Nicholas: Catenaccio och danska skallar.
Festen är över - vart var brudarna?
VM hade knappt startat innan Togos förbundskapten, tyske Otto Pfister, lämnade truppen. Ingen märkvärdigare upprinnelse då spelarna helt enkelt önskade sig vad de ansåg vara skälig ersättning för ett deltagande, medan förbundet trilskades. Den skäliga ersättningen i detta fall låg enligt medias uppgifter kring 1.4 miljoner svenska kronor per deltagare. 1.4 miljoner gånger truppen, i ett land med en genomsnittsinkomst kring 5000 kronor om året, tja, då får vi en förmodad procent på landets totala BNP. Spelarna började hoppa träningar – vilket visade sig inte spela sådan stor roll, då tränaren ändå hoppade jobbet – och laget stod helt plötsligt utan förbundskapten. Lite udda kan tyckas för utomstående, men enligt Emmanuel Adebayor, lagets klarast lysande stjärna, ett normalt förfarande för Togos landslag.
England, av vissa ljusskygga element utmålade som potentiella slutsegrare av turneringen, värmde genom att slå Jamaica med klara 6-0. Ett bra resultat för vilken annan nation som helst – dock inte för britter. Då det i normala fall brukar räcka med att slå Skottland med 1-0 i någon träningsmatch inför en stor turnering för att saken skall vara biff – solklara världsmästare innan turneringen ens startat – går det att föreställa sig vad ett 6-0-resultat ställer till med för befolkningen. Laget inledde i alla fall med att pliktskyldigt slå Paraguay. Efter ett tidigt engelskt ledningsmål, och ett icke oansenligt antal felpass, tyckte spelarna synd om Robinson som tvingades stå där alldeles ensam i målet. Solidariskt satte de sig därför i dennes knä lagom till andra halvlek, och stannade där matchen ut. Det hjälpte inte till att höja matchkvalitén nämnvärt. Matchen spelades av, och just när man utgått från att man tagit del av den förmodade sämsta matchen som skulle komma spelas under detta VM var det avspark för…
Sverige, ett annat potentiellt världsmästarland, vilka skulle inleda turneringen genom att köra över Trinidad & Tobago. Av denna överkörning blev som bekant föga. Själv avfärdade jag Trinidad & Tobago, i hård konkurrens med Angola, som turneringens sämsta lag. Dock överbevisade Sverige mig, och genom sitt spel matchen igenom uppenbarade sig ett till land som var lika dåligt. Kariberna kom överraskande väl förberedda, och hade anammat någon form av amerikanisering av den traditionella Europeiska fotbollen; avancera lite i banan, få till spelavbrott – gärna tillföljd av ett avsparkat svenskt ben – och en Wide Receiver längst fram i form av Stern John. Och jävlar vad denna W R sprang. Backlinjen blundade och skickade upp bollar på måfå, men nästan varenda en av dessa träffade den galopperade Stern. Denne Stern träffade i sin tur ribban, och det måste sägas vara matchens hetaste chans. Redan i den trettioåttonde matchminuten stod det klart att detta inte skulle bli som man tänkt sig. Ett tydligt tecken på att Sverige har problem att finna vägar för uppspelen, är när Mellberg börjar lyfta bollar i en strid ström. Nu fick fenomenet en enorm uppmärksamhet tack vare att Ljungberg gnydde i halvtid – men det är samma gamla visa som tidigare. I helvetet står tyskarna för humorn, engelsmännen för matlagningen och Mellberg för uppspelen. Allt medan Stoichkov propagerar för ödmjukhet via högtalarna, och en joddlande Göran Persson struttar runt i kalasbyxor.
Kroatien och Australiens möte var kanske inte VM:s mest välspelade, men absolut en av turneringens mer underhållande matcher. En händelserik andra halvlek nådde klimax när kroaten Šimunic fick sitt tredje (!) gula kort för aftonen, och därmed lyckades med bedriften att indirekt bli utvisad för en andra gång i samma match. Starkt. Om Kroatien, vilka förlorade matchen, tillskrivs vara en av turneringens besvikelser, var Australiens käcka gossar en trevlig erfarenhet i sammanhanget. De gjorde det bra tills det var dags för FIFA att praktisera deras sedvanliga offer av lammet: När Grosso valde att trampa på en liggande försvarare – och naturligtvis få jätteont i hela kroppen, tillföljd av den liggandes övervåld – valde domaren att visa sin känsla för spelet, och gav honom sonika en straff i stället för varning. Även om steget till Filip den skönes justitiemord på Tempelherrorden är väl långt, så lämnar dessa situationer onekligen en besk eftersmak. Mot Argentina gjorde Serbien/Montenegro en Serbien/Montenegro och fick stjärtarna smiskade randiga. Det hade inte ens kunnat gå sämre med en Go-fuck-yourself-Mihailovic på planen, då denne med största säkerhet hade sett till att bli utvisad redan före halvtid – just när rumpan börjat svida som värst.
Spelarna i Holland och Portugal lyckades inte bara med bedriften att uppträda som en samling bondläppar på vift. De förmådde även stackars Valentin Ivanov att sätta mästerskapsrekord i antalet utdelade kort. Matchen i sig var kanske inte rent brutal – med ett par lysande undantag – utan snarare en handbok över saker du inte bör göra när tevekamerorna är påslagna och mamma ser dig. Visst, lidelse och passion för sporten i all ära, men i dessa gentlemäns sällskap lyckas en femåring som sitter och äter sand i sandlådan ge ett mer belevat intryck. Fy-fan-Blatter var missnöjd med utvecklingen av matchen, gjorde som spelarna – skyllde på domaren – och gav i sin tur Valentin gult kort. Hade undertecknad gått in med Ivanovs frenesi och iver på arbetet, så hade det räckt att jobbat på sin höjd ett år till. Sedan väntade Karibien och färgglada drinkar till ålderdomens höst. Otack är onekligen världens lön.
¤¤¤ Toro Rendon – potentiellt VM-historiens största pajas – slet upp det gula respektive röda kortet i tid och otid under Frankrike-VM, -98. Inför matchen Danmark-Sydafrika, hade Platini gått ut och efterfrågat hårdare bedömningar från domarnas sida – den smått legendariske colombianen tog denne på ordet. I en schysst match, som verkligen inte präglades av hårt spel, lyckades han visa ut tre spelare och varna sju andra. Det går bara att gissa sig till vad som skett om Rendon dömt Portugal-Holland.
Elfenbenskusten – landet vars talanger, franska gnällspikar inte har något eget intresse gällande sina investeringar i – var det bästa laget som inte gick vidare ur gruppspelet. Tråkigt, men de kommer tillbaka. Holland – vilka tillämpade en taktik som uteslutande gick ut på att ge Robben bollen, och låta denne springa utav helvete – vann den avgörande matchen till avancemang, med guds försyn och slarvande ivorianer, snarare än ett gott försvarsspel. Totalfotbollens hemland hade sina obligatoriska problem när de skulle försvara en ledning, och praktiserade sitt sedvanligt disciplinerade 1-1-1-1-1-1-1-1-1-1-1-spel, när motståndarna jagade kvittering. De holländska spelarna, vilka synkroniserar- och fungerar lika bra tillsammans som bolsjeviker och bönder, springer helt enkelt och ställer så långt ifrån varandra det bara går att komma. Håller avståndet till matchens slut och låter, likt ödmjuka tyskar, för säkerhets skull all kommunikation inom laget – van Persie och van Basten – ske via media. Men det är väl bra att de breddar försvarsspelet… eller? Ghana imponerade bitvis och gjorde ett gott VM, dock saknade laget en anfallare av internationellt snitt för att gå ännu längre.
Här tänker vi ha fest, men vart är brudarna? En kärlekskrank Roberto ”Toro” Acuña tyckte att något var fel med bilden – vilket rimmar illa i undertecknads öron, med tanke på det mediala utrymmet fenomenet sexköpande fotbollsfans gavs när VM skulle komma gå av stapeln i lusthusens eget Eldorado – och kände sig förbryllad. Huruvida han inte hittade till glädjekvarteren som de, allt enligt Aftonbladet, ”mängder av svenskar begav sig till” efter det snöpliga resultatet från Trinidad/Tobagomatchen, eller helt sonika var lyckligt oupplyst vet han bäst själv. Men ’Tjuren’ kallas inte för inte just tjuren och lät, genom en nattlig påringning av DN:s kvinnliga fotograf Emelie Asplund, världen få detta bekräftat. "Häpp", tänkte de ansvariga utgivarna på DN, och var inte sena att dra nytta av den kärlekshungrade Robertos klavertramp. Sekunderna senare länkades nätupplagans artiklar på spanska, där den stackars tjuren utmålades som könskvoteringens store fiende nummer ett.
VM förlöpte som förväntat – även om jag inte riktigt kalkylerade med Frankrikes framgångar – och när det stod klart att Pekerman inte var mannen att leda Argentina, uppenbarade sig Italien som turneringens starkaste lag. De vann lika väntat som rättvist. Frejdiga tyskar – spelare för spelare ingen märkvärdigare samling, ungefär i paritet med det besegrade Sverige, dock ett fungerande lag – gick till en väntad semifinal. Mycket tack vara att den potentiella oroshärden med den obstinat, surande Kahn – enda gången han sågs le var när Lehman släppte in två mot Costa Rica – på bänken förlöpte väl (ännu en felkalkylering från Höglunds sida, då han hoppats på åtminstone någon genomklappning). I en tillknäppt turnering som präglades av stängda ytor, var Cannavaro VM:s riktigt stora. Spelet var varken vackert – frånsett Spanien och Argentina – eller publikfriande och överlag var spelarnas beteende långa stunder av patetisk karaktär. England gjorde en England; efter det att Rooney trampat Carvalho där man absolut inte skall trampa, förlorade laget på darriga ben straffläggningen. Rooney själv var jättearg. Dagen efter var han fortfarande så förbannad, att han lär ha hotat med att ge C. Ronaldo stryk så fort de kom hem till charmstaden Manchester. Spanien praktiserade en Spanien; och slarv/lättja är snarare än otillräcklighet det bestående intrycket. Tyvärr.
Den danska skallen är det inte mycket att orda om. Vad Materazzi egentligen sade till Zidane är i grunden ointressant, men det är synd på vilket vis en av fotbollens stora väljer att ta adjö. Italienaren är inget annat än en misantropisk, våldsverkare med väldigt långa ben – en fotbollens pajas – och Zidane skall inte behöva trampa i fällan under en match av denna dignitet. Det är bara tragiskt. Att jag sedan har svårt att känna någon som helst sympati för Materazzi, är en helt annan sak. Han har i berått mod varit på god väg att förtidspensionera ett antal spelare, och överlag betett sig som Roy Keane. Det italienska sentimentaldravlet om fördomar, ger jag lika lite för som när förbundsbasen står och gråter krokodiltårar efter det att Sverige-Danmark spelat oavgjort. Som du ropar får du svar.
Vae victis! (ve de besegrade) Italien letade fram stupbocken, borstade av gamla romerska sanningar och degraderade i tur och ordning Juventus, Lazio och Fiorentina till Serie B. Juventus, de största lurifaxarna i sammanhanget, är de som behöver genomlida stålbadet mest, och får vidare inleda säsongen med trettio poäng minus. Det är rätt så hårt, faktiskt, men inte helt obefogat sett ur ett sportsligt perspektiv. Det var behövligt att ta klubbarna i örat. Och det rejält. A.C. Berlusconi – vilka hade fuskat bara lite – inleder kommande säsong med ett gäng minuspoäng och Galliani i skamvrån under ett år. Mycket ståhej kring ”skandalen”, men det rör sig egentligen bara om en bekräftelse över vad vi alla redan visste. Det ena rättfärdigar inte det andra, och de-kastade-första-stenen-mentaliteten håller inte i sammanhanget; vid tillstymmelse av överträdelse är det bara att låta huvudena rulla.
Den enes död, den andres bröd och vips förfogade Real Madrid över såväl nygamla Capello, som Cannavaro och Emerson. Bättre nu än aldrig, men det är synd att förändringen kommer ett par- tre år för sent. Värvningen av Cannavaro är direkt livsnödvändig – i mina ögon, det absolut viktigaste som skett sedan Makélelé lämnade – och förhoppningsvis ett stort steg i rätt riktning. Inför Capello känner jag mig splittrad; dennes storhet, förmåga att uppnå resultat, råder det inget tvivel kring – men allt måste ske med Chamartíns godtycklighet. Om Cannavaro personifierar Real Madrids behov bäst, måste detsamma sägas Zambrotta och Barcelona. Med viss reservation gällande Valdés kapacitet, så föll de sista bitarna på plats för ett redan starkt lagbygge. Zambrotta är, liksom Cannavaro en klasspelare och kommer bidra med mycket. Valencia imponerar med Morientes, Del Horno och hemvändande Silva. Under den geniale Aguirre, ser faktiskt Atlético ut som ett reellt hot även de. Trots vad många culés, och allehanda fotbollsfans önskar ge sken åt, är Real Madrid inte något sjunket Atlantis. Bara Capello accepteras av Santiago Bernabéu, kommer resultaten att vändas till Real Madrids fördel. Det är vad Capello gör bäst. Den försvunna drömmen uppenbarar sig åter, men för förvekligandet krävs att kärleken infinner sig.
