Resekrönika: Madrid – staden som jag förknippar med lycka
"Jag gillar spelet som man utsätter sig för när man åker dit, den skräckblandade förtjusningen. Jag älskar Madrid, staden är så vacker och så oändligt stor, men man får inget ordentligt fotfäste."
Min tredje Madrid-resa blev så där fin och lagom harmonisk som jag föreställde mig. Allt som jag tidigare förespråkat fanns där, den extrema obalansen som råder i staden, så olik, så många personligheter. Ödmjukheten och respekten mot andra människor fanns där trots den uppenbara patriotiska stoltheten som grävt sig fast.
Jag upplevde den extrema lyckokänslan som jag enbart kan få av ett besök i Madrid. En unik upplevelse som sätter sig i hjärtat varje gång, som mjuk bomull som varsamts lindas om mitt vita hjärta. Levererat ifrån livets kärna, som ser till att man mår bra. Livet vill att man mår bra, jag mår bra av att tänka så.
Jag gillar spelet som man utsätter sig för när man åker dit, den skräckblandade förtjusningen. Jag älskar Madrid, staden är så vacker och så oändligt stor, men man får inget ordentligt fotfäste. Jag gillar att stiga in på Santiago Bernabéu, vara en åskådare och följa den mastiga teatern, men inte ha en aning om hur handlingen ska bli, hur slutet ska sluta, jag kan enbart nöja mig med att spekulera, ana och njuta för jag vet att njuta det kommer jag att göra.
Jag värderar ödmjukheten och respekten mot andra människor rejält högt, och jag imponeras av varje individ som är sympatisk, jag fungerar så. Jag är en lättsam person.
Madridborna är väldigt vänliga och alla är väldigt ödmjuka. Jag blir överväldigad av deras nyanserade sätt att se på saker och ting. Santiago Bernabéu och staden i sin helhet är fantastisk stor, men deras fotfäste finns kvar, deras ödmjukhet finns kvar, det är stort, det är bra.
Jag gillar att resa därför att man hela tiden bemöts av väldigt snälla och värdiga människor, deras genuina glädje att få gå vidare i livet är direkt lysande. Jag känner gemenskap med främlingar, och det är både trevligt och fint. Låter kanske sjukt, men det är så jag känner.
När jag satt vid Puerta del Sol och hörde på någon klassik låt signerat Mozart, och när jag såg alla genuint glada människor som stolt passerade gatan, hjälpte varandra, informerade varandra, växte ikapp och gick vidare. Då som först insåg jag att Spanien som land ligger rejält före Sverige rent socialt. Livsfilosofin är så annorlunda, varje individ känner gemenskap med varandra just därför att man är människa, det räcker så. Inget konstlat, de är stort att se alla gubbar som sitter och småpratar. De sitter och pratar som barn men i en mer avancerad form, ett ”vuxendagis” där varje persons historia får var och en att växa. De delar det fina allt taget ifrån deras tidigare erfarenheter, de växer som person på det sättet, de gläds åt levnadssättet och ingen klandrar dom, bara avundas dom, för deras uppenbara magnetiska strävande känsla – gemenskap och socialitet.
Alla pratar med alla, alla hjälper alla och alla hjälps åt att försöka dölja det som är smutsigt, dåliga ting som smutskastar livet.
Jag och min kompis träffade Daniel Kristiansson (kommentator på tv4) på Arlanda. Otroligt skön person, som älskar fotbollen och som älskar att snacka om den konstnärliga sporten, såklart. Vi pratade om favoritspelare, om spanska lag, om Aragonés tänkande angående Raúl och Gutis vara eller icke vara i landslaget. Vi pratade om hans väg till erkänt duktig kommentator. Daniel kändes stor, han kändes äkta han var noggrann med att visa sig mänsklig och erkände misstag och brister. Han skulle se Sevilla – Barca, han var en så kallad livsnjutare som gläds åt det fina som vi medmänniskor blir bortskämda med.
Min resa blev så perfekt som den bara kunde bli, Real Madrid vann med otroliga 7-0. Min favorit Guti gjorde en helt makalös match och det är nu i efterhand man inser att blondinen har på mina två senaste live-matcher gjort 2 mål och 4 assist. (Sevilla, Maj 07) Grymt! Varje mål som gick in bakom Sergio Asenjo, desto bredare blev spanjorernas leenden. Den skämtglada stämningen byggdes upp, och till och med den argaste människan förvandlades till den största livsnjutaren. Det var en kväll att minnas, kvällen då lyckan var för stor för att överhuvudtaget kunna brytas ner riktigt ordentligt på ett bra tag framöver.
Madrids nattliv var också en fröjd. ”Staden som aldrig sover” Det var stort att bli en del av det spanska levnadssättet, att få se livsglädjen på nära håll, kunna se deras vänlighet på nära avstånd utan att skämmas eller utan att se brister i livsfilosofin. Spanjorerna är grymma på att sudda bort det negativa och effektivt bevara det positiva och det fina. Det märktes inte minst på natten.
Min Madrid-resa satte spår i mitt hjärta. Den drog i gång lyckokänslan å det grövsta, jag uppmanar er alla, att någon gång i erat liv besöka Madrid och Santiago Bernabéu. Jag tror att själva vistelsen blir viktig för människans vidare existens, och man ser saker och ting på ett annorlunda sätt. De som har sett Madrid vet vad jag talar om, ni andra, jag hoppas att ni åker dit för er egen skull. Våra medmänniskor ska må bra, det vet alla, det vet livet. Besök Madrid och upplev den fantastiskt fina känslan, se livet ifrån den bästa sidan.
Mattias Olsson ( Los blancos – La luz en la vida på forumet )
