Färjan sjunker?
"Lida skeppsbrott var det ja, klockan två på natten var det som att sova i en åkattraktion"
Så var det klart, styrelsen ger Fabio Capello kalla handen som tack för titeln, logisk idiotism viskade någon, ren och skör galenskap sade andra. Italienaren med det stela ansiktet gav oss det vi ville ha, en titel men nu har Real Madrids styrelse mage nog att ifrågasätta hur han gjorde det. Allvarligt, vem bryr sig om hur det gick till, så länge det inte är fusk. Vill vi se ett lag som släpper in fyra mål varje match men ibland gör fem framåt för att sedan sluta trea i tabellen? Eller vill vi se ett lag som spelar stabilt bakåt, förvisso tar det lite tid innan det lossnar men i maj så står man där på La Cibeles och firar med en halv miljon madridistas. Gör aldrig om misstaget som man gjorde med Vicente Del Bosque, sparka aldrig en vinnare! Orden är mina och många därtill, styrelsen har kickat en vinnare.
I onsdags fick jag och Fan-tv gurun David Fjäll uppdraget att ta båten till Riga och Lettland för att utföra en del arbete, ett rätt kul uppdrag lät som på förhand, innan vi fick se vår ”färja” det vill säga. I tullen började vi ana oråd när den rejält luttrade tulltanten svarade ”aldrig mera” när Fjäll frågade om hon åkt den båt som vi nu skulle åka med, MS Regina Baltica. ”Ni har fått en fin hytt” – med dom orden gick vi ombord – när Fjäll öppnade dörren till hytten muttrade han något om att ett häkte vore bättre och till och med fräschare, jag höll med. Vi lämnade vår hytt på tre kvadratmeter och spanade in båtens utbud på restauranger och affärer, vi fann en restaurang som serverade världens tröttaste pasta för 125 spänn.
Redan från början befann sig Fabio Capello i uppförsbacke, fansen gillade inte alls utnämningen som främst var signerad sportchef Predrag Mijatovic. När dessutom president Calderón misslyckades kapitalt med att leverera någon utav sina löften vädrades missnöjet bland supportrarna, vad skulle vi med Emerson till? Capello och Emerson fick ta fansens missnöje då Mijatovic och Calderón gömde sig. Inledningen kändes dock lovande, förvisso en stel 0-0 match mot Villarreal i premiären men det såg onekligen stabilt ut, Capello hade satt sin prägel. När Raúl och Ruud sänkte Barca i en underbar revanschmatch tidigt i ligans upptakt kändes det som att skeppet Real Madrid var på rätt köl igen, den uppvända. När sedan ikonen tryckte in matchens enda mål på Mestalla kändes det som att Capello och spelarna var förlåtna för den snöpliga förlusten hemma mot Celta.
En helt sagolikt äcklig buffé bjöd båten på med, eller båt, det var mera rost en båt. 239 kr per skalle skulle balterna ha för sin buffé som mer påminde om katt och hundmat än mat normala människor äter, dryck ingick självfallet inte. I en kall matsal började vi ana oråd då båten skakade något oerhört, mindes lappen jag läste vid receptionen: Vindar 17-24 m/s, våghöjd 4-7 meter, väder; 9 grader, regn. Fjäll kände sig trött efter maten så jag fick finna mig i att roa mig själv, färjans ”show bar” lockade något oerhört (eller inte). Efter tre timmar av lekar (kasta rockringar på billiga champagneflaskor), tittandes på folk som ”dansade” (främst gamlingar, där Eric Claptons ”cocaine” framkallade skrattsalvor hos undertecknad) samt bevittnandet av ett och annat fall då alkoholen kombinerat med båtens gungningar blev för mycket för vissa så gick ja och lade mig.
Trots att Real Madrid låg bra med i täten av ligan så visslades det friskt där främst Capello och Emerson fick ta den värsta skiten. Efter förlusten mot Sevilla vann Real Madrid mot Espanyol i Barcelona efter mål från Ruud, sen kom stormen. Stortorsk mot Recreativo och sedan Ronaldos sista match för Real Madrid i A Coruña mot Depor, El Real föll med 0-2 efter bedrövligt spel. Capello satt lika löst som bogvisiret på MS Regina Baltica trots mycket bra spel ute i Europa. Fabio tog sista chansen och ett segt Real Madrid slog Zaragoza hemma bara för att förlora dom nästkommande matcherna mot Levante och Villarreal, avgå! Skrek många, inklusive mig, dock indirekt – jag tog mitt halvt sunda förnuft till fånga och insåg att visa Capello dörren inte skulle leda någonvart, just då. Roberto Carlos slog ett felpass och Real Madrid åkte ut mot Bayern i Munchen, allt kändes ”skit” och Capellos superdefensiva taktik havererade efter endast tio sekunder.
Lida skeppsbrott var det ja, klockan två på natten var det som att sova i en åkattraktion, färjan gungade något fruktansvärt (så mycket att man uppriktigt sagt blev rädd). Fjäll vaknade och yttrade något om att han ”minsann inte skulle gå under sovandes”, han lämnade hytten. När han sedan kom tillbaka vittnade han om att det bara var vatten överallt och att det satt människor vid receptionen och grät samt spydde. Hans vittnesmål gav inte mig några säkrare intryck precis. Men tillslut vande man sig vid att sova i en torktumlare, man vaggades in i en falsk säkerhet.
Men uttåget i Champions League och förlusten mot Levante hemma skulle bli vändningen för Real Madrid, så ologiskt men ack så skönt. På Anoeta var det ingen hemlighet, vinn eller försvinn löd styrelsens uppmaning till Don Fabio. Spelarna lydde, Fabio lydde – ett segertåg var påbörjat – men först fyra oavgjorda matcher på raken med den heroiska insatsen på Camp Nou som grädde på moset. Endast Leo Messi och ingen annan hjälpte Barca till en poäng i en match Real Madrid vann hedern tillbaka efter storartade kämpainsatser från det vita. Alla var ense, Real skulle ha vunnit om det inte vore för den där j*vla Messi.
Helt otroligt, när man vaknade så var båten faktiskt i hamn, Riga och Lettland kändes som himmelen jämfört med båten. Marken gungade dock under hela vistelsen, jag var landsjuk när jag spejade genom bilens fönster ut på ett regntungt Riga, så grått som det bara kan vara i Baltikum. Iväg till Lettlands högsta byggnad, ett färgglatt TV-torn som reste sig 386 meter över havet. Efter utfört arbete var det dessvärre nog dags för att åka tillbaka till vår vän ”MS Regina Baltica” – men först en sagolikt god lunch innan.
Nu såg spelet bättre ut och poängen i Katalonien följdes upp av tre raka segrar, skulle vart fyra om inte en viss Turienzo Alvaréz dömt i Santander. Med kvarten kvar började domarens show där hemmalaget tilldelades två straffar (varav den första var skrattretande billig) och bortalaget två röda kort. Det kändes så typsiskt, här börjar Real Madrid att vinna och så förstör en helt inkompetent domare allt, till och med Capello som vanligtvis aldrig yttrar sig om domare talade: ”Domaren var helt klart emot oss”.
Gud vad jag ville åka tillbaka till Sverige men Gud vad jag inte vill åka med färjan igen, och ”ja”, jag bad till Gud innan trots att jag är helt trolös. Samma lapp i receptionen men denna gång med en mildare väderrapport, tack för det tänkte en hungrig duo som återigen pungade upp med en halv förmögenhet för båtens fantastiskt goda buffé. Denna gång hoppade jag över varmrätterna och satte högsta fart mot ”delikatessbordet”, ett kilo vindruvor och fyra gamla brie- ostar senare var man proppmätt. Fjäll gick återigen och lade sig (rolig men trött människa) och lämnade mig ensam med båtens alla härligheter, det blev ”show bar” igen. Kvällens ”vuxenlek” var dans runt tio röda mattor inkluderat nio överförfriskade deltagare som när musiken stannade skulle inta en röd matta tills endast en man återstod. Alla män åkte ut och ensam kvar stod en kvinna, starkt jobbat i den bråkiga skaran!
Real Madrid hade gett sig ”kattsingen” på att ingen skulle få komma ivägen för deras jakt på en efterlängtad titel. Inga domare, inte Barcelona eller inte ens heder fick komma i vägen. Capello svalde stoltheten och släppte in Beckham igen, må hända att dom inte var bästa vänner men Becks tackade för förtroendet och gav Fabio segrar på segrar som tack. Madrid radade upp tre segar i följd mot Valencia, Bilbao och Sevilla varvid spelet i samtliga matcher var i ren och skör världsklass med Ruuds fantastiska mål mot Valencia hemma som klar höjdpunkt. När sedan brassen Sobis tystade katalanerna i sin egen borg krävdes ”enbart” seger hemma mot Espanyol hemma. Walter ”Geväret” Pandiani var nära att nådaskjuta sönder Los Blancos men en helt fabulös vänding i den andra halvleken gav Real Madrid poleposition inför avslutningen.
Äsch, jag går och lägger mig – det fick räcka med konstiga lekar och vilt dansandes balter för denna gång. Fjäll sov som ett litet barn inne i vår mikroskopiska hytt och jag hoppades göra detsamma inom kort för att sedan vakna upp i himmelriket, fast land! Och mycket riktigt, när jag slöt upp ögonen så var vi i Stockholms vackra skärgård, bara en timme hem. Galningarna skulle ha 92 spänn för en frukost vilket jag naturligtvis inte accepterade, plankade in och tog en kaffe samt juice.
Om matchen mot Espanyol kändes dramatisk så kan man minst sagt konstatera att detsamma gällde i Andalusien mot Huelva. En bombsäker 2-0 ledning förvandlades till 2-2 och en ångest som det gick att ta på. Men så dök han upp, på övertid letade han sig fri och kämpade in segermålet, Roberto Carlos vilken hjälte! Alla kritiker ute i landet satte kaffet i vrångstrupen och en del hade till och med börjat prata om att det kanske vore så att Real Madrid skulle vinna ligan ändå. Programenligt slog man Deportivo hemma samtidigt som Barca och Sevilla jagade tätt bakom. Sjutton sekunder tog det mellan Ruuds kvittering på La Romareda till dess att bragdmannen Raúl Tamudo hittade rätt i Barcelona mot Barcelona. På bänken i Zaragoza dansade Real Madrids spelare, Capello log och Calderón passade på att ta ett ärevarv efter slutsignalen, allt var frid och fröjd.
Kan bara instämma, allt var även frid och fröjd när vi äntligen kom hem till Stockholms hamn igen. Förvissa gungar marken under mig fortfarande men jag är lättad att båtf*n inte sjönk, jag åker gärna till Riga igen men på en sådan färja sätter jag inte min fot igen, David Fjäll nickar instämmande.
Redan på Arlanda var jag dels ruggigt taggad men även ängslig och nervös, allt firande innan matchens ens var spelad gjord mig orolig. Inte blev det bättre i Madrid, rena karnevalsstämningen (förvisso trevligt) innan matchen som att ”det är klart”, vi är mästare. Men en match skulle ju spelas, Mallorca hade inget att förlora och mig veterligen är det ödesdigert att möta lag som inte har något att spela för. Stämningen inne på Bernabéu var helt fantastisk trots att gästerna var ofina nog att ta ledningen. Inget i Real Madrids spel tydde på att man skulle vinna dock. ”Typiskt” tänkte jag, här har man åkt ner för att vara på plats och så går allt åt inferno hemma mot Mallis. Men Capello ville annorlunda, han ville vinna och det ville spelarna med, när Reyes skickar in kvitteringen korkar en gubbe nedanför mig upp champagnen som att han visste att nu är det klart. Men klart var det ju inte, Real Madrid behövde ett mål till. Tio minuter kvar, spänningen olodlig när Higuaín slår en hörna som Diarra forslar in – stadion exploderar, Casillas gråter och han får sällskap av 82000, glädjetårar. Bara minuter senare och Reyes prickar in 3-1, det är klart – Real har vunnit och Fabio Capello har gett det alla krävt av honom, en stor titel.
Varför får han sparken, hur man kan man avskeda någon som levererat? Hur kunde man inte ge nytt förtroende till Del Bosque och hur kunde man agera så som man gjorde i fallen Hierro. Makélélé och Figo? Frågorna är många, svaren få eller alldeles för vaga. ”Vi tror inte att Capello är den mannen som ska leda Real Madrid i framtiden” säger Mijatovic. Tror? Tror, det gör man i kyrkan.
Capello fick inte ens den trupp han ville ha, han fick inga välkomnade applåder, han fick inte en ledning som trodde på honom och han fick inte ens ett tack. Fabio gav oss en titel, styrelsen tackade med det bruna kuvertet. Spelar ingen roll om Real Madrid ändå lyckas ta en titel med en ny tränare nästa säsong just i detta fall, man sparkar ALDRIG en vinnare, aldrig – fråga Vicente Del Bosque.
