Nicholas: Min är femton centimeter längre
I vissa sammanhang är det inget, i andra utgör det hela skillnaden.
- Vet du, min pappa känner någon som är 90 år, sade Alexej Palermos bästa kompis när vi i somras var på väg till djurparken.
- Och vet du, han får plats i sin egen bil men jag tror inte att han får plats i din, fortsätter densamme.
- Men… vänta nu, började jag protestera.
Då jag kör en förhållandevis tilltagen jeep såg jag mig konfunderad omkring i bilen. Sedan beslöt jag mig för att slutas trilskas, och istället glädja mig över det faktum att jag inte fyllt 90 år stor ännu. Det tenderar att bli fasligt dyrt om man i egentlig mening växer ur sina bilar. Efter en hel dag med ungarna var jag under eftermiddagen fast förvissad över att kvoten galenheter var fylld för dagen i och med gossarnas utsvävningar, och jag vände hemåt emotseende en kväll i förnuftets tecken. Ramón Calderón ville annat.
Åsiktsmaskinen hade återigen varit i farten och tyckt till. Den här gången var det fotbollsideologi på dagordningen. Otrevligt värre, måste jag tillstå. Sprungen direkt ur Calderóns ord uppenbarade sig en bild av tjurfäktning i mitt inre. Fotboll skall uppenbarligen praktiseras med ett åttiosjuprocentigt bollinnehav, kompletterat av en frustrerad motståndare vilken planlöst galopperar vida kring. Högtstående varelser vars lansstötar med elegans penetrerar irrande elements sänkta gard. Vi drömmer om Puskas och veritabel ritualslakt. Om motståndaren dessutom har det goda omdömet att själva springa rakt på svärdet sköter försvarsspelet sig självt. Nu skall det sparkas gladboll. ”Vad händer om tjuren träffar?”, frågade Alexej Palermo en gång. Efter pappas pedagogiska förklaring lider gossen numera svår koskräck.
Jag blev sur redan kring jul -06. Det kan vi konstatera. När vi ändå är i farten kan vi även konstatera att varken melodramer, pedagogik eller förmåga till att visualisera innefattar undertecknads paradgrenar. En gång i tiden var det senare inget problem. Sedan fyllde jag elva år. Borta var såväl fantasi som planerna på att bli polis. Nu var det inte längre någon hemlighet vart det skulle sluta. Colosseums pöbel hade låtit domen falla och Calderón roade sig själv med genomklappningar i media. Syntesen konfirmerades av Don Fabios så där lagom rumsrena långfinger. Medan jag tog tillfället i akt till att förfära mig och började fundera huruvida det var juridiskt möjligt att ålägga Ramón offentlig munkavel, tog Real Madrid tillfället i akt till att gå och vinna ligan. Envar gjorde vad envar gör bäst. Mycket skall tillskrivas Capello. Visst, spelet kanske inte flutit lika stringent som Für Elise, men även skvatt galna klubbpresidenter måste vara tillräckligt pragmatiskt lagda för att se till italienarens företräden i sammanhanget. Eftersom jag har lika svårt som Cosa Nostra att glömma var jag fortfarande sur i somras. Jättegrinig. Vad Capello främst gjorde var att köpa Real Madrid tid. En fjärde säsong utan ligatitel hade satt press inför stundande på såväl Ramón som klubben.
Säga vad man vill om ungar, men de presenterar sitt förmenta svammel grundat på ett, om än svårgreppbart, logiskt resonemang (om jag som åttaåring är större än vad jag var som sjuåring, kommer jag således att vara ofantligt stor vid det laget jag fyller nittio). Det gör inte Calderón. Liksom Cassano och Nicholas sällar han sig den celebra skaran av spirituella, vilka egentligen inte är skvatt galna utan missförstådda genier och excentriker. Strax före säsongstart närde jag katastroftankar av mått. Då spelartruppen kändes obskyr, uttalad policy inkonsekvent och valet av tränare naivt var det på håret att yours truly lät kungöra att årets upplaga skulle landa på en fjärdeplats i ligaspelet. Som bäst. Sådan är jag. Med facit i hand är det bara att själv ta plats vid schavotten och ge Bill och Bull rätt. I samband med att det blåste upp till kuling kring Diarra ruskades de slumrande undergångstankarna till liv igen. Mittfältare vilka faktiskt försvarar på rätt sida om bollen är inget som går hem på Santiago Bernabéu.
Ligg still och spela död om du möter en björn, är potentiellt det sämsta rådet i världshistorien. Huruvida förfarandet skall ske före jag hunnit sprungit runt i cirklar och skrikit likt en flickscout – varvid nallens alla naturliga instinkter börjar gå på högvarv och han glömmer varje tanke på att blåbär är att föredra framför kött – eller efter låter inte uppmaningen förmedla. Förvisso lär det varken vara svårt att ligga still eller agera död vid det senare alternativet, men det känns inte som en formidabel plan vid uppkommen situation. Alfahannen Fernando Torres håller inte med. Han tycker det är toppen att ligga still och spela död. Devisen tillämpade el Niño konsekvent, och med tiden utvecklades en konstform så god som någon. Därvid min förvåning när han skrev på för Liverpool. Det måste bedömas som synnerligen tveksamt att pojkar som går lös på varandra med golfklubbor för att lagkamraterna inte vill leka med dem är mottagliga för att någon ligger still och spelar död. Andemeningen är sonika för subtil. Risken finns alltid att det tolkas som en parningsdans och att det vankas amorösa eskapader.
- Nu blev det visst trångt, sade kollega ett i samband med att kollega två körde upp på parkeringsplatsen invid hennes en morgon utanför arbetsplatsen.
- Det blev det, responderar kollega två.
Inledningsfraser åtföljs av lite godtyckligt kallprat kring respektive fordon innan diskussionen stängs abrupt:
- Min är femton centimeter längre, konstaterar kollega två innan han vänder på klacken och försvinner in i byggnaden.
Kvar på parkeringen står således en mondän, synnerligen välutbildad kvinna i sina bästa år gapande och med ett uppenbart huvudbry. Senare under dagen återger hon händelsen för mig.
- Vadå, femton centimeter är ju jättelitet, säger hon och måttar händerna, med en blick vilken vädjar efter förnuftets bekräftelse.
- Ja, det är ju inget alls, löd mitt svävande svar.
Naturligtvis ljög jag för min sympatiske medarbeterska. Genusperspektiv eller inte, men jag är väl medveten om vad femton centimeter hit och kan betyda. I vissa sammanhang är det inget, i andra utgör det hela skillnaden. Tillämpar vi metersystemet för att beskriva förra säsongens utgång skulle jag vilja hävda att det inte var mer än nämnt antal som kom att skilja mellan Real Madrid och Barcelona. Såväl ovanstående dialog som söndagens match relaterar i grunden till hegemoni. När såväl klassiker som tomte står för dörren är diskussionen kring vem som har femton centimeter längre mer aktuell än någonsin.
Selma Lagerlöfs imaginära sagostad Vineta uppenbarade sig vart hundrade år. Några femton hit och dit och du har ungefär samma medianintervall som helgens motståndare FC Barcelona vinner Champions League. Det är faktiskt rätt sällan och det tenderar lätt att bli tråkigt mellan varven. Det är vid dessa tillfällen som suggestiv påhittighet som grishuvudkastning uppstår. Och som av en tillfällighet leder detta konstaterande från en Nils till en annan. Ludovic Karlsson Pyssling lämnade en gång för alla blårödingarna inför säsongen. Han var inte femton centimeter längre än någon och återfinns numera Italien. Bra för honom. Mindre bra för oss är det faktum att världens mest långsinta människa inte gör det. Att personifiera begreppet sur är vad Samuel gör allra bäst. Att göra mål på Real Madrid är vad han gör näst bäst. Det är sonika dennes beskaffenhet. Sån är han. Och då helgen inte är något annat än en personlig angelägenhet för Eto'o, innebär faktum tillsammans med tidigare konstateranden något av ett problem för bortalagets försvar. Att vandalisera tränarbänkshytten är ungefär lika konstruktivt som att sätta sig i en grop och tjura vid dåligt resultat under löneförhandlingen. Det kan komma bli något av ett problem för hemmalaget.
”Sluta stamma”, sade Stalin till Michalkov under ett samkväm. ”Jag sade åt Molotov att sluta stamma och nu gör han det inte längre”, fortsatte han. Den osannolike överlevaren Molotov – vilken enligt källa verkligen skall ha varit stammare – lär enligt uppgift svarat Michalkovs blick med ett matt leende, medan Stalin själv förmodligen satt upptagen med att beundrade sina egenskaper som psykolog. Ibland är motivation mer värt än femton centimeter. Ibland är motivationen allt. Stalin var uppenbarligen en jäkel på att motivera. Rijkaard och Schuster saknar Stalins raffinerade motivationsmetodik – centraldirektiv för avrättningskvoter etcetera – men lär inte ha några problem att skicka ut ett laddade gossar till söndagens möte. Jag hoppas att Guti och Sergio Ramos – i mina ögon en av världens absolut bästa fotbollsspelare – tillbringar förestående tid fram till avspark sittande i en varsin ishink. Det blir bäst så.