Mejor gué mal 1/1
Gott Nytt År! Är du vaken? Knappt va? Ta dig ett glas vatten och läs vad Real Madrids redaktion hyllar respektive sågar. Mycket nöje!
Visst finns det mycket man kan hylla detta år, exempelvis Sevilla som spelar Europas roligaste fotboll, varje fall hemma i Andalusien. Man kan hylla Zinedine Zidane som just nu åker kortege genom föräldrarnas hemland Algeriet och hyllas som den kung han är. Jag väljer dock att hylla det jag gillar allra mest inom fotbollen – galna målvakter, Tomas Ravelli undantaget. Spelare som Chilavert och Rogerio Ceni från Sao Paolo är alla hjältar i mina ögon, finns det något mer charmigare än målvakter som gör mål? Det finns dock en galning som sticker ut lite extra, min absoluta idol! Namnet? René Higuita, en sann legend.
Med ett utseende endast en mor kunde älska så föddes han den 28 augusti 1966 i den colombianska storstaden Medellín. Det stod redan i tidig dager klart att lille René inte var som dom andra barnen, han ville bli målvakt, bara en sådan sak! Men med viss reservation ska tilläggas, den offensiva sidan kunde han aldrig lägga ifrån sig, därav många mål och en hel del hysteriska tabbar. Och det är just tabbarna men även målen som givit mig minnen för livet. Det är dels den legendariska ”skorpionen” 1995 på Wembley då Jamie Redknapp rensar mot det colombianska målet som ebbar sig fast i minnet. Vilken sinnesfrisk människa skulle ens få för sig att testa en sådan sak på Wembley mot England!? Troligtvis ingen, förutom Higuita då.
Men det kanske allra roligaste som jag någonsin sett utspelade sig samma år, 1995, platsen är Colombia och den norra hamnstaden Cartagena. Bror och far min inklusive mig själv var där på semester och bodde på ett hotell som till större del bestod av en skyskrapa. Längs upp på skyskrapan, säkert femtio våningar, hade det riggats upp en storbilds-tv. Det var final i Copa America och Colombia skulle möte Brasilien, till råga på allt så var det även den colombianska nationaldagen, ni förstår säkert att festligheterna redan innan matchen nått sin kulmen. Colombia gör en stormatch mot dom relativt nyblivna världsmästarna, Higuita står för den mer makalösa räddningen än den andra. Kommentatorerna pratar inte, dom skriker, dom två gånger Colombia gör mål så håller skyskrapan på att välta. Finalen slutar 2-2 och det är dags för förlängningen, en hel nation håller andan och det vankas dunderfest i hela Colombia. Stämningen gick att ta på där uppe på hotellets stora takterrass, det återstår bara minuter till straffar då René Higuita träder in i handlingen. Dessvärre för colombianerna så är det den Higuita som redan 1990 saboterade lagets chanser mot Kamerun i slutspelet som träder fram. På en helt ofarlig hörna, och då menar jag ofarlig, det fanns inte en brasse inom tio meters radie, så gör ”El Loco” en dundertabbe. Helt fri och oattackerad boxar han in bollen i eget mål med två minuter kvar. Scenerna som utspelar sig efter är snudd på kultförklarade för min egen del. Nedanför skyskrapan låg en helt enorm pool, saker från takterrassen började vina ner i polen, stolar, bord, glas, allt du kan tänka dig – låg i poolen. Ung och frågvis som jag var då, bara 10 år gammal, så frågade jag far min om vad som hände;
- Christopher, vi är i Sydamerika nu, här är inte fotboll på liv och död längre, det är allvarligare än så.
Utanför planen hamlade Higuita i trubbel, precis som ute på fotbollsplanen då och då. Efter att ha hjälpt den ökände knarkkungen Pablo Escobar att leverera en lösensumma avseende en kidnappning dömdes han till sju månaders fängelse med orden;
- Jag är en fotbollsspelare, jag kan inget om lagen!
Han släpptes kort därefter, men oavsett fängelse eller inte så förblev han min hjälte. Så fullständigt galen men även så briljant på en och samma gång. Fotbollsvärlden behöver flera hjältar som ”El Loco”, hjältar som skänker minnen för livet!
Så min hyllning går dels till Higuita men även resterande spelare som alltid gått sin egen väg, både på och utanför planen.
Så ett par sågningar då...
Det är ju med aningen bitter eftersmak jag noterat dom andra redaktionernas sågningar av vårt kära Real Madrid. Nu är jag dock så storsint att jag kan ta det, rentav hålla med vissa till och med. Det finns mycket jag vill såga, och det är precis det jag kommer att göra nu. Vi börjar med världens mest flataste fotbollsförbund, inte nog med att dom tillsatte en tomte som förbundskapten utan dom göra andra korkade saker med. Det finns en sak som ger den spanska fotbollen dåligt rykte och det är rasismen på läktarna. Neandertalare som ropar saker efter spelare bara för att dom råkar ha en annan hudfärg. Förbundet i Spanien brukar straffa sådana vidriga tilltag med böter a´5000 kr, ungefär som om jag skulle få böta fem spänn om jag kallade någon ”svartskalle” ute på gatan i Stockholm. LFP som dom heter agerar ryggradslöst i denna fråga, eller dom agerar inte alls. Det handlar självklart om kultur och samhällssituation men även hur man ställer sig till problemet från officiella håll. Självklart är det svårt för klubbarna att agera, även fast jag tycker att man kunde göra mera i denna fråga, mycket mera till och med. Men grunden till problemet ligger i att förbundet inte kan hantera det, det är dags att agera, innan någon får nog och tar upp bollen och slutar att spela igen.
På tal om förbundet, domarna i La Liga har man ansvar för med. Detta år är inget undantag, en orgie i stolta felbeslut har återigen besudlat ligan. Skrattretande straffar och obegripliga synvillor har hjälpt och stjälpt många lag. Skicka alla dom spanska domarna till England på kurs, det finns en jättebra kurs där som heter; ”Känsla för spelet”.
Det spelas inte bara fin fotboll i Spanien, omgång efter omgång bjuds vi på teater också. Spelare som José Mari, Deco, Reyes och ”Dancing Queen” Jeses Navas bjuder på allt från fall a´ skjuten i huvudet till ”överkörd av en lastbil”. Det som är gemensamt med dessa spelare, Mari undantaget, är att dom alla är duktiga fotbollsspelare, så sluta upp att larva er och stå upp när ni spelar fotboll! Eller som min andra idol Hasse Holmqvist sa;
- Lite för mycket Mari och för lite José.
Sist men absolut inte det minsta hugget delas ut till svensk media. Har det någonsin setts maken till ”rövslickeri” mot ett lag som mot FC Barcelona, speciellt en spelare vars namn poppar upp i skallen. Allt eftersom en viss Henrik Larsson gick dit så har svensk media turats om att gå upp i skriftlig falsett när det gäller att återge Barca och dess spelares insatser. Visst, laget har gått som tåget och vissa spelare är fantastiska, Ronaldinho för det mesta till och med. Måttet rågades dock efter matchen mot Bremen då sju morgontrötta tyskar bestämmer sig för ett litet kollektivt hopp i muren. Är det Ronaldinho som är ett GENI! Eller sju tyskar som inte är det? Tja, berätta ni, men kulmen nåddes, vi vet att ni älskar Barca, inget fel med det, men bedriv för GUDS skulle lite mera objektiv journalistik!
Tack för mig.
