Det som inte dödar det härdar
En hyllning till Real Madrid och alla fans!
”Det som inte dödar det härdar”
Ett klassiskt ordspråk som jag senast var i kontakt med för snart ett och ett halvt år sedan då dessa ord låg skrivna på en papperslapp i min säng när jag kom hem en februarikväll. På lappen stod det dessutom; ”Real Madrid – Arsenal 0-1(Henry)”. Orden var min broders. Jag hade själv öppnat för detta då jag med en A4:s julrim börjat det psykologiska spelet inför åttondelen i Champions League redan på julafton. Ett Real Madrid som fortfarande inte hämtat sig efter störtdykningen två år tidigare klarade inte av att besegra ett pånyttfött Arsenal som med Madrid-objektet Fabregas kom att charma publiken under de följande slutspelsmatcherna. Naturligtvis såg min käre bror chansen till hämnd och i samma stund som jag såg orden framför mig ; ”Det som inte dödar – det härdar”, i samma stund visste jag att någon gång skulle dessa ord få bli mina.
Visst har tvivlen varit många och från till har jag funderat över om det rått någon form av förbannelse kring laget i mitt hjärta. Men till och med när det var som mörkast så kunde man aldrig sluta tro på att det någon gång skulle vända.
Jag vet inte hur många gånger jag har uttalat mig om att nu är vi nog snart tillbaka, nu vänder det nog och om vi bara förstärker på den platsen så kommer det lösa sig o.s.v. Men mängder av olika anledningar har gjort att det aldrig kommit någon nämnvärd vändning, enstaka briljanta insatser har marängerna svarat för sedan senaste triumfen i ligan och 2004 borde det åtminstone ha blivit en inhemsk dubbel som man dock schabblade bort under några veckor i mars. Likväl kunde nio Champions League-titlar ha varit tio eller elva om det inte varit för hjärtskärande defensiv instabilitet kombinerat med en hel del oflyt och andra märkliga omständigheter i samband med lagets avgörande förluster under 2003 och 2004. Men efter den totala kollapsen för tre år sedan har det som alla känner till inte ens varit nära några titlar. Mer eller mindre samtidigt som nedgången var hypen kring Real Madrid som allra störst filosofin med ”Zidanes y Pavones” var världsberömd. Effekten av alla värvningar blev dels att kraven på laget var skyhöga, fler och fler människor (ofta med fallenhet för en enskild spelare) började kalla sig Real Madrid-fans och flera av de nya anhängarna har av någon anledning fått symbolisera sinnebilden av en Real Madrid supporter. Men ju mer uppmärksamhet som riktades mot laget desto mer avundsjuka väcktes också och så småningom skapades ett hata/älska läge kring Real Madrid som fortfarande råder. När spelet sedan började gå i stå och framgångarna uteblev började det bli alltmer populärt att klanka ner på laget och det har länge varit rent komiskt att följa hur kvällstidningarna tävlat i att spy galla över Real Madrid.
Under den här fyra år långa ökenvandringen har det vid ett flertal tillfällen känts som om botten är nådd, som att läget inte längre kan försämras men varje gång har följden blivit att gropen blivit allt djupare. Presidenter, tränare och spelare har kommit och gått på löpande band och alla Madridistas har genomgått några fruktansvärda år. MEN de senaste månadernas spel har väckt hela klubben, energin, spelglädjen och viljan att vinna till varje pris är tillbaka och Santiago Bernabeu har återgått till att bli den kokande gryta som nätt och jämnt puttrat någon gång de senaste säsongerna. Tillsammans har hela klubben gjort en helt fantastisk resa som slutat med ligaguld och tagit en fantastisk revansch på alla belackare. Att sedan Olof Lundh sitter och tjatar om det spanska seriesystemet känns egentligen inte ens meningsfullt att kommentera men då han vid upprepade tillfällen påstår att det är Barcelona som förlorat guldet och inte Madrid som vunnit det så kan jag inte bli annat än förbannad. Real Madrid var bäst i båda matcherna lagen emellan och egentligen borde väl Real Madrids avslutning på säsongen räcka för att titeln ska anses vara rättvist. Ska vi sedan diskutera hur många gånger Real Madrid släppt horribla poäng så blir argumentet om att Barca gett bort guldet alltmer slätstruket.
Lyckan är total en dag som denna och jag avundas stort redaktör Kviborg med följe som igår bevittnade segern på Bernabeu säkerligen deltar vid det traditionsenliga firandet vid Cibeles! Själv fick jag nöja mig med några kalla San Miguel och även ett glas champagne från resterna av helgens studentfirande. . .
Som många brukar säga så är det väldigt svårt att beskriva en känsla, den måste upplevas, gårdagens segerglädje var en sådan, inga ord i världen räcker för att beskriva eller förklara hur sanslöst glad och stolt man var över sitt Real Madrid Club de fútbol igår. För ska man vara ärlig så var väl inte förhoppningarna om ett ligaguld redan denna säsong var överdrivet stora, men de fanns där. Laget hade fått de defensiva motorerna som man länge saknat, backlinjen hade förstärkts, en målkung hade anlänt och dessutom började sommaren 2005 en föryngring av truppen som fortsatte i januari med trion från Sydamerika men trots renoveringen av truppen och den defensiva upprustningen så fattades lik förbannat något. Den store kungen slutade som bekant förra sommaren och laget var i stort behov av en ny kreatör, men alla försök att värva en offensiv mittfältsstjärna gick i stöpet och hoppet låg nu i stället på att våra yttermittfältare skulle stå för kreativiteten. Men fram till för några månader sen så hade Capellos defensiva fotboll skördat några större framgångar i Madrid och van Nistelrooy var den enda offensiva spelare som regelbundet levererade. Bra försvarsspel i all ära men ett lag som ska ta hem pokaler måste kunna ha ett anfallsspel eller i alla fall en idé om hur man ska spela anfallsspel. Fram till i våras var det svårt att skåda endera av sakerna och i samband med förlusten mot Bayern München var det nog många som slutade tro på titlar denna säsong. Barcelona trummade på i ligatoppen trots knackigt spel emellanåt och satt ju dessutom inne på den starkaste spelartruppen, farhågorna om att Sevilla skulle tappa någon gång under säsongen var inte berättigade och laget drog fram på alla fronter med sin attraktiva fotboll och Valencia som imponerat stort i matcherna mot Inter och Chelsea hade till slut börjat få ordning på sina skadebekymmer och smög med strax bakom topplagen. Barcelona var ju också dem utslagna ur Champions League efter ett taktiskt fiasko mot Liverpool och därmed extra motiverade att spela hem sin tredje raka seger i ligan. Att Real Madrid utan tillstymmelse till ett eget spel, med ständigt underpresterande nyckelspelare, med ett självförtroende fastförankrat långt nere någonstans och med en tränare som kunde sparkas vilken dag som helst skulle konkurrera om ett ligaguld var således väldigt små. Det gör vårt 30:e ligaguld ännu större och ännu mäktigare!
Men som vi vet så lyckades vi med det nästintill omöjliga, vi tog oss ur krisen och gårdagens seger var inte bara inte seger för Capello, spelarna och klubben utan framförallt för alla oss fans. Alla fans som lidit under dessa magra år men aldrig givit upp hoppet om en vändning utan stått upp för laget i med och motgång. Alla Madridistas ska känna sig oerhört stolta över denna underbara seger!
Förhoppningsvis kan detta vara början på en ny framgångsrik period där Madrid återtar sin ledande position även på ett europeiskt plan. Den spanska ligan har på alla sätt och vis visat upp sina unika egenskaper i jämförelse med de andra toppligorna i Europa. Intensiteten, spänningen och underhållningen har varit helt makalös och helg efter helg visar lag efter lag upp prov på stor fotbollsmässig kvalité och det visar ju sig tydligt i den genomgående mycket jämna tabellen. Det är ytterligare ett mått på det styrkeprov Real Madrid stått för.
Till sist vill jag tacka på att gratulera alla spelarna till detta efterlängtade guld och även tacka David Beckham och Roberto Carlos för sina år i den vita tröjan. Båda har varit med om hela den svåra perioden och det finns ju knappast ett bättre sätt att avsluta sin karriär i klubben på. Beckham har jag ofta varit mycket kritiskt emot och jag anser fortfarande han har varit väldigt överskattad och egentligen aldrig bidragit med något särskilt till laget. Men skam den som ger sig. Beckham har tillsammans med van Nistelrooy, Ramos och Casillas varit de viktigaste orsakerna till guldet. Roberto Carlos är en legend inom fotbollen och jag kan fortfarande inte föreställa mig ett Real Madrid utan honom. Beckham y Carlos, gracias por todo!
Men allra sist, grattis till alla Madridistas, passa på att njut för detta var vi verkligen värda!
”Det som inte dödar det härdar”
