Årskrönika: I Djävulens Trädgård
"Jag torkar tårarna (ja, jag grät som ett litet barn) och ser gentlemannen med en liten Moët-flaska, den gamle räven har smugglat med sig skumpa – han kollar på mig med blicken a´ ”vad var det jag sa?”.
A Coruña, Spanien – jag står utanför ett upplyst Riazor efter att ha undgått kravallerna med en hårsmån. Det är inte ofta det händer men ibland blir det stökigt utanför arenorna även i Spanien. Det är januari 2007 och jag ska se Real Madrid mot Deportivo, ett Real Madrid som andades ångest och med en manager som var lika pressad som sardinerna i en konservburk.
Ramón Calderón kliver ner från sin presidentfåtölj – vart ska han? Ner mot det Riazors gröna matta visar det sig – jag bevittnar ett samtal mellan två män, Calderón och Capello, det verkar inte vara något vidare samtal och det sände signaler till vittnena om att ”fixar du inte en seger här så är det tack och adjö”.
Real Madrid är bedrövliga under nittio minuter och Deportivo vinner ytterst rättvist, Ronaldo får chansen efter en tids petning och han tar den inte – Milan ny adress och för Capellos del så kunde det mycket väl ha blivit en enkel biljett hem till Italien – Real Madrid hade då precis innan 2006 blivit 2007 förlorat hemma mot nykomlingen Recreativo de Huelva med förnedrande 0-3. Fabio Capellos dagar som manager var räknade och när jag satte mig på planet från Galicien till varmare breddgrader och Las Palmas så var det med förväntningen om att Capello dagen efter fått kicken.
Ramón Calderón väntar, måhända att Predrag Mijatovic tjatar kvar Capello för italienaren leder laget i nästkommande hemmamatch mot Zaragoza – Ruud räddar Capello den gången med matchens enda mål. Men början på året 2007 var inte Real Madrids och verkligen inte Fabio Capellos. Två förluster följer, vardera 0-1 mot Villarreal borta och mot Levante hemma – 80.000 vita näsdukar viftar i luften på Bernabéu – dom kräver blod och det från Capellos bastanta kropp.
Nu händer något, det helt logiska hade varit att ersätta Capello med Real Madrid Castilla-tränaren Míchel men Ramón Calderón har något så unikt som (ur Real Madrid-ögon sett) is i magen. Detta blir vägskälet, vändningen kommer. Den 11 februari räddar Ruud van Nistelrooy och David Beckham Capello från sparken genom sina respektive mål på Anoeta – poängtapp där och Capellos exit skulle vara definitiv.
David Beckham som under en tid petats av ledningen och inte Fabio Capello tas till nåder och blir ironiskt nog den som räddar Real Madrid och indirekt även ledningen som gav han sparken. Men segermaskinen är fortsatt försatt i semiläge, Real Madrid kryssar tre omgångar i rad innan det är så dags för El Clásico på Camp Nou den 11 mars. Det hyllade FC Barcelona, titelförsvarare och relativt nyblivna Europacupmästare mot ett hånat och kritikerstormat Real Madrid – det kunde väl bara sluta på ett sätt?
- Gooooooooooooooooooooooooooool! De van Nistelrooy! Kommentatorn på spanska La Sexta håller på att spricka i eufori – Real Madrid leder på Camp Nou och det redan efter ett par minuter. Men Leo Messi vill annat, ensam gör han allt för hemmalaget denna afton, han kvitterar tre gånger om. Dessförinnan har den katalanska glappkäften Oleguer blivit utvisad, Ruud satt en straff och Ramos nickat in 3-2 med bakhuvudet. Matchernas match hade allt förutom hjälten med den lysande glorian ovanför huvudet – Real Madrid. Men den vita lavinen är efter klassikerna försatt i rullning, ostoppbar skulle det visa sig. Insatsen i Barcelona blir startskottet, sju poäng bakom Barca så inleder man jakten – en naiv sådan enligt de så kallade ”kritikerna”. Själv snickrade jag ihop ett tips i och med min artikel ”så slutar La Liga” där jag lyckats pilla upp Real Madrid på en förstaplats efter 38 spelade omgångar – jag omyndigförklarades av de flesta. Men det enda jag gjort mig skyldig till var att hoppas och tro – hoppet dör aldrig som det bekant heter.
Plötsligt blev Real Madrid ett lag istället för elva egoister som tidigare sprungit omkring och hoppats att lagkamraten istället för än själv skulle göra det nödvändiga jobbet. Real Madrid tar elva utav tolv möjliga segrar där enbart en genomrutten visselpipa på El Sardinero sätter stop. Men inget, verkligen inget, skulle hejda lavinen.
Nu följer en period som närmast kan beskrivas som ”magisk” – Real Madrid tar den skönare segern efter den andra och det efter vändningar som är tagna ur ett Hollywood-manus. På Bernabéu bjuds publiken på högoktanig underhållning, ett drömmål från Ruud sänker Valencia och två olagligt smarta assister från Guti sänker Sevilla. Men höjdpunkten står Gonzalo Higuaín för ett par veckor senare – Walter ”El Rifle” Pandiani gör mål på allt när Espanyol kommer till huvudstaden. Hur ska marängerna vända 1-3 på 45 minuter? Men Raúl och Reyes fixar tillsammans kvitteringen och med bara minuten kvar sker det otroliga, Higuaín glidtacklar till sig bollen, väggar med Reyes och sätter sedan den fjärde baljan själv – Santiago Bernabéu är på bristningsgränsen.
- Spring Roberto, spring! Vår favorit på La Sexta skriker för allt halsen bär, bollen kommer från Gago och ensam med målvakten gör legenden Roberto Carlos 3-2 mot Recreativo på övertid – till och med självaste Fabio Capello bjuder på en segerdans och framförallt; ett leende.
Ska det osannolika ske? Är det verkligen möjligt att ta in så många poäng på så få omgångar? Efter en enkel seger mot Deportivo så är det dags för den oerhört tuffa bortamatchen på La Romareda i Zaragoza mot Diego Milito och Gabriel Milito. På Camp Nou är det derby, ett trött Espanyol ska väl inte kunna råna Barca på en pinne?
Diego Milito sätter 2-1 på straff med halvtimmen kvar, det ser becksvart ut. Men lavinen den bara går, full fart framåt! Real Madrid inleder något som närmast kan beskrivas som ett power play, man utklassar Zaragoza men bollen vill inte in. Men med två minuter kvar så sker det, ”magiska minuten” inträffar. Ruud van Nistelrooy sätter 2-2 på en retur och sjutton (!) sekunder senare gör Raúl Tamudo 2-2 på Camp Nou – ett mirakel.
Nu är det tyst, kritikerna byter roll med de omyndigförklarade – inför den sista omgången har Real Madrid allt i egna händer.
Madrid, Santiago Bernabéu – vi har platser långt upp men det är oväsentligt vart vi sitter, bara vi är inne på Bernabéu. Det är den 17 juni och slutet på den fyra år långa torkan. Stämningen i staden är elektrisk, förväntningarna är så höga att man nästan kan ta på dem.
I taxin på väg till arenan åker bilar förbi med tutor och flaggor, alla skanderar samma sak: Campeones! Åh, herregud vad segervissa alla är tänker jag – en match ska ju spelas, en seger ska bärgas, bollen är rund, alltid rund.
Vad händer? 0-1, Varela – men istället för dödstyst så blir det istället en ännu bättre stämning, inget ska få stå i vägen för lavinen. Men tiden går, den går så fruktansvärt snabbt och Real Madrid spelar inte bra. I Tarragona utklassar Barcelona sitt motstånd samtidigt som Mallorca håller tjuren vid hornen på Bernabéu.
Tjugo minuter kvar och Robinho dansar sig förbi en hel armada av röda spelare, Higuaín vänder på en femöring och Reyes möter bollen snabbt, 1-1 – öronbedövande jubel utbryter, folk gråter, folk kramas och gentlemannen framför mig tänder en segercigarr.
– Vad gör du? Säger jag på spanska till cigarrmannen.
– Det är klart, svarar han.
Tio minuter senare och världen (Bernabéu) är som försatt i en glädje och lyckorusig torktumlare. Jag torkar tårarna (ja, jag grät som ett litet barn) och ser gentlemannen med en liten Moët-flaska, den gamle räven har smugglat med sig skumpa – han kollar på mig med blicken a´ ”vad var det jag sa?”.
När Reyes gör 3-1 är jag inte ensam om att lätta på tårarna, fyra års ångest, misströstan och pina är över – 82.000 människor lättar på trycket. Det sägs att just det vrålet hördes över hela Madrid.
Kvällen och natten som kommer är snudd på legendarisk, vi firade den 30:e ligatiteln till frukost innan vi stupade, men ack så stolta, ack så lyckliga.
Sommaren kommer
Isen gick väl åt till drinkarna på segerbanketten för borta är Calderóns is i magen – Fabio Capello får sparken. Den officiella förklaringen är att Real Madrid inte spelar tillräckligt attraktivt men den inofficiella är säkerligen inte densamma. Men beslutet är taget, in med Bernd Schuster.
Än fullkomligt absurd silly-season följer där spelare som Kaká, Cesc och Cristiano Ronaldo jagas med blåslampa (främst av AS och Marca). Men trion utebliver och in kommer istället spelare som Robben, Saviola, Pepe och Sneijder.
Premiären mot Atlético blir en riktig höjdare, Sergio Agüero nätar redan efter fyrtiofem sekunder men en pånyttfödd Raúl och nyförvärvet Wesley Sneijder vänder på steken, seger för Real Madrid i premiären!
Osannolika 5-0 på Villarreal följer nu, El Madrigal är chockat och förnedrat av ett kusligt effektivt Real Madrid. Hemma på Bernabéu radas segrarna upp i såväl ligan som i Champions League. När sedan Valencia fullständigt krossas av Real Madrid på Mestalla med 5-1 så förstår man att Schuster är på väg att bygga något riktigt stort.
Det är dagen innan julafton och alla Madridistas hoppas på en sak; att jultomten ska anlända ett dygn tidigare. Seger och Real Madrid skulle ha sju poäng ner till Barca, förlust och ligan skulle vara lika öppen som Ronaldos glugg mellan tänderna.
Besten, vilket förskräckligt smeknamn det är förresten, spurtar loss efter mästerlig väggpassning från Ruud och sätter ensam med Valdes bollen i krysset. Det är ett underbart vackert mål mot en svår motståndare och en antagonist, ett motstånd som så gärna ville visa hemmapubliken om att vi inte alls är det nya Real Madrid anno 2005, vi är inte trötta och överbetalda alls.
Men den kritiserade har blivit den hyllade och vice versa – det är underligt hur saker och ting kan vändas så fort.
Cirkeln är sluten, från Camp Nou till Camp Nou, från underbar laginsats till en uppvisning i kollektivt försvarsarbete och kontringar – och allt på samma arena i djävulens trädgård.
2007 har varit ett magiskt år, ett år man som Madridista aldrig kommer att glömma. Det var året då vi fick upprättelse, året då spelarna insåg igen vad det innebär att bära den vita tröjan.
En ny era är påbörjad, vem sluter cirkeln under våren 2008?
