Lagbanner
Krönika: La Pasíon Latina
Colombia, Alfredo Di Stefans tredje hemland.

Krönika: La Pasíon Latina

"Folk hoppar som galningar. Jag kommer på mej själv skrikandes “GOOOOOOOOOOL, GOL GOL GOL GOL!!!” Främlingar kramar om varandra. Lyckan är total. Vi har kvitterat mot Argentina."

Den här krönikan har ändrat skepnad ett antal gånger. Jag hade först tänkt skriva om latinamerikanernas oändliga passion för fotbollen. Jag hade tänkt att jag skulle berätta om Colombia (nationellt sett) och Real Madrids legendar Alfredo di Stefanos gamla storklubb Millonarios - vars förra ägare, en knarkkung åkt fast och lämnat klubben i ruinens brant. Om hur laget med hjälp av sina trogna supportrar gått igenom skärselden och återtagit sin plats i toppen. Förra veckan hade de spelat semifinal i Copa Sudamericana (Syd- och Centralamerikas motsvarighet till UEFA-cupen) och åkt ut mot Americás från mexikanska ligan, Latinamerikas i särklass bästa fotbollsliga (här ligger både brasilianska och argentinska ligan i lä). Dock efter att ha slagit ut storlag som São Paolo och Boca Juniors. Jag hade tänkt berätta om rivaliteten mellan dem och Santa Fé de Bogota (lillebror i Bogota – Atletico?) och Independiente Nacional de Medellin (största konkurrenten i den näststörsta staden – Barcelona?) men sen kom jag på andra tankar.
Hade jag berättat ”Millos” historia hade jag berättat om den sydamerikanska fotbollen ur ett lags synvinkel, som kanske inte hade gett rättvisa åt fotbollen här. 

Så istället tänker jag skriva om en match som avspeglar den galna passion som lever här. Igår (tisdag – tidig onsdagsmorgon hemma i Sverige) mötte Colombia Argentina. Man kan tycka att rivaliteten mellan dem inte borde vara så hård. Länderna ligger på var sin ände av kontinenten och megaklassikern här är ju mellan Brasilien och Argentina. Dessutom borde Colombias största rivaler vara Ecuador och Venezuela, två grannländer som fotbollsmässigt är av samma storlek. Men så är det inte. 

I Sydamerika anses nämligen Argentina vara det värsta som finns. Argentinarnas historia skiljer sej nämligen väldigt mycket från resten av kontinenten. Här finns knappt några indianättlingar eller mestiser – vita (spanjorer) blandade med indianer, som är majoriteten av befolkningen i Sydamerika eller svarta och mulatter som också är en stor del av befolkningen. I Argentina härstammar de flesta från Italien och Tyskland. Det kan man höra på namns som Zanetti, Heinze, Coloccini och Abbondanzieri. Hit flydde många nazister och fascister efter andra världskriget. Och argentinarna är väldigt stolta över sitt europeiska ursprung. Det som är en nagel i ögat för resten av kontinenten är enligt all andra deras enorma ego, tron på att de är bäst i världen samt deras nervärderande syn på alla andra. Latinos (de räknar inte själva in sej där, de är ju européer) är ett gäng mörka småttingar som ligger efter i alla aspekt. De talar med förakt om los ritmos latinos – salsa och merengue. Det är ju tango som gäller. 

Deras enda bundsförvant är Uruguay – ett land med liknande historia. De senaste två VM-kvalen (till VM 02 och 06) har Colombia slåtts med just Uruguay om femteplatsen. Femteplatsen som ger två play-off matcher mot vinnaren av Oceaniens VM-kvalgrupp. I sista omgången av VM-kvalet till 2002 hade Colombia och Uruguay lika många poäng. Målskillnaden var +1 för Uruguay. Colombia hade att möta Paraguay. Uruguay hade Argentina. 

Colombia gjorde vad som krävdes av dem: 4-0 mot Paraguay och vad alla trodde avancemang till VM. Men samtidigt gjorde de trefaldiga världsmästarna Argentina en plattmatch och förlorade mot Uruguay. Med 4-0! Uruguay gick vidare. Föga diplomatiskt sade dessutom den argentinska målvakten att om Colombia gjorde 5-0 i slutminuterna skulle han själv ta bollen med händerna och kasta in den i eget mål. 

Till VM 2006 var likheterna slående. Uruguay har en poäng till godo på Colombia som har Paraguay kvar att möta. Uruguay möter Argentina. Colombia vann sin match. Det gjorde Uruguay också – mot ett oinspirerad Argentina. 

Varför har då Argentina ett ont öga för Colombia? Efter Brasilien är Colombia den stora rivalen. Varför inte grannlandet Chile eller ett annat latinamerikanskt lag? Jo, för att historiskt sett har Colombia haft väldigt tuffa bataljer på fotbollsplanen mot Argentina. Ingen colombian glömmer någonsin när Argentina besegrades av Colombia på hemmaplan med 5-0! Och ingen argentinare tillåts glömma det då det gjorts både filmer och låtar om matchen. 

Där har ni några av förutsättningarna till hatmatchen i tisdags länderna emellan. I Colombia sade experterna att ”vi kan ta en förlust mot Brasilien men en mot Argentina: nej – det svider”. Medans experterna i Argentina (här i Colombia visas alla argentinska sportkanaler då de visar alla europeiska ligamatcher) var av den meningen att ”colombianerna är nöjda med en förlust, ett lika-resultat ser de som en vinst och en vinst – det är en mirakel. De möter ju trots allt världens bästa lag”, ”Ställ oss mot Brasilien så får vi en match, i Bogota ska vi hämta 3 poäng” och ”Colombia är i en generationsväxling och har en ny tränare, det saknas kontinuitet i laget. Vi har Messi, Tevez och Riquelme”. I flera dagar hade det pratats om Matchen – på TV, i radio, mellan korvgubbar och taxichaufförer. Matchen i lördags mot grannlandet Venezuela var av stor prestige, men egentligen bara en match att spela innan Matchen. Själv hade jag fått tag på några biljetter som kostat oss tre gånger ursprungspriset. På norra kurvan i Estadio Nemecio Camacho ”El Campin” bunkrade vi upp tre timmar innan match: jag, min pappa, två kusiner samt en vän stod under hällande regn för att få så skapliga platser som möjligt. Redan då är stadion halvfull med gulklädda människor i gulblåröda hattar som sjunger, hoppar och dansar. Ju närmare avspark dess tu mer fylls den kokande grytan. Plötsligt hörs kvällens första visselorkan: på storbildskärmen visas den lilla klick argentinare som vågat sej till stadion. Men det är inget jämfört med när förste argentinaren kommer ut på plan: Getafes målvakt Abbondanzieri. Publiken ställer sej upp och vrålar ”Pato, Pato – hijodeputa” (till samma takt som man brukar höra t.ex. Milan, Milan – Vafanculo). ”Ankan” Abbondanzieri ställer sej cool och till synes helt oberörd mellan stolparna och börjar värma upp. Men minsta lilla miss och hela publiken visslar – och skrattar ut honom. Snart får han dock vara i fred. Resten av det argentinska landslaget kommer ut till uppvärmning och nu är det istället Messi och framför allt Tevez som får höra glåpord. Plötsligt byts visslingarna ut till enorma applåder och hurrarop. ”El Tricolor”, colombianska landslaget kommer ut på plan. ”Olé olé, olé olá – Que mi Colombia va a ganar!” Efter uppvärmning kommer då de båda landslagen ut i matchställ och det är dags för nationalsångerna. Argentinas först. Inte en ton av hymnen hörs då visselorkanen når hörselskadliga nivåer. Jag kan själv tycka att det kan vara lite trist att inte visa motståndarlaget lite respekt, men så är det. Ingen ska känna sej välkomna på El Campin, speciellt inte Argentina. Plösligt tystnar hela stadion. Trumpetfanfaren känns lätt igen: Colombias nationalsång. Varenda en av de 50.000 på läktarna ställer sej upp, håller högerhanden för hjärtat och sjunger det högsta de kan nationalsången. Vackert. Passionerat. Gåshud. 

Matchen blåses igång och Argentina rivstartar. Med de offensiva megastjärnorna Messi, Tevez och framför allt Riquelme (fyra mål på tre matcher i kvalet, varav tre på frispark) samt defensiva spelare av högsta klass i form av Gago, Cambiasso, Zanetti, Milito och Demichelis spelar ”Los Celesteblancos” säkert i passningarna och med vassa djupledsbollar på framför allt Messi. Redan i första minuten testar han Colombias nummer ett ”San” Agustin Julio med ett vasst skott. Sen fortsätter dominansen – och Argentina visar varför de är nummer ett på FIFA:s ranking. Tevez skjuter utanför. Colombia spelar nervöst. Laget är ungt, de flesta spelarna spelar i de olika latinamerikanska ligorna. Dessutom är den nya ”rising star” Falcao, som spelar River Plate skadad efter Venezuela-matchen. Hans förmåga att göra sin gubbe centralt på plan saknas. Argentina fortsätter att rulla runt och publiken gör allt för att störa argentinarna – utan någon större inverkan. Argentinarna spelar nästan alla i europeiska storlag och är vana vid det här. De är alla för professionella för att psykas ut. Eller? Minut 24 och plötsligt vinkar linjemannen på andra sidan plan. Han tillkallar huvuddomaren och säger ett par ord. Domaren går med bestämda steg ut mot Manchester United-stjärnan Carlos Tevez - och visar upp rött kort! Linjemannen har sett något ingen annan hade sett då bollen var på andra planhalvan, nämligen att Tevez gjort en Zidane, fallit för den colombianske högerbacken Bustos´ psykningar och slått denne i ansiktet. Omöjligt att se från där vi står men domaren är obeveklig. Carlos Tevez får lämna stadion till 50.000 människors burop och nidramsor. Publiken vädrar medgång och visslingarna som hittills dominerat byts ut mot Colombia-ramsor. 

Men Argentina är fortfarande Argentina och fortsätter att trumma på. I 37:e minuten får då världens bäste spelare (?) bollen rättvänd och med fart. Messi bryter in i straffområdet. Med små kroppsrörelser och överstegsfinter gör Barcelonaspelaren bort tre colombianska försvarare och sätter bollen kallt bredvid den colombianske kaptenen Agustin Julio. Ett drömmål signerad en superstjärna. I tre sekunder blir El Campin knäpptyst innan publiken fortsätter att sjunga ”Olé Olé, Olá Olá – Que mi Colombia va a ganar!” ”Mitt Colombia kommer att vinna”. Men det ser ärlig talat mörkt ut. Argentina spelar av första halvlek och de få gånger Colombia attackerat har yttermittfältarna vikt inåt och tappat boll. Spelet är ängsligt och saknar geist. Trots att det är Argentina vi möter så är publiken missnöjt. Spelet är för dåligt. Tränaren ”profesor” Pinto får glåpord för att ha startat med spelare utan rutin och utan huevos (cojones). Under halvlekspausen är stämningen allt annat än vänligt. Den lilla klick argentinska fans som finns på läktarna bombas av föremål och svordomar. Den ljusblåvita-tröjan är som ett rött skynke för frustrerade fans. Och inte långt ifrån oss får kravallutrustad polis undsätta ett par vilsegångna argentinare som hamnat på fel läktare samtidigt som hela stadion ilsket ropar ”Fuera, fuera, fuera!” ”Ut med packet”. Jag tycker synd om de argentinare som rest så långt för att stödja sitt lag och får utstå det här, men som sagt: inte en jävel ska känna sej hemmastad här. 

När lagen åter inträder på plan möts trikoloren åter av sång och av ramsan ”Si se puede”, ”Det är möjligt”. Publiken försöker ingjuta i sina hjältar att allt är möjligt. ”El profe” Pinto har dessutom gjort två byten. Ut med den tröge innermittfältaren och den inåtvikande högermittfältaren och in med kreatören Macnelly Torres och kämpen och ledaren Freddy ”Totono” Grisales. (När kommer vi få se Lars Lagerbäck byta ut Taco-Anders och Nicklas Alexandersson i halvlek mot Kennedy och Chippen?!?) Bytena har den inverkan som Pinto hoppats på. Colombia sätter igång ett kraftigt tryck som pressar ner argentinarna och ett skott går strax utanför stolpen. Men Argentina sätter igång bollen snabbt och Abbondanzieri hittar Messi på djupet som med all sin speed bryter in i straffområdet för att sedan göra ytterligare en kroppsrörelse mot mitten som helt ställer försvararen och ensam med målvakten skjuter han – utanför. Hela stadion pustar ut för att sedan håna Messi för sin miss. Hade han gjort mål där hade matchen varit slut. Men så blev det inte och Colombia fortsätter sitt snabba one-touch-spel, ut på kanterna och in mot mitten i luften och på fötterna. Stor regissör är inbytte Grisales. Chanserna avlöser varandra. Publiken är i extas. ”Poropo-pon-pon el que no salte es argentino maricón”, hela stadion står på fötter och hoppar. Ingen vill vara en bögig argentinare, som ramsan säger. En dryg kvart in i andra halvlek får då plötsligt Colombia en frispark 25 meter från målet, ungefär vid målvaktens högra stolpe. Perfekt läge för en högerskytt. Har Colombia en sådan? Ja, brasilianska Gremio’s Rubén Bustos. Högerbacken som fick Tevez utvisad. Högerbacken som i lördags skruvat in matchens enda mål mot Venezuela från 30 meter. Inte en jävel bland publiken är tyst nu. Alla står upp och ropar ”Bustos, Bustos”. Bustos lägger upp bollen. Tar sin korta ansatts. Hela nationen står stilla, det känns som om ingen vågar andas… PANG! Över muren, skruvad utåt, precis vid krysset. ”El Pato” Abbondanzieri ser faran och kastar sej – men frisparken är alldeles för bra slagen. Han har ingen chans och bollen går i mål. Estadio Nemecio Camacho ”El Campin” exploderar i ett glädjerus. Hela Colombia exploderar. Folk kastar sej över varandra. På vissa håll ser man de ökända avalanchas – folk som kastar sej framåt på de som står nedanför, som i en snöskred. 

Folk hoppar som galningar. Jag kommer på mej själv skrikandes “GOOOOOOOOOOL, GOL GOL GOL GOL!!!” Främlingar kramar om varandra. Lyckan är total. Vi har kvitterat mot Argentina. Publiken ställer sej upp och fortsätter med ramsan ”Si se puede”, ”Det är möjligt”. Jag trodde faktiskt att folk skulle vara nöjda med ett lika-resultat mot Argentina, men nej, publiken vill ha vinst. Vi är Colombia och vi spelar hemma. El Campin är vår hemmaborg och i bakgrunden ser man de mäktiga Andernas vackra siluett. Bogota ligger 2.600 meter över havet. Vilket land som än kommer på besök får det tufft att ta poäng. (Undantaget Bolivia som spelar på 3.700 meters höjd, fast de får ju utstå fansen i alla fall.) Allt detta vet publiken och de vet att matchen nu vänt till vår fördel. Argentina spelar med tio man och den tunna luften är inte lätt att handskas med. Jag har själv joggat i Bogota. Jag hann med ett halvt kvarter innan knäna kändes som bly och lungorna som eld. Dessutom har colombianska landslaget 50.000 extasiska fans på plan som aldrig tystnar, som bär fram laget med sina röster och 47 miljoner som sitter framför TV:n eller vid radion och lyssnar. Landslaget berör hela nationen. Fotbollen berör hela kontinenten. För en kort stund kan människor glömma sin tuffa vardag och sjunga, dansa, svära och skrika. 

Laget fortsätter att attackera men udden saknas. Falcao saknas. Pinto beordrar unge Dairo Moreno att värma upp. Skytteligaledare i den inhemska ligan. Tänk er Lagerbäck kalla Marcus Berg till landslagsamling – och tänk er sedan att han beordrar honom att hoppa in när man jagar en seger. (Lasse måste drabbas av yrsel av bara tanken.) Publiken börjar ropa efter honom ”Dairo, Dairo!” Ut med Tressor Moreno (som en gång i tiden var aktuell för MFF) och in med Dairo Moreno. Laget fortsätter att attackera som om deras liv stod på spel. ”Totono” Grisales är helt klart andra halvleks gigant, som med sin snabbhet och dribblingar hela tiden skakar om den argentinska vänsterkanten. Och med sin inställning får med sina unga medspelare (lagets snittålder ligger på 24). Det argentinska försvaret får det bitvis väldigt svårt. Men de håller ställningarna. Försvarar sig med bravur. Den argentinska stoltheten är enorm och de kämpar som tio lejon. Men det känns som en tidsfråga innan Colombia gör sitt ledningsmål. 

Minut 82 och inhopparen och kreatören Macnelly Torres får bollen på mittplan. Framför sej ser han den andre inhopparen: Dairo Moreno. Han skickar upp bollen. Dairo lurar precis den argentinska offsidefällan och är helt ensam med Argentinas målvakt, Getafes erkände duktige målvakt, som dessutom insätt faran och gått ut för att göra sej stor och täcka skottvinkeln. En sekund ser det faktiskt ut som om Moreno blivit helt psykad av Ankan. Istället för att runda målvakten, placera den bredvid honom eller chippa den över honom så spelar han bollen snett framåt till vänster. Han har nämligen sätt att anfallspartnern Wasson Renteria tagit en löpning till vänster om honom. Renteria får bollen en bit ifrån sej till vänster men har fortfarande öppet mål. Abbonanzieri är för länge sedan utspelad. Enda hindret kvar är jagande Barcelonaspelaren Gabi Milito som följt med honom i löpningen och nu vräker sej mot första stolpen i ett desperat försök att täcka bollen när han ser att Renteria gör sitt move. Men det kommer inte ett skott från Renteria, det kommer en passning som går bakom Milito till Dairo Moreno som hoppat över Abbonanzieri och störtat mot andra stolpen och som från en halv meter bara behöver stöta in bollen i mål. 

Ravelli sade en gång att total lycka var att rädda straffen mot Rumänien, eller att få barn eller för den delen att göra dom också. Alla fobollsälskare upplever då och då denna totala lycka. Känslan är som en drog. Det är den känslan som får en att släpa sej till betongklumpen Malmö Stadion en sen oktoberkväll. Igår fick jag åter smaka på Total Lycka. Total Lycka är att vända ett underläge mot Argentina på hemmaplan inför 50.000 åskådare. Sekunderna från att Torres friställde Moreno och han kom ensam mot målvakterna kommer jag bara ihåg som en stor tystnad. När jag tänker tillbaka ser jag det i slow-motion. Det kan ha varit så att folk tjöt, skrek och sjöng, men det kommer inte jag ihåg. Bara tystnad. Jag kommer ihåg att jag tyckte att bollen gick för långt till vänster och sen att Renteria missat mål, men när jag plötsligt såg Moreno dyka upp vid andra stolpen och stöta in målet så EXPLODERADE världen för mej. Total Lycka. Helt magiskt. En helt underbar känsla att se 50.000 gulklädda galningar slänga sej fram- och tillbaka. Se hela stadion hoppa. Dansa. Sjunga. ”Si se pudo, si se pudo!” ”Det var möjligt”. Det unga orutinerade laget hade vält en gigant. Brasilien fick veta det i första omgången. Här får du inget gratis. Resterande åtta minuter + tre minuters tillägg ägs av Colombia som fortsatte sin one-touch-passningspel till publikens härliga ”OLÉ!” 

Slutsignal och Colombia firade som om det vunnit VM. Fast det är ju inte fy skam att besegra ”världens bästa lag” det heller. Laget sprang runt planen. Journalisterna invaderade gräsmattan och på läktarna dansade man till ritmos latinos.
Att sedan ta sej hem från El Campin efter match är inte det lättaste. Att stoppa en taxi är omöjligt då alla är fullpackade. Ochär man dessutom klädd i landslagströjor lyckas man bara få massa tutningar och hurrarop efter sej. Det fick bli buss. En slags expressbuss som har egen körfil för att inte hamna i Bogotas hemska rusningstrafik. Dock lättare sagt en gjort då de fem första bussarna som kom var så fullpackade med folk att när dörrarna öppnades så var det som en ogenomtränglig mur av människor. Till sist fick vi plats i en av de fullpackade bussarna som skulle ta oss hem. Hela vägen hem ser man folk hänga utanför bilarna med flaggor sjungandes. Dags att fira nu, för imorgon är det åter vardag i Bogota.
 
Sammanfattningsvis kan man väl säga att fotbollen skiljer sej enormt ifrån Europa. Visst är fansen hängivna hemma också. Men det är inte samma galna, sjukliga passion. Inte samma hat. På gott och ont. Andres Escobar mördades i Medellin efter sitt självmål mot USA i VM 94. Många fler landslagsmän har blivit mordhotade. Taktiskt sett ligger man långt efter. Här spelar man med hjärtat, snabbheten och tekniken. Tränarna är också av ett annat virke. Hetlevrade och passionerade. Flera gånger ser man Pinto stå vid sidlinjen och diskutera med sina spelare samtidigt som båda kraftigt gestikulerar. Att de dessutom har ett enormt fotbollskunnande och kan sina lag är en självklarhet. Vartenda ett av bytena hade en direkt inverkan på matchen. 

Att se Argentina spela var stort. I första halvlek visar de varför FIFA har dom högst upp på sin ranking. Att en så stor spelare som Tevez helt tappa huvudet är oförlåtligt. Med honom på plan hade matchen sett väldigt annorlunda ut. Han kostade sitt Argentina tre poäng. Men resten av laget kämpade tappert och de ska ha en stor eloge för att ha kämpat så väl. Att Argentina är ett av lagen som är direktkvalificerade till Sydafrika tar jag för givet. Nu hoppas jag att mitt Colombia också finns med bland de fyra främsta. Det ser ljust ut. Vi ligger på åtta poäng, en efter Argentina och på samma poäng som Brasilien. För fyra år sedan hade vi en poäng efter de fyra första matcherna. Denna gång har Colombia bjudit upp till dans: Ritmo Latino.

Fredy Espitia2007-11-23 16:05:00
Author

Fler artiklar om Real Madrid