Gästkrönika: Att baka maränger
"den sega massan som är där för att hålla ihop hela laget och göra det tråkiga men ack så viktiga grovjobbet. Tänk Zidanes y Pavones. Därefter ska det vispas – träna och sen är det bara att grädda – spela match."
Det spelar ingen roll vilken upplaga av den rutiga kokboken du letar i, att baka maränger ter sig som det lättaste receptet hur du än ser på det. Det största problemet är att separera äggulan från äggvitan, men väl med det gjort är det bara att vispa socker och ägg för att sedan grädda. På pappret en av världens lättaste uppgifter.
Likadant kan paralleller dras med att skapa världens bästa fotbollslag; du behöver socker – stjärnorna som förgyller en match med sin sötma och förmåga att skapa delikatesser, äggvita – den sega massan som är där för att hålla ihop hela laget och göra det tråkiga men ack så viktiga grovjobbet. Tänk Zidanes y Pavones. Därefter ska det vispas – träna och sen är det bara att grädda – spela match.
Men det är inte lätt att baka maränger, misstagen kan göras många och resultatet kan variera kraftigt, den kan vara för torr, den kan vara för mjuk och den kan till och med i extrema fall säcka ihop i ugnen. Den perfekta marängen ska ha en lagom mjuk och seg kärna och ska omges av en hård krispig yta och smälta i munnen. Det enklaste bakverket i världen ska, om det är en bra maräng, vara det bästa som finns att komma över i de finaste av konditorier.
Jag har inte byggt många fotbollslag, eller egentligen har jag byggt flera men jag räknar inte Football Manager som verklighet och det är därför ni inte ser mig på forumet skrika efter Diego eller D’alessandro, men jag har bakat maränger i mina dagar. Och jag har följt Real Madrid. Och jag har lärt mig att inte lägga i mer socker på äggvitans bekostnad, inte ens om sockret heter något så sött som David Beckham, ännu mindre om äggvitan figureras av Makélélé. Missförstå mig rätt nu, jag tycker David Beckham var en av de bättre spelarna under förra årets guldsäsong, men köpet, eller rättare sagt förlusten av Claude i samma veva var det dummaste värvningkapitlet El Madrid gjort på länge, Cassano inräknat.
Jag har bakat så mycket maränger så jag egentligen skulle vilja skriva om receptet. Det handlar inte om att hitta den magiska mängden socker kontra äggvita, det handlar mer om att hitta den magiska mängden luft. Och det är den biten Real Madrid börjat jobba på. Luft är den ingrediens som inte kan köpas, som tålamodigt måste vispas fram. Det handlar om vilja, lagmoral, klubbkänsla, spelglädje och att få alla bitarna på plats. Det har inte saknats stjärnor i Real Madrid, det har inte heller saknats grovjobbare, däremot har viljan och moralen varit på semester sedan Del Bosque fick som guldbonus att lämna klubben.
Och det är med glädje jag ser på när Real Madrid nu i ett års tid ungefär mer och mer lagt energi på luften. Istället för att panikvärva ägg och socker (Gravesen, Diogo, Cassano, Van Nistelrooy, Owen etc. etc.) har klubben nu lagt fokus på att bygga ett Real Madrid som ska spela vackert, som ska ha den starkaste klubbkänslan och en enorm vinnarinstinkt. Värvningarna har varit spelare som ska bidra med just denna luft om några år i Gago och Higuaín. En klubb som inte stirrar sig blinda på gårdagens bucklor utan istället med förtjusning ser på vilka bucklor man kan plocka hem i morgon.
Real Madrid har i skrivande stund haft en fantastisk helg, och har med sju mål åter ökat försprånget till åtta poäng och det ser onekligen bra ut. Nu önskar jag inget mer än att styrelsen och klubbledningen inte får hybris utan att de istället fortsätter bygga på det de börjat så bra, att de fortsätter vispa. Då får vi många bra år framöver med många årgångar av gyllengräddade maränger.
