Kviborg: Julen är vit, alltid vit
"Jag gillar inte Barcelona, det är inget att hymla om – jag hoppas alltid att det ska gå käpprätt åt helvete för FCB. Men respekten måste alltid finnas där, man får inte vara blind och förneka."
Jag överlevde! Julhandeln är som bekant hektisk, tja, rentav mördande. Det är något med denna tid, kanske är det stressen och bristen på total fantasi som framkallar paniken i folks agerande. Att gå ut på gatorna i Stockholm nu, en dag innan jul är förenat med vassa armbågar, skrikiga ungar inne på alldeles för varma köpcentrum och inte att förglömma; den vidriga julmusiken! För mig är det glasklart, jag vill inte få en armbåge i höften, jag vill inte höra ungar skrika och jag vill framförallt inte höra Carola sjunga ”nu tändas tusen julljus”.
Tider som dessa innebär ju även de obligatoriska julfesterna, så bakfull som en kraschlandad örn begav jag mig ut i kommersens förlovade land – men allt jag kunde tänka på var fotboll, Real Madrid och El Clásico. Har inte kollat i mina kassar ännu, men tankspridd som man i den stunden var så är det fullt möjligt att mina två små brorsor på 3 och 6 år fått en rakapparat och Bruce Springsteens senaste Cd än den tilltänkta bilbanan och Simpsons-filmen.
Det finns två veckor under året som jag har svårt att koncentrera mig på och det är dom två veckor som föranleder AIK-Djurgården respektive Real Madrid-Barcelona: tror att det kallas för ångest, jag är livrädd hela veckan!
Dagen innan avspark börjar dimman att hopa sig framför ögonen – matchen med stort M närmar sig. Som alla vet så är det mer än bara fotboll vi talar om här, det är politik inblandat och trots att mannen i fråga dog i mitten på 70-talet så dyker han upp lite här och var. Jag är dock av den åsikten att politik och fotboll inte hör ihop så alla diskussioner om höger och vänster lämnar vi åt sidan, eller hur Oleguer?
På tal om Oleguer, om han kunde spela lika bra som han snackar så vore han säkerligen i Sergio Ramos klass, om inte bättre. Nu är Oleguer en medelmåtta som dessvärre för Real Madrid inte startar. Å andra sidan ska väl vi ”maränger” vara glad för att Míchel Salgado sitter på läktaren.
Jag minns matchen för ungefär ett år sedan, det var ett pressat Real Madrid med en butter och sur Capello som kom till den katalanska borgen med kniven på strupen. Då stod endast en blyg argentinare i vägen, det slutade 3-3 och det kändes som en förlust för Real Madrid som matchen igenom spelat bra och med kvarten kvar haft ledningen. Men man fick så småningom lite distans till det hela och känslan var väl ändå att detta var helt okej, krysset på Camp Nou blev startskottet för en lång och fin vinstsvit som enbart Turienzo Alvarez satte stop för på El Sardinero.
På söndag möter Real Madrid sin egen spegelbild, FC Barcelona idag känns väldigt mycket Real Madrid 2005. Med trött och gnällig brasse och ifrågasatt tränare så är inte längre den katalanska stoltheten FCB så harmonisk längre. Det är inte som på Henke Larssons tid när det rapporterades om kramkalas och gruppdans från Barcas träningsanläggning. Men krititk är lätt att ge och kan i viss mån känna att Barcelona fått lite för mycket av just sådan. Man ligger fyra poäng bakom Real Madrid och är vidare i Champions League – men med vinster och segrar i backspegeln så kommer även kraven.
Är det något Real Madrid har på sig så är det krav. Vinster räcker inte, det ska vara vackert också och det delar man med antagonisten Barcelona. Borta är Figo men närvarande är Bernd Schuster – mannen som lämnade Barcelona efter åtta säsonger för att istället sprida passningar och frisparkar på Bernabéu. Nu återvänder tysken till Camp Nou, men nu som tränare för Real Madrid, Jimmy Jump och grishuvudet är beredda.
Vetskapen om att en förlust ändå bibehåller ledningen för Real Madrid lättar min sinnesro en aning, men lik förbannat – matchen är viktig, oerhört viktig. När Leo Messi gick sönder på Mestalla så besannades mina förhoppningar. Nu kanske några av er sätter pepparkakorna och glöggen i halsen; ”hoppas han att spelare blir skadade?”. Svar ”ja”, när Messi linkade ut från Mestalla så blev jag glad. Det är klart om Messi legat där med benen brutna att jag inte blivit glad men en lindrigare skada som åtminstone flyttade honom från planen till Camp Nous läktare på söndag känns bara skönt – jag har hela tiden Messis hat-trick i baktankarna.
Egentligen ska Messi känna sig smickrad av mina onda tankar: skadefri och i form har jag svårt att se hur någon skulle kunna vara bättre? Men i skrivande stund håller jag Robinho extremt högt upp på denna lista, den lilla brassen har gjort vad han velat under ett par månader nu och han låg bakom segern senast mot Osasuna. Men mot Barcelonas hårfagra backlinje får han säkerligen sina fiskar varma, Puyol och Milito kommer inte att behandla Robinho med silkesvantarna på precis.
Jag känner att fördelen ligger hos Real Madrid, jag känner att Pepe kommer att ta hand om Etóo, jag ser en Sergio Ramos som kommer att käka upp Giovani eller Bojan och jag ser Diarra mangla sönder Xavi. Hotet heter Andrés Iniesta, jag vill inte se Marcelo på planen i just denna match utan den snudd på brutale Gabriel Heinze får ta hand om snömannen Iniesta. Var det något Premier League lärde Heinze så var det hur man satte dobbarna i knäet på folk.
Jag gillar inte Barcelona, det är inget att hymla om – jag hoppas alltid att det ska gå käpprätt åt helvete för FCB. Men respekten måste alltid finnas där, man får inte vara blind och förneka. Det kommer att krävas 100% av ALLA spelare och ledare om de tre poängen ska med flyget hem till Madrid.
Den magiska R-trion kommer att avgöra detta, Barcelona har inte Raúl, Ruud eller Robinho och det blir den avsaknaden som fäller avgörandet. Som jag ser det har Real Madrid bättre målvakt, bättre försvar och bättre målskyttar än Barca – det vill säga en bättre grund. Men stabila hus med starka grunder kan likväl rasera ändå och det är till för byggherrarna att eliminera den risken.
När Mejuto Gonzalez blåser igång matchen klockan 19:00 den 23 december, en dag innan jul så är det inför 98000 på Camp Nou och flera hundra miljoner TV-tittare. Jag är en av dom som under 90 minuter kommer våndas, plågas och i slutändan glädjas. Det blir seger på Camp Nou, det blir ett ryck och det blir en alldeles förträfflig kväll så här dagen före dopparedagen.
Julen är vit, kom ihåg det – alltid vit.
HALA MADRID!
