Lagbanner
Resereportage: Staden som aldrig sover *Uppdaterat*
Madrid, staden som aldrig sover!

Resereportage: Staden som aldrig sover *Uppdaterat*

Läs Christopher Kviborgs resereportage med tillhörande FAN-TV-inslag nedanför, mycket nöje!

Så stod man där återigen, Arlanda och destination Barajas, Madrid. Det är lördagen den 16 juni och klockan har tickat en bra bit förbi lunchtid. Tillsammans med skribent Per Hult och kompisarna Erik och Henrik intar vi kön till incheckningen och redan här ser man en och annan Real Madrid-tröja fladdra förbi. Efter ett par minuters köande kommer goda vännen Daniel Kristiansson från TV4 förbi som tillsammans med Pontus Kåmark skulle kommentera matchen på plats i Madrid. Tillskillnad från personalen på Barajas i Madrid så är de faktiskt helt kompetenta på Arlanda (mer om det senare), allt går snabbt och smidigt så det blir tid över för mat i Sky City med Kristiansson. För er som inte träffat Daniel så kan jag meddela att det är en riktig legend, oerhört energisk och positiv kille som man alltid skrattar med.

Efter en utsökt indisk rätt och de obligatoriska inköpen av tidningar innan avgång så var det dags att stiga ombord. Då jag flugit till Spanien omkring hundra gånger så har det givit med sig en hel del rutin. Exempelvis har jag lärt mig vilka rader som är nödutgångar på Spanairs flygningar till Madrid. Då man vid incheckningen ibland får välja plats så drog jag till med ett par önskemål och vips så hade jag med mitt sällskap det i särklass bästa benutrymmet ombord, rutinerat var det någon som sa. Min breda erfarenhet inom flygningar varnade även för filmutbudet på Spanair och därav inhandlandet av en hel armada tidningar där fotbollsmagasinet Offside är klart bäst. 

Första dagen i Madrid - "Husse och Fischbein, legender"

Strax efter siestans slut landar vi så äntligen i Madrid, jag myser alltid lika mycket så fort jag sätter min fot i detta underbara land och dess underbara huvudstad. Efter klassiskt väntande på bagaget styr vi kosan mot Madrid genin det utmärkta tunnelbanenät som för blygsamma 2 Euro tog oss till Puerta del Sol och affärsgatan Gran Via där vårt hotell var beläget. Kristiansson drog vidare till ett annat hotell där sedan experten Kåmark skulle dyka upp dagen efter. Ett stort problem innan resan var biljetterna till matchen, efter extremt mycket strul där priserna på biljetterna ständigt steg så hade vi ändå lyckats få tag på åtta stycken. Fyra av dessa biljetter gick till sällskapet medan resterande fyra såldes vidare till andra svenskar i Madrid med biljettproblem.

En snabb siesta på en kvart blev det för sällskapet innan magen kurrade till rejält, undertecknat med sällskap styrde kosan mot ”Steakhouse” där en hungrig Kristiansson satt och väntade. På restaurangen skulle resan ta en dramatisk vändning till det bättre, in stegar Hammarbys gamle stjärna Erik Fischbein och Sveriges bästa fotbollskommentator Jesper Hussfelt som direkt knycker en stol från sällskapet bredvid varvid ”gubben” kastar mordiska blickar på denne. Hussfelt som är en hyvens kille ursäktar sig och ställer tillbaka stolen, blickarna från ”gubben” upphör dock icke. Efter en oerhört ”trött” hamburgare är sällskapet aningen törstiga, bort från den överamerikaniserade restaurangen och ut i Madrids nattliv! Då Kristiansson skulle jobba dagen efter så blev han vår förmyndare när ansvarsfulla herrar som mig själv, Hussfelt och Fischbein tenderade att spåra en aning. En extremt rolig natt avslutades på en helt okänd nattklubb och endast Gud vet vad klockan var när vi äntligen hamnade i sängen. En rolig händelse på hotellet som väl verifierar spanjorers kunskaper i det engelska språket utspelade sig i receptionen. En troligtvis högljudd och fnittrig kvartett var med ganska hög sannolikhet för högljudda och fnittriga varpå receptionisten (såg ut som Manuel Pablo i Deportivo fast men lite mera hår) säger:

”There is people trying to sleep, speak louder”

Min kollega Per Hult skrattade så att tårarna trängde fram, gränsen mellan ett varmt hotellrum och en kall gränd kändes hårfin som plats för natten. 

Dagen D

Världens morgonpiggaste man Per Hult var uppe med tuppen (alla från Norrland är tydligen så morgonpigga) medan den övriga trion satte en uppstigning ur sängen i paritet med en resa till helvetet. Då jag även hade missat att ta min allergimedicin så såg jag enligt säkra källor ut som en man som spenderat åtta timmar i en torktumlare.

Staden som aldrig sover är även under dagsljus ett skönt ställe att vara på och nu var det även söndag, den stora matchdagen och man kände direkt hur förväntansfullt men även nervöst det var i stora delar utav staden. Överallt syntes Real Madrid, matchtröjor och flaggor överallt på folk som hade en sak gemensamt – alla trodde att Real Madrid redan vunnit ligan. Denna obotliga optimism kombinerat med pessimistiska svenska tankar satte en helt enorm oro i mitt sinne, vad händer om Real Madrid inte vinner, vad händer? Jag och Kristiansson diskuterade teorin och kom båda fram till att det inte skulle bli något vidare trevligt i Madrid om så skulle bli fallet. Efter en fika där jag översatte dagens AS och Marca till Kristiansson så var det dags att fyra timmar innan avspark bege sig till väldiga Santiago Bernabéu för att känna på stämningen och filma lite för mitt jobbs räkning (Svenska Fans). Det rådde karnevalsyra redan i taxin på väg till Bernabéu där taxichauffören hade på spansk sportradio, jag älskar spansk radio och i synnerhet när de refererar fotboll, vilken inlevelse! Under hela resan i taxin åkte bilar förbi och tutade med Real Madrid-flaggor viftandes från fönstren, herregud, dom firar som att det är klart tänkte jag med sällskap. Min nervositet steg hela tiden och tillslut kändes den olidlig, endast svalkan från ett par kalla öl dämpade den. Fotbollskanalens bästa bloggare Per Zander stod och tryckte utanför arenans ena långsida och bjöd på öl, det var strax innan avspark och det måste vart över 50 000 människor ute på gatan. Helt plötsligt stormar polisen fram och man är sugna på att visa sina fingerfärdigheter i batongviftande. Minst fem sådana räder inträffar och varje gång fick man springa flyendes från polisen, en märklig och rätt skrämmande upplevelse som Zander rutinerat hanterade.

Det var dags att gå in på borgen, detta var mitt sjätte besök på Bernabéu och varje gång så drabbas jag av salighet när jag kommer in. Per och Henrik satt på en annan sektor men jag fick nöjet att se Eriks blick när han väl kom in på arenan, ögonen var stora som tefat och munnen vidöppen av häpnad. Jag kände igen mig själv, 2000 var året då jag för första gången fick se Real Madrid på plats och jag minns väl den första vyn när jag väl kom in, jag var okontaktbar. Lagom till avspark och stämningen var elektrisk, ljudkulissen enormt hög och stämningen som på en karneval i Rio. Real Madrids spel i den första halvleken var dock inget som kunde associeras med fest, spelet stämde inte alls och spelarna såg tagna utav stundens allvar. Trots underläge i paus och Barca som dåvarande mästare var det inte alls oroligt på läktarna (själv var jag snudd på ett nervsammanbrott) – utan känslan var att alla trodde på guld, fortfarande en otrolig optimism på läktarna alltså.

Till ett enormt jubel äntrade marängerna planen till den andra halvleken, skulle det lossna nu? En klar förbättring tyckte jag mig kunna avskilja och anförda av den fantastiska publiken började Real Madrid sakta men säkert att ta över matchen. Fabio Capello visar återigen fingertoppkänsla när han sätter in Reyes och Guti och det är framförallt lånet från Arsenal som blir helt avgörande med sin närvaro på planen. När kvitteringen kommer är det som att hela arenan välter av måljublet, folk dansar, tänder en cigarr och jag ser en gubbe som smugglat in en flaska skumpa – det står alltså 1-1, Barca har ligan, inte Real.

Tiden tickar iväg och jag är så nervös att jag knappt orkar titta, så nära men ändå ett mål ifrån perfektion. Med tio minuter kvar så sätts troligen rekordet i antal decibel i Madrid någonsin, Diarra nickar in 2-1 och ett helt galet jubel utbryter, tår ett fälls av undertecknad, jag är inte ensam.

Mitt i euforin exploderar ljudkulissen igen, Reyes böjer in 3-1 och vild festyra uppstår. Det är klart! Real Madrid har tagit ligatitel nummer 30, resterande matchtiden efter Reyes 3-1 är en enda stor fest, publiken hyllar allt och alla och ett enormt olé (!) hörs varje gång en pass går fram, tår nummer två faller. När sedan slutsignalen förkunnas utbryter ett fullständigt osannolikt högt jubel, tår tre faller och inte ett öga är torrt på hela arenan! Direkt efter signalen släcks stadion ner och ”Campeones” dånar ut från högtalarna, publiken viftar med flaggor, halsdukar och olika ark – minuten efter slutsignalen placerar sig lätt på min topp 3 lista över de enskilt bästa händelserna i mitt liv.

En fantastisk show spelas upp med koreografi på planen och fyrverkeri i luften – hyllningen pågår i över en halvtimme med spelarnas presentation som höjdpunkt. Sist ut är Roberto Carlos och David Beckham – jag grät lika mycket som lättrörda kvinnor när dom tittar på Opera Winfrey, det var bland det största och vackraste jag sett. Att få avsluta med en titel och just efter fyra års torka måste vart den bästa present dessa två herrar kunde få. 

Festen

Klockan förkunnade söndag till måndag med ett par minuters marginal och vi lämnade arenan tillsammans med dom övriga 82000 människorna i upplösningstillstånd. Överallt syntes människor i spontana glädjegester, hoppandes och drickandes på en flaska bubbel eller puffandes på en skön kubansk segercigarr.

Tillbaka till hotellet för en snabb dumpning av diverse material, tanken var att ta sig till La Cibeles men uppskattningsvis en halv miljon människor hade hunnit före oss. Vi styrde istället blicken mot en utav Madrids alla pubar för att möta upp med en mycket glad Jesper Hussfelt. ”Fiskben” Fischbein drog sig tillbaka med motiveringen att han var hungrig och trött, det kunde vi köpa med tankarna på gårdagens festligheter. Tillsammans med ressällskapet och ”Husse” skulle segern firas och det enda in på småtimmarna! Jag minns att vi kommer hem någon gång runt frukost och att den mexikanska nationaldrycken Tequila har vart inblandat i firande. 

Sista dagen - "skämtet på Iowa"

Sent på kvällen skulle vårt flyg ta oss hem till Sverige men redan klockan tolv den dagen var vi tvungna att checka ut ur vårt hotell. När ringklockan förkunnade det (Per Hult var givetvis redan vaken och klar för avfärd) var det helt klart ett topp 3 moment för mig igen, fast då tillhörande det värsta, ni förstår säkert själva varför. Jag var så otroligt trött, tömd på energi och i brist på näring kände jag mig snudd på medvetslös, men ack – ingen pardon för mig, upp och hoppa och ut på Madrids gator igen!

Traditionen lyder att gå till den enorma parken Retiro som ligger mitt i staden efter en hård natt ute och traditioner är till för att hållas. En utarbetad kvartett knallade neråt staden mot parken, en sliten men ack så lycklig sådan. Efter lite sedvanlig shopping bland Madrids alla sköna varuhus var det dags för att inta middagen och det på ett riktigt skitställe beläget på Gran Via, ”restaurangen” hette Iowa och man borde definitivt bli av med serveringstillståndet med tanke på den ”mat” man serverade. 



Som ni ser på bilden, ”köttet” var endast stekt på en sida och bestod till den större delen utav fett, en uppkastning var extremt närliggande inom kvartetten. Stor humor också i det hela var att servitören rekommenderade kalvköttet som ”kökets bästa” och att det skulle smaka riktigt gott, jag med min rutin borde ha anat ugglor i mossen då man alltid ska undvika restauranger som har bilder på sina maträtter, men icke – min mage straffades för min i det skedet slappa alert. Inte blev saken bättre av att vi hade lyckats pricka in en uteservering som omringades av stadens alla glädjeflickor och för den delen med ”glädjemän”, en del syner var snudd på hysteriskt festliga.

Efter att ha käkat fem gram kött (resten gav vi till katterna alternativ hororna) så var det dags att ta en taxi till Barajas och sluta upp med nästa förödelse, servicen som Spanair ”ger” sina kunder i Madrid är snudd på löjeväckande. Trots att vi var ute på flygplatsen i god tid (som man alltid ska vare nere på kontinenten) så var vi nära på att missa allt. Anledningen stavades ”amatören i disk 426” som lyckades att göra allt fel och dessutom göra det rejält långsamt. Vår kö rör sig inte för fem öre i nästan en timme, när det är tjugofem minuter kvar sprider sig ängslan i kön, vad i hela fridens namn händer? Ett suddigt meddelande annonserar ut (dock bara på spanska) om att dom som ska till Stockholm ska gå till disk 426, då jag kan lite spanska snappar jag upp meddelandet och beger mig dit (vad är det förresten med meddelanden på flygplatsen, är det någon som hört ett helt sådant förut?). Jag får även tolka för dom annars stackars svenskarna som befinner sig i samma sits som oss, inga meddelanden på engelska här inte! Men, det är nu hon träder fram ”amatören vid disk 426”, jag är så pass hövlig att jag tar snacket på både engelska och spanska (misstänksamt minnandes den gången jag av samma flygbolag fick biljetter utskrivna till fel kanarieö) för att undvika strul i detta brådskande ärende. Vi är fyra stycken som ska åka hem och när vi väl tagit oss till säkerhetszonen (en bra bit att gå från disk 426) så upptäcker jag den horribla tabben. Fel nummer ett: jag har fem flygbiljetter. Fel nummer två: två av dessa fem biljetter har helt andra namn än dom i mitt sällskap, självklart saknas mitt namn. Snabbare än blixten springer jag tillbaka till amatören vid disk 426. Scenerna efter är snudd på legendariska, en smått irriterad Kviborg påpekar dubbeln i horribla tabbar från disk 426 sida och får till svar en axelryckning a´ ”shit happens” – stort Spanair! Nästa gång kan ni sätta en höna på hennes ställe, lär göra ett likvärdigt jobb, minst.

Planet touchar marken på Arlanda och resan är över för denna gång, en helt otrolig sådan som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Vid bagagebandet ser jag flertalet människor med matchtröjor och Real Madrid-halsdukar på sig – man känner sig så extremt stolt över att vara Madridista!

Stort tack till mitt ressällskap, Jesper Hussfelt, Erik Fischbein, Daniel Kristiansson, Per Zander, Nizar med flera för trevliga pratstunder och sköna utgångar. Tack Real Madrid för upplevelsen, jag glömmer aldrig! 

Senaste FAN-TV klippet: Del 3 - Hyllningarna!


Del 4 tisdag den 26/6

Christopher Kviborg2007-06-25 13:30:00
Author

Fler artiklar om Real Madrid