Gästkrönika om Säsongen 2006/2007 sett ur en Madridistas synvinkel.
There´s only one David Beckham.
Att vara en Madridista innebär många saker. För mig handlar det om allt. Jag tänker på Real Madrid från den tid på morgonen då jag öppnar ögonen tills den tid jag släcker ögonen på kvällen och ibland så slutar det inte där. Har haft många konstiga Real Madrid-drömmar under livet. En av dem var att jag drömde om Zidane och att han skulle återuppta karriären tills vi en dag skulle möta Inter i Champions Leauge då han på plan skulle enligt min dröm krossa sönder Materazzi i bitar. Många mer underliga drömmar har skett utan att vi för dens skull behöver gå in på det.
Hur kan man sammanfatta en säsong likt den som nyss slutade? Interna stridigheter, ett offensivt icke-fungerande lag tills det vände - Tills Real Madrid blev som en maskin. Jag är övertygad om att vändpunkten för denna säsong kom i El Clásico på Camp Nou då det blev 3-3. Nånting hände den kvällen, nästan som om en tiger föddes i varje spelares hjärta. På samma sätt som något hände i Copa del Rey-finalen för några år sen då allt därefter blev negativt så hände något också på Camp Nou denna säsong som gjorde allt positivt. El Clásico mötena mellan Barcelona och Real Madrid förtjänar egentligen en hel krönika i sig men frågan är om jag själv nånsin sett ett bättre El Clásico än det som utspelades den 11:e Mars 2007? Visst, under glansdagarna då vi körde över Barca i både inhemska och Europeiska cuperna smäller nog högre för de flesta men detta var ändå ett snäpp bättre, intensiteten hos bägge lags spelare var på en helt annan nivå. En god vän till mig som är ett stort fan av Liverpool sa en gång till mig att ett El Clásico-derby kan man alltid lita på står för ett fyrverkeri, när Man Utd möter Liverpool i ett rivalderby är det en helt annan femma menade han på. Inför säsong 2006/2007 så trodde jag likt många andra Madridistas på guld men jag var ändå tveksam till vissa värvningar. Hade en del funderingar också kring om Capello var den rätte tränaren för oss? Under vad som kallas Silly Season så värvade vi Fabio Capello från Juventus, han tog med sig Emerson & Fabio Cannavaro, sen köpte vi Ruud Van Nistelrooy och avslutade med vårt allra dyraste köp, Mahamadou Diarra. Cannavaro blev en kort tid inpå säsongen vald till världens bäste. Vad alla då visste om Fabio Capello är det att de lag han har tränat, Roma, Juventus och en tidigare sejour i Real Madrid spelat en mer defensivt inriktad fotboll men som ändå hade gett titlar. Nu var Don Fabio tillbaka i Real Madrid och han hade ett uppdrag återigen. Det vi visste om Emerson var att han var en terrier som lämnade Juve pga nedflyttning. Fabio Cannavaro fick Fifa:s pris som världens bäste en kort tid inpå karriären som Real Madrid-spelare. Diarra hade å sin sida käkat upp mittfältdynamos i Champions Leauge med Lyon och var vårt allra dyraste köp. Nistelrooy hade i sin tur blivit utfryst i Man Utd, det ryktades om att det var pga en schism mellan han o C.Ronaldo. Så man tänkte att vi i princip hade värvat lite mer etablerade spelare, gamlingar om ni så vill.
De första månaderna som följde var horribla med tanke på tränarinsatser, spelarinsatser och en del märkliga beslut. I grund och botten så var det uppenbart att den defensiva fotboll Capello hade tänkt sig använda i Real Madrid som han alltid använt tidigare var dömt att misslyckas. Vi spelade med två! pivotes på hemmaplan emot ligans sämsta lag - och ändå förlorade vi. Det spelade ingen roll hur mycket vi än hade tänkt stabilisera defensiven i år som varit lidande under många år tillbaka. Men det lyckades ändå inte, till en början. I Champions Leauge så gick vi vidare till Åttondelsfinal men vi bet i det sura äpplet i matcherna matcherna emot Lyon då vi förlorade och kryssade emot en Europeisk rival. Så vad skulle hända nu? Januari kom och med det en hel del ändringar. Legenden Ronaldo fick lämna Real Madrid utan att ens ha fått ges en riktig chans och det Ronaldo uppnådde i Real Madrid var inte speciellt legendariskt. Visst, målen trillade dit varje säsong men allt mindre för varje skada. Dessutom vann Ronaldo i slutändan bara En enda titel med Real Madrid under sin tid i klubben så någon legend-status lär han aldrig få från oss. Det började snackas om att klubben nu skulle försöka med en ny strategi, att värva yngre spelare som ska växa in sina roller istället för färdiga stjärnpaket. Marcelo kom, Gonzalo Higuaín kom och det i särklass dyraste köpet under Januari för våran del, Fernando Gago kom. Gagos debut emot Deportivo ska man dock helst försöka förtränga om man är Madridista då han gjorde allt som var fel. För oss som var vana vid den Galaktiska-eran så funderade vi säkert både en och två gånger på hur ett par ynglingar ska rädda världens mest mytomspunne klubb. Speciellt med tanke på att åren innan hette namnen Zidane, Figo & Ronaldo. Sakta men så småningom så började spelsystemet 4-5-1 Capello hade byggt upp börjat visa viss stabilitet. Men det var aldrig en jämn stabilitet förräns vi gick in på senvåren. Under senvåren så förändrades sedan allt, en kritiserad "Barbie" - David Beckham togs åter till nåder i Capellos sista desperata försök att försöka vinna ligan. Ingen trodde egentligen på sagan som skulle skrivas åt våran nr.23. En scenförändring skedde när Beckham klev tillbaka in i laget, laget fick vilja och passion igen och började faktiskt springa på plan på ett sätt de inte gjort på flera år tidigare. Beckham fick äntligen spela på sin rätta plats, som högerytter och sken på den positionen. Sen blev han skadad visserligen när han var tillbaka i form men viljan han hade visat upp på plan gav inspiration åt övriga att kämpa väl medans han var borta. Sen så till den stora vändningen, 11 Mars 2007 på Camp Nou. Ruud Van Nistelrooy skänkte Barca en chock, Barca fick en man utvisad och matchen är totalt legendarisk, 3-3 slutade den efter ett mål av Messí på slutet. Ett mål som skulle visa sig vara betydelsefullt.
Nástic avfärdades härnäst med 2-0, sen följde 1-2 på bortaplan emot Celta Vigo, 2-0 emot Osasuna och sen den 15:e April en skandalmatch emot Racing Santander där vi förlorade med 2-1. Att Spanska domare bör gå domarkurser visste nog alla och det bekfräftades emot Racing Santander. Hur som helst.
Sen började de matcher som jag vill kalla som de "klassiska" matcherna denna säsong, en episk berättelse i sig. Real Madrid gick upp emot en av sina rivaler om ligaguldet, Valencia den 22:a April och vi vann det stora slaget med 2-1. Självförtroendet var högt och därefter krossades Athletic Bilbao på bortaplan med 1-4. Under denna tid så gick Beckham från klarhet till klarhet, Casillas var en demonmålvakt, Van Nistelrooy öste in mål och Ramos visade upp den världsback han är. Lägg därtill att en viss Raúl fick en liten nytändning. Jag kommer aldrig glömma den 33:e omgången. Matchdags och på andra sidan planen stod Sevilla, en direkt konkurrent om ligaguldet. Guti gör ett inhopp and the rest is history. Att Guti är ett geni i sina bästa stunder vet nog alla Madridistas, synd bara att han kan bara visa upp sin genialiska sida en gång vart femte match. Efter Sevilla matchen kändes det verkligen för första gången på år som om våra spelare kommer att vilja gå igenom blod, svett och tårar för att vi ska vinna en hett eftertraktad ligatitel. Matchdag 34 emot Espanyol. Om det är något lag i världen som kan vända ett 1-3 underläge till en 4-3 vinst på en halvlek så är det Real Madrid. Pandianis tre fullträffar spelade ingen roll i slutändan då Raúl, Reyes och i sista stund Higuaín fixade våra viktiga mål så att vi Madridistas fortfarande skulle kunna drömma om en ligatitel. Hemmaborgen Bernabeu hade nu blivit en fruktad borg igen efter många års tystnad. Matchdag 35. Recreativo står på andra sidan. Real Madrid gör en halvlek där de dominerar matchen totalt. De leder sedan matchen med 2-0 och allt verkar vara kontrollerat. Men ett episkt drama är inte densamma utan dramat i sig. Recreativo gör två snabba mål på deras i princip två enda chanser under matchen och det står 2-2- Vem ska ta ansvaret nu? Roberto Carlos som under den matchen kommit tillbaka från en skada och spelade sämst när det gäller gör en rush längs vänsterkanten samtidigt som Higuaín gör en sista desperat löpning, Beckham springer med. Genom lite sjabbel med bollbehandling så dyker out of no where Fernando Gago upp och med ögon i nacken så hittar han en passning som friställer Roberto Carlos. Carlos sin vana trogen dundrar in bollen med vänsterfoten. Saken är klar, vi har vunnit matchen och Becks & Carlos firar. Matchdag 36. Jag var själv inte speciellt oroad över matchen emot Deportivo, var så fullkomligt övertygad om att vi skulle vinna matchen och det gör vi till slut med 3-1.
Existerar Gud? För nu var det dags för den näst sista omgången i La-liga anno 2006/2007. Zaragoza möter Real Madrid samtidigt som de bittra rivalerna Barca möter Espanyol. 1-0 tillskrivs Zaragoza i vår match samtidigt som det kommer rapporter om att Barca leder sin match med 1-0. Vi kvitterar Zaragozas ledning genom Ruud Van Nistelrooy, 1-1. Och så hör man på bänken att Espanyol har visat att de vill vara bäst i derbyt, 1-1 även där. Diego Milito krossar alla Madridistas drömmar med sitt 2-1 mål för Zaragoza. Samtidigt tar Barca ledningen i sin match och guldet verkade gå raka vägen till Katalonien, igen. Då steppar Ruud Van Nistelrooy fram och petar in en boll genom kraft och vilja, 2-2 och det börjar hända grejer. Real Madrid bänken är fullständigt galna, alla visste varför. Tamudo borde få en egen staty upprest i Madrid för han kvitterade Barcas ledning i de döende minuterna, 2-2 och Barca spelarna är bedrövade. När slutsignalen går så kan man se ett koppel av El-Madrid spelare som har skuttat in på plan för att fira. Presidenten, Ramón Calderón ska vi ju ens tala om för han fick glädjefnatt uppe på läktaren. Om Gud nu inte existerar, hur går det annars att förklara dessa händelser på plan?
17:e Juni är ett datum alla Madridistas ska hålla varmt om hjärtat. Det är dagen då alla nerklankade Madridistas som hållt på klubben i extrema motgångar fick sin revansh. Matchen i sig är katastrofal förutom sista 20 då. Mallorca gör 0-1 och publiken är i chock, alla Madridistas världen över sitter säkert och gråter. För att göra en mardröm värre så skadar sig Ruud Van Nistelrooy, vår bästa målskytt. Higuaín kommer in istället. Inget händer ändå, absolut inget, första halvlek är en halvlek som kommer gå ner i historien som halvleken som gav Real Madrid-spelarna nervosititet och ängslan. I andra halvlek går legenden David Beckham ut pga skada och han verkar ledsen. Reyes hoppar in. En kort bit inpå så börjar Robinho dribbla längs kanten, han spelar sen in bollen till Higuaín som skickar bollen vidare till Reyes som för en gångs skull skjuter med högern, 1-1 är ett faktum! Reyes första mål i ligan under hela säsongen. Santiago Bernabeu kokar över, Raúl tar hand om bollen och springer snabbt till mitthalva. Några minuter senare får Real Madrid en hörna, Higuaín av alla går ut för att ta den. Han slår en ganska ok hörna, ingen Beckham klass direkt men bollen hittar Diarras panna, Diarra som mitt i detta moment kämpar stångandes med Mallorca-försvarare. Det blir mål och även om det inte kommer gå ner till historien som ett av de mer vackra målen, speciellt med tanke på att Basinas verkar paralyserad när han ska skicka iväg en simpel boll så är det ändå ta mig fan Mål! 2-1 och stadion blir som en enda kokande gryta. Casillas börjar gråta, han har väntat så länge, räddat så många bollar så om det är någon som är värd en titel så är det Casillas. En kort stund senare får Reyes drömläge med vänstern och Reyes, en spelare som det inte ens var säkert om han blir kvar eller inte har nog iaf cementerat sig själv i alla Madridistas hjärtan världen över när han gör 3-1. Ligatiteln är vår!
Hämnden är ljuv. Efter att i så många varit bespottade, utskällda, kritiserade, förlöjligade etc så har vi äntligen täppt till truten på dem som tvivlade på oss. Jag har själv alltid varit övertygad om att Real Madrids negativa spiral en dag skulle vända, att det skulle ta hela fyra år gör ju bara hämnden ljuvare.
En legend lämnar oss. Robert Carlos har under sina säsonger med Real Madrid vunnit mer titlar än vad de flesta spelare ens kan drömma om. Han lämnar som en vinnare och även om jag personligen tycker Roberto Carlos går ner i historien som en av världens bästa vänsterbackar så var det nog dags att lämna. Sorgligt dock ändå. Vem minns inte alla kanoner han avfyrat under årens gång? På senare år har ju dock kanske kanonerna blivit svagare och mer sällsynta. Nu gäller det bara för klubben att hitta en värdig ersättare.
Nyckelspelarna i år har som de flesta Madrdistas vet varit Casillas, Ramos, Beckham & Ruud Van Nistelrooy. Men jag vill tillägga att man aldrig ska glömma bort Raúls betydelse för laget. Även om det verkar som om han inte gör mycket på plan så gör han det på alla andra sätt. Han är vår ikon, symbol, lagkapten och personifierar vad Real Madrid alltid betytt. Utan Raúl hade aldrig lagandan varit så som den är. Ett Real Madrid utan Raúl finns inte och om det en dag finns så är det dags för Casillas att ta över kaptensbindeln tycker jag.
Framtiden ser väldigt ljus ut för Real Madrid. Med denna ligatitel i hamn så tror jag att detta bara är början på en ny era där vi åter ska erövra världen igen. Spelare som Gago & Higuaín har visat att även yngre förmågor kan ha det som krävs för att spela i världens mest framgångsrike klubb. De två sista "Galacticos" har lämnat oss, Becks & Carlos och nu måste en ny filosofi införas i klubbens strategi. Att vi har pengar att genomföra vilken dröm som helst vet vi så det kommer aldrig bli något problem. I debatten om Capello bör stanna kvar så är jag för Capello. Jag kommer aldrig glömma de månader vi Madridistas satt och svärde över Capellos och hans defensiva spelsystem men nu kan han ha kläckt ur det bästa ur sitt system. Under de Episka matcherna som vi spelade fram till denna ligatitel så vill jag minnas att Real Madrid spelade väldigt offensivt och charmigt. Det finns dock en nackdel i att vi måste avgöra våra matcher hela tiden i sista stund, nästa säsong vill jag se oss köra över alla från början. Om Capello blir kvar så har vi grunden som vi kryddar med lite bra värvningar och vi är då slagkraftiga för att vinna både inhemska som Europeiska cuper. Utan Capello, ja du vi kan också gå vidare men det blir svårare. Spelarna litar trots allt på Capello och vill ha kvar han och det kanske inte är den bästa idén att hämta hit Getafes Bernd Schuster som det ryktats om. Visst, jag vill också se glimrande anfallsfotboll nästa säsong från Real Madrids sida och nu när defensiven är lite mer stabil så tror jag att vi kan koncentrera oss på den offensiva biten. Det finns många misstag Capello har gjort, det största vet ni nog alla, Beckhams petning men ett annat misstag som jag vill peka ut är att vi ännu inte ersatt Zidane med en playmaker. Denna säsong så kunde vi leva på att vi hade två yttrar Robinho & Beckham som var väldigt kreativa men nästa säsong så finns inte Beckham kvar. Vad jag föreslår är att vi köper in en playmaker som har playmaker som specifik roll så att vi inte ska behöva bli så pass beroende av våra yttrars kreativitet.
En annan sak som jag hoppas mycket på är att Ramón Calderón landar, varvar ner. Löftena om C.Ronaldo, Kaká, Cesc & Robben etc kommer tror jag inte infrias även denna sommar även om sista ordet i fallet Kaká säkert ännu inte är sagt. Jag älskar vår president men inser att han inte ska låta personliga våta fantasier om spelare styra vilka vi värvar eller inte. Gör som inför denna säsong, lämna över allt ansvar till Mijatovic & Capello och vi har säkert en del nya intressanta ansikten i våran klubb nästa säsong.
David Robert Joseph Beckham behöver kanske inte en presentation för sig då han kommer gå ner till historien som en av fotbollsvärldens allra största legender. Kanske inte alltid bara för det han stod för på plan. Egentligen började historien för väldigt länge sen i Man Utd, en viss Sir Alex gav en ynglingstalang chansen och vad som hände sen är historia. Redan vid målet från halva plan när han var så ung i Man Utd så visste man att denne killen skulle bli något. Åren gick, Becks blev bättre och bättre i Man Utd´s dominansperiod av Premier Leauge och Beckham blev en symbol för deras fans. Beckham fann kärleken i en kvinna och resten är historia. Från att ha varit en tonåring som hade finnar till att idag vara världens störste sexsymbol är ett masterpiece i sig självt, som kanske hans fru stod för mer än han själv. Det är en förvandling hur som helst. Beckham är stor och han är stor överallt i världen man tar sig. Ah, just det, det fanns ju alltid ett land där han aldrig varit speciellt stor, Usa. Men det lär nog förändras. Då jag känner Beckhams stora vilja att erövra Usa och leva det jetset liv han alltid älskat så förstår jag anledningen till varför det blev Los Angeles. För ska vi vara ärliga är det knappast hedervärt att spela för ett fotbollslag i Usa efter att ha spelat i demonklubbar som Man Utd och Real Madrid. David både ville och skulle ha fått stanna kvar och han hade med lätthet kunnat avslutat karriären i Real Madrid. Men då hade ju vi inte heller fått se ett Hollywood-avslut som inte kan vara mer passande för någon annan person än David Beckham....
Fanns ett uttryck kring ManUtd-fans under de åren David spelade där som säger allt egentligen.
"There´s only one David Beckham".