Brobergs 1/10 punkter
Del 1.
När silly season fortfarande är igång tänkte jag blicka bortom spännande spelarköp och individuell förmåga och istället se till vad kollektivet Real Madrid behöver förbättra för att vara med och konkurrera samtliga fronter kommande säsong. Sett till hur Real Madrid spelat de senaste säsongerna, hur det har sett ut under försäsongen samt vad som är viktigt att uppnå under kommande säsong har jag försökt plocka ut tio punkter, stora som små, som blir viktiga att jobba med för Schutser & co.
1. Förbättra försvarsspelet över hela planen.
Oavsett hur offensivt eller vackert man vill spela så grundar sig all offensiv skönhet i defensiv slughet. Många vill säkert mena att Capello fick ordning på Real Madrids ihåliga försvar och till visst del kan jag köpa det. Men faktum är att det den stora skillnaden Capello genomförde var att vi försvarade med fler spelare och framförallt att vi försvarade längre ner i planen. Men att säga att själva försvarsspelet i sig var så där fantastiskt bra tycker jag är en klar lögn. Under stora delar av säsongen såg Madrids försvar darrigt ut och enbart faktorn att fler defensivt skolade spelare fanns på planen samtidigt hjälpte Madrid att täppa till emellanåt. Men som alla vet så blev offensiven väldigt lidande av Capellos defensiva balans och Real Madrid hade ett lag som varken kunde eller innerst inne ville spela en defensiv kontringsfotboll med lågt försvarsspel. Det låga försvarsspelet hjälpte förvisso till färre insläppta mål i vissa matcher men någon riktig defensiv stabilitet ville aldrig infinna sig och när alla titelchanser höll på att försvinna fick Capello göra något drastisk och valde en något mer aggressiv fotboll med högre försvarsspel. Detta hjälpte främst Los Blancos till ett bättre anfallsspel men baklängesmålen fortsatte att rinna in med jämna mellanrum och försvarsspelet går definitivt att förbättra.
När man ska spela den offensiva fotbollen med mycket bollinnehav som Schuster och majoriteten av oss madridistas förespråkar så bygger denna typ av fotboll nästan uteslutande på ett högt och aggressivt försvarsspel som syftar till att återvinna bollen så snabbt som möjligt. Detta försvarsspel kräver i regel större arbetsinsatser från spelarna men framförallt krävs det en stor portion av smart lagarbete. Det blir enormt vikigt att hålla ihop laget i både sidled, och djupled för att krympa motståndarnas ytor. Detta innebär konstanta och stora överflyttningar som kräver stor disciplin, särskilt hos yttermittfältarna som efter avslutat/avbrutet anfall först måste löpa tillbaka och sedan följa bollens position i det zonförsvarande spelet, ja som svensk fotbollsspelare kan man detta som ett rinnande vatten…
Ovanstående kring zonspelet och yttermittfältarnas försvarsspel bygger på ett 4-4-2 spel och med Robinho och eventuellt Robben som tänkta yttermittfältare blir det intressant att se hur dessa förhåller sig till de defensiva kraven. Många gånger behöver man inte vråljobba hemåt utan försvaret löser det oftast ändå med hjälp av en sittande mittfältare, men ju mer man börjar tulla på hemjobbet desto mer oorganiserade blir man och därmed sårbara för baklängesmål. Det gäller att se det ofrånkomliga sambandet mellan försvarsspel och anfallsspel. Ett bra försvarsspel ökar möjligheterna till ett bra anfallsspel men det är däremot betydligt svårare att hävda motsatsen.
Madrids strävan kommer förmodligen vara att etablera ett spel på motståndarnas planhalva och genom detta hindra motståndarlaget från att kunna bygga upp ett eget spel vilket skulle innebära att anfallsspelet gör försvarsspelet enklare. Men det är enbart i matcher som Sveriges mot Trinidad i VM där matchbilden ser precis likadan ut matchen igenom som sådana teorier kan fungera och i världens bästa liga kommer de flesta lagen inte utsätta sig för ett sådant konstant tryck. Flertalet av lagen i den spanska ligan, även bottenlagen har till skillnad från flertalet av de engelska och italienska motsvarigheterna ett väl utvecklat anfallsspel med en klar spelidé och ett bra passningsspel vilket gör risken väldigt stor att gå bort sig om man inte är tillräckligt samlade i sin press.
Uppoffringarna och överflyttningarna går med andra ord inte att komma ifrån och då Schuster mestadels har spelat 4-4-2 finns det inte utrymme att ge kantspelarna några ”halvfria” roller i defensiven utan så länge inte Madrid styr matcherna med järnhand kommer det krävas rejäla arbetsinsatser från yttrarna. Då dessa också väntas stå för de avgörande sakerna även i offensiven så blir det ju motsägelsefullt att dessa även ska slita som djur i defensiven. Alternativet som ligger närmast till hands är ju att offra en anfallsplats och spela med tre centrala mittfältare, antingen genom 4-3-3 med en pivote där både Guti och Sneijder skulle rymmas eller den defensivare och av madridistas närmast föraktade 4-2-3-1 taktiken. I dessa formationer blir yttrarna friare och har högre utgångspositioner men jag har svårt att se hur Schuster skulle kunna motivera ett ständigt nyttjande av sådana formationer då spelare som Higuaín, Raúl, Saviola och Soldado då skulle lämnas utanför bakom givne ”van Gool”. Schuster har med andra ord en hel del att tänka på och när nu Drenthe och Sniejder värvats återstår det bara en yttermittfältare innan man kan säga att tysken har vad han behöver för att kunna spela sin attackfotboll. Men inga lag byggs framifrån och utan ett effektivt försvarsspel har inte Real Madrid något att hämta, varken i ligan eller i Europaspelet. Men det finns ingen anledning att inte tro på att Schuster tränar in ett bra försvarsspel som sedan möjliggör den spektakulära fotboll som alla gapar efter.
Värvningen av Sneijder är nog viktigare än många tror då han representerar en spelartyp som de flesta tränare dreglar inför . Han bidrar i första hand med kreativ kraft, är kapabel till att både spela fram och avsluta själv men samtidigt defensivt skicklig med en aggressiv spelstil som hjälper till att återerövra bollar. Denna spelartyp kräver ingen särbehandling i form av defensiv uppbackning och Real Madrid slipper således offra en anfallsplats för att ge plats åt en mittfältsspelare som bara spelar i en riktning.
Slutligen måste jag ta död på dessa ständiga startelvor som presenteras, och då syftar jag främst på de oftast obalanserade lag där Real Madrid ska spela 4-4-2 med Kaka, Riquelme eller Nasri som en av två innermittfältare, där Robinho och Arjen Robben ska spela yttermittfältare, där laget har hyperoffensiva ytterbackar, ja helst ska det givetvis inte innehålla några försvarare alls. Motivering finns sällan och på sin höjd kan den vara att taktiken fungerat på något managersspel. För det första känts det meningslöst att spekulera i startelvor som inte ens kan användas när spelarna tillhör anda klubbar och för det andra borde just vi Real Madrid-fans med minnet i behåll minnas vad som var inkörsporten till den usla period vi just genomlidit – jo just det, ett överoffensivt lag utan balans. Därmed måste vi har tålamod och inse att laget behöver byggas bakifrån och om vi ”sätter” försvarsspelet så finns det stora chanser att få se fin fotboll från marängerna framöver.
Jag väljer att avsluta med ett skönt citat från en ledare i det argentinska fotbollsförbundet som mötte pressen någon månad före VM i Tyskland förra året;
”Jaså? Ni vill att vi ska spela med Riquelme, Aimar, Messí, Tevez, Saviola och Crespo samtidigt? Jag som trodde att ni ville vinna VM!”