iClásico

Jens Holmqvist låter musiken tala

Jag går utan att tveka under stege. Om jag skulle slå sönder en spegel tror jag inte att det betyder sju års olycka. Nycklarna lägger jag utan att tänka ifrån mig på bordet (annat än av respekt för ett par vänner som jag vet gör sig omaket att resa sig och flytta på dem) och går en svart katt över gatan betyder det inget särskilt för mig - såvida jag inte kör över den. Jag är helt enkelt inte särskilt vidskeplig av mig. Med ett undantag.

Innan En stor match med Real Madrid sätter jag strax innan avspark på Madonnas ”Ray of Light” på hög volym. Anledningen är att jag första gången hörde låten på Amsterdam ArenA inför 1998 års final i Champions League mellan Real Madrid och Juventus.
Trots att Boyzone rev av ett par låtar live nere på innerplan innan avspark (eller just därför) var det Madonna som fastnade. Eftersom matchen gick som den gick och eftersom det faktiskt är en hyfsad discodänga så tillmäter jag Madonna ett visst mått inflytande på resultatet (inte lika stort som Mijatovic – men ändå).

Alltså var det Madonna som gällde som första låt söndag eftermiddag innan matchstart mellan Real och Barcelona. Efter ”Ray of Light” fick min i-pod slumpvis välja låtar medan jag smånervöst gick därhemma och pulade. Den första låten som dök upp var Plácido Domingo med Reals ödmjuka hundraårshymn. Av åttahundra låtar att välja mellan valde min musikmaskin just den! Klart att jag blev skakad. Lika klart var det att jag efter att den sången klingat ut lyssnade lite extra efter vad som skulle komma därefter och nu i efterhand står det klart för mig att min i-pod på förhand visste hur matchen skulle gå. Fråga mig inte hur det fungerar – men jag kommer alltid att lyssna extra noga på den innan jag lämnar in tipset i fortsättningen.

Efter Plácido Domingo följde ”Positive Vibrations” av Moneybrother. Även om jag själv innan matchen inte alls känt av sådana så fick jag naturligtvis ge mig – det var klart att min lilla mp3-spelare försökte säga mig någonting. Helt säker blev jag när de tre följande låtarna var ”Misunderstood”, ”Say a Four Letter Word” och ”the Chosen One”. Rebusar är ingenting jag brukar ägna alltför mycket tid åt, men den här praktiskt taget skrek Raúl ur högtalarna (ungefär som jag själv tre timmar senare stod och skrek samma namn inne på en bar i centrala Barcelona, ”du ska nog ta på dig en tröja ovanpå den där matchtröjan innan du går ut härifrån” – tack för det rådet lilla tanten!).

Efter de tre låtarna sprang jag hemifrån för att hinna med att se Alonso plocka hem F1-titeln. Trots att jag gick hemifrån lät jag musiken gå eftersom jag var tvungen att se vad som komma skulle. Jag gav min katalanska flickvän strikta instruktioner om att inte röra musiken efter att jag gått. Vi möttes senare på kvarterskrogen precis när matchen skulle börja. Hon berättade att det hade spelats helt andra låtar så fort jag gått hemifrån och hon blivit ensam kvar: ”Bloodless”, ”Symptoms of Disease”, ”When the Stars Go Blue”,”Road to Ruin”, ”It’s Only the End of the World” och ”Hated Sunday” tillhörde de låtar maskinen valt att spela för en ensam Barçasupporter. Hon gav upp och gick hemifrån när ”Narcissist” rullat fyra gånger i rad.

Efter matchen promenerade vi hem tillsammans, i helt olika sinnesstämning. Jag öppnade nyfiket dörren och möttes av Christian Kjellvanders ”Oh Night!” En titt i arkivet visade vilka låtar som gåtts igenom under tiden jag varit borta: “Road to Joy”, “Nothing Better”, “Ooh La La”, “Beautiful”, “I Like It”, “Pretty (Ugly Before)”, “Angels”, “Change in the Weather”, “Oh Yeah”, “Wonderful Life”, “No Doubt About it” och “Royalty” var bara ett par av de låtar som rullat när jag varit borta.

(När det måste ha återstått tio minuter av matchen bröts mönstret och ”Made in England” dök upp, följd av ”I Can Hardly Spell My Name” och ”Gay Messiah”. De valen tyckte jag var orättvisa, fast på Apples kundservice förstod de inte riktigt vad det var jag ville reklamera.)
Jag tror visserligen inte att jag är mer vidskeplig av mig idag än jag var för tre dagar sedan. Men jag funderar på allvar på att plocka med mig min i-pod, slå mig ner vid ett bord på La Rambla och på allvar ge tanterna med korten och gummorna som läser i händer lite konkurrens.