År 1 e.Z
Ett år efter den störste.
Ett år har gått sedan fotbollsvärlden miste sin klarast lysande stjärna. Fotbollsvärlden blev lite tystare, lite svagare och lite gråare den där dagen i Berlin för ett år sedan. Det abrupta slutet har gjort saknaden ännu större. De flesta stora spelare brukar ha ett par säsonger då de tacklar av och man liksom vänjer sig vid att dem inte är lika bra längre. Men Zinedine Zidane bara försvann i och med utvisningen i VM-finalen mot Italien.
Inte många dagar har gått utan att jag frågat mig varför, varför i h-e skulle den störste fotbollspelaren som beträtt en gräsmatta behöva ta avsked på det mest ovärdiga av sätt? Hela karriären var som en saga, eller en som en Hollywood-film. En närmast hopplös uppväxt, knackig skolgång där chanserna till ett bra liv var minimala. Men fotbollen räddade Yazid ifrån fattigdom och brottslighet och som 34-åring kunde han blicka tillbaka på en fantastisk karriär som innehållit precis allt. Redan fyra år tidigare kan man säga att karriären var fullbordad då han äntligen fick vinna sin efterlängtade Champions League-titel. Men de sista två åren i Real Madrid hade mest kantats av motgångar resultatmässigt även om Zizou med jämna mellanrum fortfarande visade upp sin klass. Men den där ständiga dominansen fanns där inte riktigt längre och åldern började ta ut sin rätt. Det var därför en ifrågasatt och uträknad Zidane som gjorde sig redo för en sista strid med det franska landslaget. Att avsluta med en VM-turnering är få förunnat och som Zidane-älskare hoppades man att han skulle få om inte dominera så i alla fall få bjuda på några sista bra matcher innan han tog farväl av fotbollen. I en fotboll som alltmer utvecklats mot att prioritera försvarsspel och kontringsfotboll där snabbhet mer och mer vuxit fram som den viktigaste egenskapen i anfallsspelet borde rimligtvis den ”långsamme” Zidane inte kunna tillföra något särskilt. Det var inte heller på honom som fokus låg denna gång utan Ronaldinho, Riquelme eller Kaka var mer förväntade VM-kungar i ett stjärnproppat VM.
Ja för visst var det något speciellt med detta fotbolls-VM i Tyskland. Inte bara för att det spelades mitt i Europa tillgängligt för de flesta, inte heller för de magnifika arenorna som var större och bättre än någon gång tidigare, inte för att svenskar invaderade tyska städer och skapade en sällan skådad fest, inte för att Sverige som lag stod för någon minnesvärd insats trots höga förväntningar. Egentligen skulle man kunna säga att flera olika saker skapade den fest som rådde i Tyskland förra sommaren men det som sticker ut mest i mina ögon är känslan över att alla var där. Hela den generation fotbollsspelare som man växt upp tillsammans med fanns med, alla stora länder fanns med och med undantag för lite märkliga uttagningar i den argentinska truppen och någon skada här och var så kunde alla lag ställa sina allra bästa lag på benen. Känslan var att någon form av peak uppnåddes, såväl fotbollsmässigt som medialt och publikmässigt.
Som jag nämnde så kom alla de stora nationerna till spel med de lag som man hoppats och det kändes som om de flesta jättarna spelade precis som de ska, eller i alla fall försökte. Brasilien förväntades spela sin ”joga bonita” med ett magisk kvartett längst fram och gjorde även så även om matmissbrukarna på topp förstörde brassarnas chanser att vinna på nytt. Argentina hade en oerhört bra trupp trots att namn som Zanetti, Verón och Diego Milíto inte fanns med. Som anhängare till offensiv fotboll hade man gärna sett att Pekerman tillåtit ännu fler offensiva spelare som Aimar, Messí, och Tevez att spela mer men trots en inte alltför offensiv balans så stod argentinarna för den bästa fotbollen tillsammans med ett hyperoffensivt Spanien. Ett Spanien som kan ha den bredaste truppen i världen när det gäller mittfältsspelare men spelade hela turneringen utan renodlade kantspelare trots att man har en otrolig potential just på kanterna med Joaquin och Vicente där den senare var en av de få stjärnor som saknades i VM. Holland spelade sin sedvanligt offensiva 4-3-3 men avsaknaden av en riktig härförare på mittfältet gjorde att de orange fick respass redan i åttondelen. Man mötte dock ett riktigt vasst Portugal som i mina ögon är det bästa laget i världen på att tillämpa 4-2-3-1 taktiken. Problemet för portugiserna var som vanligt att anfallarna underpresterade och Pauleta var i vanlig ordning iskall. England kom med sitt bästa lag på evigheter men den där riktiga spetsen saknades och så länge Gerrard får spela andrafiol bakom Lampard så kommer det mest överskattade landslaget i världen aldrig att nå längre än kvarten i ett mästerskap. Tyskland spelade 4-4-2 precis som England men för första gången under min levnadstid så var det ett nöje att bevittna tyskarnas matcher som präglades av högt tempo matcherna igenom. Italien hade äntligen hittat en modell där både deras defensiva och offensiva kvaliteter utnyttjades och ”slogs ju mot resten av världen”. Frankrike som inte kändes särskilt heta inför mästerskapet fortsatte med en liknande fotboll som tidigare där det mesta fortfarande kretsade kring mannen med tian på ryggen. Kritiken gentemot nyttan av att spela Henry som ensam anfallare för att ge Zidane en fri roll på mitten växte för varje dag och folk hade nog glömt hur det såg ut två år tidigare när Frankrike ställde upp med Zidane och Pires på kanterna. Raymond Domenech hade till skillnad från flertalet av tränarna Zidane haft i Madrid förstått att man ska omge Zidane med snabba och löpvilliga spelare som ”Zizou” kan mata bollar till.
Till en början hade yttermittfältarna Malouda och Riberý svårt att hävda sig och Zidane var långt ifrån så dålig som folk ville få det till. Frankrike spelade gå-fotboll i de två inledande matcherna men Zidane var faktiskt den spelare som rörde sig mest i det franska laget och man kunde se hur gärna han ville prestera bra fotboll. När han vandrade ut från planen i slutet av matchen mot Sydkorea, utbytt, slutkörd och avstängd i den kommande matchen fanns det en hel del som talade för att det kunde vara det sista vi såg av den moderna fotbollens konung. Men Frankrike tog sig samman och slog Togo utan sin kapten men p.g.a. misslyckandet i gruppen tvingades man möta Spanien i åttondelsfinalen. I en VM-turnering med mängder av offensiva storspelare så var det ändå ingen som efter gruppspelet hade lyst mer än någon annan. VM präglades av tight defensiv och det fanns inte mycket utrymme för skönspel och delikatesser utan när storlagen mötte varandra så blev matcherna relativt låsta. Men i all denna defensiva snålblåst fanns det fortfarande en man som fullkomligt kunde äga matcher och bryta alla tänkbara mönster.
Zinedine Zidane spelade en helt fantastisk fotboll under sina fyra sista matcher i karriären och överglänste samtliga motståndare. Det kan inte någon ta ifrån honom. VM 2006 satte punkt för en epok, en mycket vacker epok som tyvärr inte fick det vackraste av slut. Inte om man ser enbart till epoken Zidane. För visst finns det en tjusning med att Italien, ett bespottat och närmast hatat Italien med alla problem de haft på alla tänkbara områden kunde gå och vinna hela VM. Det går aldrig att ifrågasätta värdigheten hos en vinnare, precis som den store Zidane nyligen bekfräftade, men däremot går det alltid att diskutera och jämföra.
Eftersnacket har från italienarnas sida har handlat om hämnd snarare än glädje men det man verkligen reagerar över är hur fruktansvärt självbelåtna Italien-anhängare blivit. Bra så. Men när självbelåtenheten rubbar världsuppfattningen eller ännu värre, helt ödelägger respekten för andras prestationer så är det något som inte stämmer. Min känsla är att italienarna gått och burit på så mycket vrede från andra misslyckanden som nu avreageras på Zidane, Frankrike och hela det s.k. fotbollsetablissemanget. För det är väldigt lite i summeringarna om VM som handlat om det fotbollsmässiga, att Frankrike i tur och ordning slog ut; Spanien, Brasilien och Portugal innan man plågade Italien i 120 minuter. Italien ska tacka Buffon och alla andra skyddshelgon som omger den italienska fotbollen för att Frankrike inte avgjorde matchen under ordinarie tid. Istället kunde Italien göra upp med sitt förflutna när man äntligen fick vinna ett straffavgörande, och vinna över Frankrike. Men egentligen var det inte här man gjorde upp med sitt förflutna, det skedde några dagar tidigare i en helt annan stad. När Italien mötte Tyskland i Dortmund frångick man på något sätt ifrån sina principer och spelade en fotboll som jag aldrig sett dem göra tidigare. En fotboll som jag verkligen tog till mig, full av passion och vilja att vinna på egen skicklighet. Detta var Italiens bästa match i turneringen och troligtvis en av de bästa matcherna man någonsin gjort i mästerskapssammanhang. Tyskland gjorde samtidigt en väldigt bra match men italienarnas förmåga att växla tempo i matchen gjorde att de orkade mer och kunde pulvisera det tyska maskineriet innan den hemska straffläggningen skulle ta vid. Men man är aldrig bättre än sin senaste match brukar det heta och fransmännen hade stått för minst lika övertygande insatser och dessutom flera gånger i rad. När italienarna med nöd och näppe kunde slå ut Australien och senare kunde promenera genom kvarten mot Ukraina slog fransmännen ut storspelande Spanien och jättefavoriten Brasilien. Det går inte att hymla om att det är skillnad. Att detta kan föras in i diskussionen rörande vilket lag som var bäst i VM verkar inte riktigt Italien-anhängare acceptera, i alla fall har det inte märkts av. Men däremot har det snackats om att Italien är illa behandlade enbart med motiveringen att man inte tokhyllar dem i VM-krönikor eller genom att folk med sympatier på andra håll helt ska erkänna Italiens överlägsenhet.
Jag tillhör dem som inte höll på de azurblå men som utan tvekan kan gratulera alla framgångstörstande italienare och glädjas med dem. Men jag tycker fortfarande att Frankrike borde ha vunnit mästerskapet, borde sett till turneringen i stort och till själva finalen. Men jag accepterar resultatet och framförallt respekterar jag alla supportrarna. Men däremot kan man fråga sig om anhängarna till den italienska fotbollen respekterar oliksinnades åsikter och värderingar? Det har länge pratats om att Italien blivit motarbetade, att det funnit starka fördomar emot och rått okunnighet om den italienska fotbollen och jag har till stor del ställt mig bakom denna kritik som inte bara handlat om Italien utan hela den sydländska fotbollskulturen. Men snacket om att det skulle vara världen mot Italien o.s.v. är en total överdrift som Italien skapat själva och som helt enkelt bygger på avundsjuka och konspirationsteorier från deras egen sida. Detta lyser igenom när nu när italienarna visar prov på exakt samma saker som de anklagat andra för när man exempelvis kontinuerligt hånar Zidane för skallen på Materazzi och inte någonstans tar sig tid att hylla honom för hans insatser på fotbollsplanen eller visa någon form av respekt. Genom detta så faller ju alla argument som man tidigare haft. Precis som man accepterar Italiens VM-guld och accepterar att anhängarna till detta fotbollsland har andra åsikter än sig själv så borde italienarna acceptera att det finns andra åsikter. Att folk har enklare att identifiera sig i andra typer av fotboll eller att man sett att Zidane fått avsluta med ett VM-guld. Det kan vara så att man är besviken över att något annat land inte gick längre, jag kan känna irritation över att inte Argentina fick spela fler matcher mot större lag för att nämna något. Men man vinner knappast fler sympatier genom att systematiskt angripa andra fotbollskulturer. Men vi lämnar gåtan kring italienarnas sätt att uppträda som segrare.
Idag den tionde juli 2007 har Zinedine Zidane varit fotbollspensionär i exakt ett år och sällan har en fotbollsspelare varit mer saknad. Fotbollsvärlden har mist sin störste profil, Real Madrid och Frankrike sin spelfördelare. Frankrike hade redan inlett sin generationsväxling och har byggt vidare på spelet från VM medan Real Madrid lidit betydligt mer av Zidanes frånvaro. I det löpvilliga Madrid vi sett under säsongen hade säkerligen Zidane fått ut väldigt mycket av sitt spel men och med bollvinnare som Emerson och Diarra runt omkring sig hade han fått ännu utrymme. Men jag kommer aldrig att ifrågasätta hans beslut att lämna den professionella fotbollen. Han lämnade som världens bäste fotbollsspelare, han hade bevisat sin storhet ännu en gång och tystat alla kritiker. Ett bättre avsked får man leta efter. Naturligtvis hade ögonblicket att få lyfta VM-buckan som lagkapten i sin sista match varit fullständigt oslagbart men den förlorade finalen gör egentligen varken från eller till i Zidanes karriär. Silvret i sig var alltså inget misslyckande men sättet som den störste någonsin fick lämna fotbollsscenen på var enormt tråkigt. Det tror jag t.o.m. Marco Materazzi håller med om. Men att behöva lämna karriären med ett stort frågetecken kring denna världskända händelse då han skallar Materazzi i bröstet är betydligt värre än finalförlusten. Att sedan fokus såväl före, under som efter matchen har handlat mer om personen Zinedine Zidane än Frankrike, Italien eller själva VM-finalen visar bara hur vansinnigt stor ”Zizou” är. Det är också väldigt tydligt vilken som fått de flesta sympatierna efteråt, inte är det Materazzi i alla fall.
Men man blir ändå så förbannad när man tänker på hur det hade kunnat sluta om han bara kunnat hålla sig kall inför medelmåttan Materazzi. För hur mycket man än kan ogilla Materazzi, vad han än sade till Zidane så finns det fortfarande inget som försvarara Zidanes utbrott. Som även andra personer varit inne på så bottnar våldsamheten troligtvis från uppväxten då han ständigt fick kämpa för sin egen och för sin familjs överlevnad. Även om han sällan har visat det så är han trots sin blyghet en väldigt känslofylld person som i likhet med Peter Forsberg och Roger Federer fått lära sig att tygla sitt humör. Men den här gången lyckades tyvärr inte Zidane hålla tillbaka känslorna vilket man borde kunna kräva av en 34-årig lagkapten i en VM-final med knappa kvarten kvar. Hans uttåg var utöver dödsfall inom familjen den absolut sorgligaste stunden jag någonsin upplevt. Det utlöste en tomhetskänsla som är väldigt svår att beskriva. Att Italien sedan vann finalen hade egentligen inte någon betydelse för mig då jag inte har några som helst band till Frankrike utöver min hängivenhet till Zidane. Men även som objektiv så anser jag att Frankrike var bättre än Italien.
Det som nu ett år efter finalen glädjer mig är att skandalen inte har skadat Zidanes anseende ett dugg. Visserligen tycker någon bloggare fortfarande det är kul att raljera över händelsen men den stora massan har ändå förlåtit ”Zizou” och inte låtit klavertrampet i finalen påverka deras syn på honom som fotbollsspelare. Händelsen i sig är ju knappast något nytt inom fotbollen utan det skulle vara väldigt enkelt för mig att rada upp stora fotbollsspelare som gjort bort sig men alla de där incidenterna är bortglömda och jag är helt säker på att ju längre tiden går så kommer även denna incident glömmas bort och Zidane kommer minnas som den stora fotbollsspelare han var.
Länge leve kungen!