Krönika: Vi har lidit
"Glädje för att vi är mästare och stolthet för den klubb vi dyrkar. Stolta över att kalla oss själva för Madridistas."
Ni vet känslan man får när man fyller år och är rätt ung. Man har längtat i ett helt år för att fylla år och sedan när den dagen är kommen tänker man att nu är det ett helt år kvar. Ett år är en ganska lång tid. 3 år ännu längre. Vi har lidit i 3 år. Inte lidit, nej, vi har mått illa under 3 hela år. I ungefär 1095 dagar har vi blivit bespottade, förnedrade, uträknade och hånade. Man hade glömt bort vilka vi var och vad vår klubb stod för. Man hade glömt bort att de man hånade, de man räknade bort och skrattade åt, de var stolta Madridistas.
Madridistas som inte viktit sig en tum. Madridistas som stod vid sitt lag, sin klubb och sina spelare i de allra hårdaste tider. Man åkte till skolan, jobbet, hemmet, stan och folk garvade åt en. Stackars sate som hejar på Real Madrid tänkte folk. Ja, vad kan man svara? De hade ju nästan rätt, nästan berättigade i det de sa. Real spelade inte alls bra sedan senaste ligavinsten 2002/2003. Uttåg tidigt i Champions League spelen och förnedring av antagonisterna Barcelona på hemmaplan var det man fick skåda.
Början på säsongen 2006/2007 var minst sagt ojämn. Man visste inte vart laget stod och vilken klass man höll. Senare blev det allt klarare att Capellos bygge bara gått åt skogen. Ingen trodde på Real med spelare som Carlos, Cannavaro, Raul och Beckham i spetsen. Capello kunde dra dit djävulen har bostadsrätt. Cannavaro hade glömt VM formen inne i pizzeria butiken. ”Puman” Emerson såg mer ut som ett mjölkpaket. Ingenting, absolut ingenting, fungerade. Defensivt var ju helt okej men sen när har Real Madrid brytt sig om baken? Det var framdelen som räknades. Jag menar defensiven och offensiven, inte det ni tänkte på. Madrids motto var alltid : full fart framåt...vart fan låg bakåt?
För ungefär 1 dygn, 2007-06-09 kl 22.30, sedan fick man äta upp vartenda ord av det jag nyligen nämnde. Ruud har nyligen kvitterat till 2-2. Jaha, och hur ska detta hjälpa undrade jag. Jag är gråtfärdig. Jag mår illa och vill bara att eländet ska ta slut. Ligan är körd. Barcelona har vänt ett underläge till fördel med hjälp av Me**i(mamma sa åt mig att inte skriva eller säga fula ord, Mess* ger ordet fult ett ansikte). Bollen rullas ner till Casillas och hela ligan passerar revy inför mig. Jag tänker på allt vad vi gått igenom. All svett, blod och tårar. Har allting gått till spillo? Hur som haver så rullas bollen till Iker och han passar fram till Canna. Diarra syns i bild. Diarra hoppar upp och nästan skuttar fram. Vad fan är det med karln undrar jag. Barcelona leder och vi spelar oavgjort, då ska Diarra få för sig att börja hoppa? Nej. Det har hänt något. Innerst inne visste jag vad som hade hänt men vågade inte tro på det för en sekund. Det här händer aldrig Real tänkte jag, Espanyol kan omöjligt ha kvitterat. Jag ser vår andretränare, Italo Galbiati, ha fullt upp med att kontrollera Raul, Emerson, Torres, Marcelo och vår massör. De är vilda och försöker nästan storma plan. Då visste jag att vi hade vunnit. 2-2 men ack så skönare än vilken vinst som helst. Slutsignalen ljöd och våra krigare på bänken går till hjältarna på planen för att sprida nyheten. Eufori och total lycka följde hädanefter.
3 år har vi väntat på denna stund. 3 år och stunden var inne. Njut. Njut som ni aldrig njutit förut. Ta igen 3 års sorg och förtvivlan. Var glada och var starka mina kära madridistas. Vi ger aldrig upp. Somos el Madrid, somos campeones! Vi spelar tills domaren sätter pipan i mun och tar i för att blåsa av matchen. Innan han gör det så spelar våra hjältar med den största vilja och hjärta man skådat. Låt oss nu ge Becks och Roberto en värdig avslutning.
Jag vet att känslor inte går att beskriva med text. Jag tänkte i alla fall att jag skulle ge det ett försök. Jag vet hur alla supportrar känner och det räcker gott och väl. 2 ord beskriver dock det vi känner och det är glädje och stolthet. Glädje för att vi är mästare och stolthet för den klubb vi dyrkar. Stolta över att kalla oss själva för Madridistas.
Matcher kommer och går men supportarna, vi består. Hala Madrid. // Mano