Nicholas: Utan byxor i Katalonien
Även om Culén alltid hittar hem, är han ofta vilse.
Likt Puh, tolkar Culén världen bäst han själv önskar. Vad som du och jag gärna uppfattar som långssökta, på gränsen till paranoida tankegångar, uppenbarar sig för Culén som de mest självklara av sanningar. Logiken bakom dessa sanningar är något svårgreppbar för oss vanligt dödliga – virrvarr av spontana infall, där den röda tråden med självklar bravur skuttar från Ferdinand II:s pantalonger, via Bogardes storhet som försvarsspelare, till varför fjällkor egentligen är de bästa sällskapsdjuren – men faller för Culén lika väl ut som vilken matematiskt reglerad ekvation som helst. När Real Madrids övermän, Real Zaragoza, tilldelade Barcelona respass ut ur cupen, var förklaringen lika självklar som talande när det var dags att analysera förlusten; en tredjeman, i detta fall Florentino Pérez, måste ha mutat domaren! Även om Pérez intressen bakom tilltaget aldrig framkommer av den penetrerande analysen så är resonemanget övertygande.
Lite förvånande att ingen anhängare av den blåröda klubben jag aldrig tycks vilja minnas namnet på, konstaterat sambandet mellan domarnas i la Liga uteblivna löner sedan två månader tillbaka och Florentinos avgång – men jag är övertygad att även den teorin kommer presenteras inom en snar framtid.
Culén och Nicholas…
…har ett komplext förhållande. Då Nicholas är såväl självupptagen som humorbefriad – han skrattar inte åt Sports karikatyristiska seriestrippar – och anser att det är lite småtaskigt att kasta grishuvuden på Real Madrids kontrakterade spelare, tycker Culén helt enkelt inte om honom. Och det med all rätt går det att tycka, då han på sina håll, dessutom, gjort sig känd som, och stämplats för att vara en mansgris. Men då Nicholas å andra sidan älskar såväl Culén som Barcelonas tidigare holländska försvarsspelare villkorslöst, och av hela sitt hjärta, hör ni själva att situationen dem emellan lämnar mycket att önska. Om inte annat så åtminstone för Nicholas då han allt som ofta framstår som en gränslös stalker. Nicholas försöker konvergera, men Culén är inte redo för nästa steg i förhållandet.
Culén och Real Madrid…
…har, om möjligt, ett än mer komplext förhållande. Culén tycker genuint illa om Real Madrids fotbollsklubb. Mer illa än om Nicholas, och faktiskt mer illa om än något annat i solsystemet. Grunderna av Nicholas teori om varför, återknyter till det faktum att utan huvudstadsklubbens konkurrens, hade Barcelona fortfarande stoltserat med fem inteckningar – fler än Hafnarfjördurs noll, men färre än Ajax sex – i diverse UEFA-pokaler, dock utan den romantiska bilden av Robin Hoodkampen mot Real Madrid. För att sätta perspektiv på Barcelonas veritabla segertåg i fotbollens Europa, kan jag tillägga att maktfaktorerna Anderlecht och Feyenoord har tre pokaler vardera, IFK Göteborg två.
Culén avskyr att tillstå det, men han behöver laget vilket bär jungfruns vackert vita färg; därav det ständiga smädandet. Inget Real Madrid – ingen illusion. Ingen illusion – ingen myt. Ingen myt – ingen Europeisk storklubb. Ingen Europeisk storklubb – väl en väldigt stor inhemsk klubb med en herrans massa seriesegrar. Ungefär i paritet med tidigare nämnda Anderlecht och Benfica. Det är spekulationer som dessa vilka brukar få Culén att finna sig själv vilsen, irrande långt från den sedan tidigare anslagna stigen. Men "da capo", utbrister Culén, och ett par fjällkor och några bestickningsteorier senare har han snart hittat hem igen. Hemma, men ständigt bärande på vetskapen: Jag behöver verkligen Real Madrid, annars avslöjas jag med rumpan bar, utan byxor i Katalonien.
Fotnot: Statistik hämtat från uefa.com. Undertecknad dristade sig till att avstå Supercupen när han samanförde statistiken. Viss reservation även gällande Fair`s cup – då jag varken fann några notiser under klubbarna, eller är medveten om cupens dignitet – vilket kommer att ställa hela min teori på ända om det visar sig inkorrekt. En redan usel artikel, skulle komma bli fullkomligt oduglig. Sökte även Svinhuvudet för en kommentar före matchen, men han sjunker alltid in i defaitism och lämnar landet när det börjar dra ihop sig för klassiker. Exakt ort är okänd, men han skall, om uppgifterna stämmer, befinna sig i trakterna kring Grisbukten. Svårt traumatiserad, och ännu lidande av sviter efter incidenten vid hörnflaggan, försöker han glömma de hemska scener vilka utspelades under den numera historiska Klassikern med honom själv i en av huvudrollerna.
