen bevisats, låter jag den senast tillskrivna, välmeriterande egenskapen dryga ut den sedan tidigare erkända spiritualitet vilken jag bevisligen förfogar över. Vid den framtida jordfästningen, och om det fortsätter i anslagen takt, kommer prästen inte behöva improvisera när han skall hålla mitt avskedstal… mitt scorecard kommer vara fullt.
Och avslutningen…
Diverse pseudodiskussioner har, i vanlig ordning, präglat vardagen men som av en slump kulminerade det för några veckor sedan. Startskottet gick när News of the world avslöjade två manliga, brittiska elitfotbollsspelare för sexuellt samkväm: ”Om fansen vetat vilka det rör sig om hade det chockat dem”, lät kungöras. I Moskva, rättfärdighetens högborg, utbröt en religiös moralpanik av större mått efter det att en ansökan om ’gay-parad’ lämnats in till borgmästarkontoret. Den senares presstalesman lät klargöra att ”parader utan tillstånd bestämt kommer att krossas” medan stadens chockade religiösa ledare – Ortodoxa kyrkan och chefsrabbin – fördömde ”den perversa propagandan, vilken saknar rätt att existera”. Den ryske stormuftin – tillika islamistisk uttolkare av den religiösa lagen ’Sharia’ – var den som lät sig förfäras mest: Samtidigt som han basunerade ut att ”de som öppet går ut bör låtas pryglas” drömde han om en flydd tid. En tid då georgiern ’Stål-Josef’ var den som dikterade villkoren.
Sofistikerade bondläppar, fotbollsfans, allehanda religiösa ledare och sportjournalister; klankväll hos mig klockan 20:00. Schemat är späckat, så försök att hinna med förfärandet över fotbollsspelares homosexuella förehavanden, mellan korsbränningen och getblodsdrickandet, fast gärna före offret av oskuld till Den stora vulkan-guden. Då hinner vi ’feminista’ oss över Roland Andersson-citat och också.
