Krönika - Stoppa känslorna
"Det är inte långt kvar på säsongen nu, vi leder. Barcelona jagar. De har stjärnorna, vi har viljan."
Jag är rakt igenom helt ärlig. Jag går igenom stan med min Real Madrid-halsduk och bara ler åt likasinnade. Jag vill uppleva samma sak som förra året. Jag vill se Real Madrid vinna Liga-titeln.
På mina fyra väggar i mitt rum ryms det Real-saker som gör mig påmind om min passion. Flaggan sitter där mitt på väggen av en anledning, den finns där för att den står för allt det fina från Real Madrid. Min Real Madrid-tröja med trycket Ronaldo finns i fönstret, den finns också där av en anledning, jag vill att hela världen ska veta vart jag står. Det har gått så långt att jag känner mig avklädd när jag går utan halsduk. Jag är rädd att bli inplacerad i det där klassiska hörnet.
Det är inte långt kvar på säsongen nu, vi leder. Barcelona jagar. De har stjärnorna, vi har viljan. Det är skrämmande att de är en sådan påtaglig likhet från säsonger där Los galacticos regerade. Det är läskigt, att inneha den typ av känsla som säger att man snart ska glädjas åt något fantastisk för att sedan några omgångar kvar bli snuvad på den där härligheten. Man täcks av skam, man har blivit lurad. Man står där mitt i centrifugen och bara gapar, man är snötäckt och man befinner sig på fel plats, i fel sinnesstämning.
Jag ska kämpa med mina känslor, de ska inte få springa iväg i förväg och vänta in hjärnan. Men det är klart, det är svårt att vara kall när målet ändå trots det lite knackiga spelet ligger oss Madridistas nära.
Det är försommar. Gräset blir bara grönare och grönare. Havet ligger 100 meter bort och skriken från havet känns mer tydliga för varje dag. Det blir klarare för oss människor, målet är snart här, snart är sommaren här. Längs grusvägen återfinns människor som går med sträckta rockärmar och med en portfölj i högerhanden. De går som i en film, på led, mot samma håll. Det är sista arbetsdagen. Alla är ens medmänniskor, alla ler och visar ödmjukhet. Solen förändrar oss och gör oss goda. Alla delar samma tanke, det är väldigt nära. Den riktiga sommaren kommer alldeles snart, det är säkert. Så är det alltid.
Denna upprymdhet man känner av att sommaren nästan har anlänt är stor. Därför känns förlusten ännu större. Lite så känns det om Real Madrid skulle mista ligatiteln. För sommaren kanske aldrig kommer, våren kanske fortsätter ända in i juli. Ligatiteln kanske rinner iväg från våra sårbara fingrar. Ska vi vara försiktiga, kanske avvakta och försöka hålla tillbaka känslorna? Jag tror det, för mister vi titeln, riskerar vi att falla så jävla mycket hårdare än om vi istället gör oss beredda på det värsta.
