15 dagar efter, fyra timmar före.
Dags att göra upp med vårt förflutna!
Sällan har en match haft så svårt att suddas ut från mitt huvud som matchen mot Roma för snart 15 dagar sen. Det var en match jag sett fram emot ända sedan lottningen innan jul. Dels eftersom Champions League är Champions League. Den finaste av alla klubbturneringar, det största som ett klubblag kan vinna och som våra maränger kammat hem flest gånger utav alla, nio gånger! Men det är också så att det sedan senaste CL-triumfen 2002 vilat något av en förbannelse kring turneringen för Madrids del. 2003 stod det förra lagbygget under Señor Del Bosque på sin absoluta topp och spelade ut Manchester United efter konstens alla regler och engelsmännen eliminerades enkelt trots att Madrid mer eller mindre bjöd på fyra av totalt fem mål i de båda matcherna. I semifinalmötena mot Juventus ställdes det hyperoffensiva, glada Madrid mot det sluga, defensiva Juventus. Matchen på Bernabeu bjöd om möjligt på än mer dominans från det helvita laget, i jämförelse med United-matchen men den spelmässiga och målchansmässiga överlägsenheten räckte inte till mer än en 2-1 ledning inför returen i Turin. På bortaplan gör Madrid på nytt en helgjuten insats under större delen av matchen men några mindre lyckade ingripanden från kapten Hierro och en straffmiss från Figo bäddade för Juve-seger och Madrid var onödigt utslagna och chansen till La Decima borta. Någonstans kring efterspelet till denna match föddes, alternativt återföddes debatten kring underhållande fotboll kontra vinnande fotboll. Den spanska fotbollen ansågs naiv och ineffektiv medan den italienska var smart och effektiv. 2004 blev Real Madrid genant utslagna av Monaco i kvartsfinal och sedan dess har man inte nått längre än åttondelsfinal. Man har i tur och ordning utmanövrerats av Juventus, Arsenal och Bayern München. Inga dåliga lag men åttondelsfinal är inte i närheten av vad som krävs för att tillfredsställa oss kräsna och bortskämda Madridistas.
Känslan efter att vi förlorat mot Roma för två veckor sen fick mig omedelbart att söka tankarna bakåt i tiden. För även om Roma står för en annan form av fotboll än vad Juventus gjorde 2003 och även 2005, då historien upprepade sig och Madrid eliminerades efter att återigen varit det klart bästa laget spelmässigt så är ändå likheterna slående. Frågan jag ställer mig efter matchen är först och främst hur Real Madrid kunde förlora en match den bästa mannen gjort i Champions League sedan Juventus gästade Bernabeu i februari 2005? Ett Madrid som var bäst på allt. Ett Madrid som kunde kombinera ett kompakt försvarsspel med ett stundtals briljant anfallsspel. Ett Madrid som till skillnad från vad vissa pennor velat göra gällande i efterhand inte var naiva utan snarare kloka då de såg sin chans att trycka dit Roma i ett tidigt skede och döda åttondelen, och försök inte få någon att tro på att Roma medvetet försvarade sig runt eget straffområde i 4/5 av matchen för att de ville göra det. Totti har vid upprepade tillfällen, såväl innan som efter mötet i Rom poängterat vikten av att Roma ska försöka ha initiativet och därmed undvika att få press på sig. Nej jag håller absolut inte med dem som anser att Madrid uppträdde naivt utan i mina ögon finns väldigt lite att klaga på. Försvarsspelet var tätt, aggressivt och organiserat och Roma skapade inte en enda målchans utöver målen som både tillkom efter individuella misstag hos marängerna. Anfallsspelet var ännu bättre där blixtsnabba kontringar varvades med possessionsspel och Madrid hotade Roma med såväl inlägg, instick, kombinationer, utmanande 1-1 och distansskott. En kanske inte fullständigt objektiv bild av matchen på Olympiastadion men jag tror de flesta som såg matchen är beredda att hålla med på flera punkter. Det som alla dock såg var att Roma vann matchen med 2-1. Roma utnyttjade Madrids misstag, Roma klarade av att göra fler mål och släppa in färre än Real Madrid och detta är som bekant vad fotboll går ut på. Dessa slutsatser är skrämmande lika de som kunde göras efter Madrids uttåg i mötena mot Juventus. Real Madrid spelar bättre men vinner inte. Orsakerna till detta kan man diskutera i oändlighet, de italienska supportrarna menar att det är list och effektivitet som bäddat för deras segrar och att Madrid och vid andra tillfällen också Barca uppträtt klantigt och naivt. Jag kan köpa det till viss del, spanska lag kan i lite för stor utsträckning vilja dominera matchbilden och kan stundtals vara för anfallsglada vilket ger upphov till blottor bakåt.
Men jag tycker ändå inte det är hela sanningen. Jag vill påstå att mycket handlat om ren tur och tillfälligheter kombinerat med individuella prestationer och misstag. Jag må vara ute på djupt vatten då jag pratar tur och tillfälligheter då det är omöjligt att fotbollsfans emellan nå något konsensus rörande vad som är tur och otur och vad som är rättvisa respektive orättvisa segrar och förluster. Dessa åsikter kommer alltid ha subjektiva grunder där man lätt vänder kappan efter vinden beroende på vilket lag man håller på. För jag är medveten om att dessa individuella prestationer och misstag som går under underrubrikerna ”tur” och otur” skapas av spelarnas egna förmågor och som därför är en del av spelet men det är likväl extremt svårt att förstå hur spelare som normalt presterar, underförstått sätter den sista passningen, gör mål, inte missar en enkel passning eller inte tappar markeringen plötsligt behöver 15 målchanser för att göra ett mål, bjuder på frilägen och helt enkelt inte stänger matcher där man är överlägsen. Så har fallet varit när Madrid mött italienska lag under 2000-talet och historien gick som sagt igen senast på Olympiastadion. Jag kan låta bitter, och Ja jag är fortfarande oerhört bitter över att vi inte kunde ha skaffat oss ett bättre utgångsläge inför kvällens match. Jag medger att jag är bitter och förbannad över det missvisande resultatet men jag är definitivt inte uppgiven.
Real Madrid har under säsongen blandat och gett spelmässigt men har ända sedan återuppståndelsen från de döda för nästan exakt ett år sen visat prov på en effektivitet som till och med skulle ha gjort en man som Catenaccio-mästaren Helenio Herrera avundsjuk. Det tragikomiska i det hela är ju hur nöjd man varit när Madrid vunnit matcher efter att ha spelat mediokert men kontrat in två mål och sen smart stängt matchen, eller spelat italienskt om ni så vill. Matchen mot Roma är ett av få undantag där Madrid kunnat kombinera ett stabilt försvarsspel med ett bra anfallsspel, men då försvinner plötsligt effektiviteten. Fotboll är verkligen inte logiskt. Fotboll handlar om att vinna och naturligtvis skiter jag fullständigt i hur Madrid slår ut Roma, bara man gör det. Kan man sen samtidigt bjuda på bra fotboll är det bara en bonus. Kortfattat köper jag Cannavaros ideologi där han hellre spelar dåligt och vinner än spelar bra och förlorar men jag kommer alltid hävda att Madrid förtjänar att vinna i matcher där man är bäst. Jag kommer hävda att det alltid är bättre att satsa på att vinna matchen istället för att satsa på att undvika förlust. Jag kommer att fortsätta hävda att Madrid tidigare åkt på oförtjänta förluster i mötena mot våra italienska rivaler. Jag kommer att fortsätta hävda att Frankrike förtjänade att vinna VM i Tyskland. Jag kommer att fortsätta tro på att Spanien kan vinna EM och att den offensiva fotbollen kan segra. Jag tror och hoppas att Madrids positiva fotboll kan föra dem till guld redan i år och att man kan besegra Roma genom att anfalla sönder italienarna. Men det viktigaste är att vinna och dit finns det flera vägar att gå där alla vägar bygger innefattar en del tur.
Tur är något som vi sannerligen saknat de senaste åren, inte minst i Europaspelet. Tur är något som kommer krävas för att slå Roma ikväll. Tur är också något man förtjänar sägs det, kan någon berätta hur det går till?
Skador och tur är väl inte direkt några klockrena paralleller då majoriteten av skadorna går att förebygga men det inte annat än att man retar sig rejält på att Schuster aldrig får möjlighet att spela med bästa laget. Det hade minst sagt känts skönt att haft Ramos, Ruud, Sneijder och Robben tillgängliga ikväll. Nu är inte så fallet och det är bara att försöka gilla läget. Ett mål är det enda som behövs. En sekunds briljans kan räcka för att nå kvartsfinalen för första gången sedan 2004. Men samtidigt kommer ett väldigt laddat Roma till Bernabeu, ett Roma som har fjolårets genomklappning på Old Trafford i minnet kommer att göra allt för att historien inte ska upprepas. En sekunds ouppmärksamhet eller brist i koncentrationen kan räcka för att Totti & co tvingar Madrid att göra tre mål för att vinna. En återhållsam anfallsfotboll är därför att vänta från Real Madrid. Mycket ansvar kommer att ligga på Robinhos axlar och det är något som skrämmer mig något då Spalletti och rutinerade försvarare som Panucci vet om att en felvänd Robinho är betydligt mänskligare än en rättvänd och därför hoppas jag att Los Blancos inte förlitar sig alltför mycket på att den geniale brassen ska göra allt på egen hand. Det gäller att Madrid spelar samma fotboll som i det första mötet, att man utnyttjar att man är ett bättre lag än Roma. Denna gång vägrar jag att sitta gråtfärdig och skylla ifrån på mig allt mellan himmel och jord, denna gång vill jag uppleva segerruset, det är dags nu!
Känslan inför matchen är minst sagt spänd. En nervositet som jag aldrig lär mig att behärska. Det är oerhört viktigt att Real Madrid återtar sin ställning i Europa och att man kan övervinna åttondelsspöket. Att man visar att man är bäst och lever upp till sitt namn. Att man spelar den vackra, underbara fotboll som Roma och sina andra italienska kollegor bara kan drömma om. Men också att man inte bara spelar bäst utan även vinner. Att man är lite elaka och har marginalerna på sin sida. Det är dags att göra upp med vårt förflutna helt enkelt. Det skulle skänka mig så otroligt mycket glädje!
Hala Madrid!
