Lagbanner

Mitt liv som Madridista

En resa genom en Madridistas liv. Genom kärlek, glädje, sorg och stolthet navigerar jag er läsare genom mina 21 år.

 Den sjunde april 1987 föddes i Katrineholm en pojke. Han spenderade sina tidiga år i Värmland, närmare bestämt miljonstaden Karlskoga. Det här är historien om hans liv och hur Real Madrid blev ingrediensen som kom att smaksätta hela hans liv.


Pojkens namn var Akram Chukair och vid sex års ålder kom han på den briljanta idén att börja spela fotboll. Till en början var sporten ett sät att fördriva tiden, en hobby men när Akram var ungefär nio år gammal kom något att förändra hans liv och prioriteringar för evigt.

Vid det här laget var Akram som vilken unge som helst, han gick i skolan på dagarna, spelade fotboll, antingen ute på gatan med vännerna eller i det lokala fotbollslaget, Karlskoga Sportklubb, KSK om ni så vill eller Sporten som laget kallades lokalt. Hursomhelst, händelsen som skulle komma att förändra hans liv och syn på livet var inget som hände Akram i första hand. Han upplevde det, närmare bestämt som en upplevelse sänd från ovan. Vad var det som hände, kan man fråga sig.

Akram satt nedslagen framför TV-apparaten och följde en match. Året var 1997
 och matchen han såg på var Frankrike - Brasilien. Brasilien skulle vinna VM sa alla, Ronaldo skulle visa vägen och Roberto Carlos kunde skjuta riktigt hårt. Roberto Carlos skulle även komma att göra ett av de mer vackra målen genom tiderna på frispark i den matchen.

Det här handlar dock inte om hur jag kom att älska Brasiliens fotbollslandslag för det gör jag inte, det här skulle bli matchen då jag fick mitt första favoritlag. Laget är Frankrike. Jag vet inte vad det var som fick mig att fastna för laget, Brasilien var definitivt laget som spelade "roligare" fotboll vid det laget men jag fastnade hursomhelst för Frankrike.

Mitt första favoritlag, någonsin. Jag var en ung kille och fullkomligen älskade att spela fotboll men nu var jag mer intresserad av att se på fotboll. Jag följde Frankrike så gott jag kunde hemifrån och lärde mig om dess spelare, vad de hade uträttat tidigare och jag missade inte en enda match med Frankrike.

1998. Jag ser på Champions League. Det här är innan jag visste mycket om fotboll ute i Europa men i finalen ser jag ett lag som skulle komma att hänföra mig. Laget vann Champions League. Laget var Real Madrid. I motståndarlaget spelade en viss Zinedine Zidane. Jag fastnade för Real Madrid. Hierro spelade i det laget. Raul spelade i det laget och målskytten i finalen Mijatovic spelade för det laget. Nu hade jag ett favoritlag på klubblagsnivå. Jag var kär i fotbollen. Den var mitt liv. När man spelade ute på gatan var mitt lag alltid Real Madrid eller Frankrike.

Sommaren kom och det var dags för VM. Uppväxt i en familj med Brasilien-fans så var jag den ende som ville se Frankrike lyckas och ironiskt nog skulle de två lagen mötas i finalen. Pang. Pang. Zinedine Zidane hade gjort två mål och jag fullkomligen förälskad i den halvskallige fransosen. Han var magi. Han var fotbollen personifierad. Från den dagen hade jag även en favorit spelare, passande nog var han fransman.

Bägge lagen i mitt hjärta var nyblivna mästare i olika stora mästerskap. Medgångssupporter? Nej, framtiden skulle visa att min kärlek för bägge lagen var så djup att vilka motgångar som helst skulle göra att jag älskade laget än mer.

Med ett favoritlag på klubblagsnivå kunde man följa fotboll över huvud taget ur ett närmare perspektiv, de hade matcher i princip varje helg och för varje gång jag såg de spela blev jag än mer förälskad. Vinst eller förlust spelade ingen roll för mig. Jag hade fastnat. Livliga diskussioner i skolan ledde till slagsmål gällande vilka lag som var bäst. Brasilien eller Frankrike. (Frankrike köpte titeln) och Real Madrid eller Barcelona (Real Madrid köpte titeln).
Jag var tvungen att försvara mina lag kändes det som. Försvara dom från påhopp från andra. Jag var ung och kär.

Det gick ytterligare en tid och nu är vi på 2001. Det är sommar och transferfönstret är öppet.
Real Madrid hade året innan köpt in Figo från Barcelona, ett köp jag inte var så glad över då jag hatade Barcelona, inte för hur de spelade eller representerade men deras fans och framförallt mina minnen från vissa El Clasicos gjorde att de inte var mitt favoritlag. Året innan hade EM spelats och än en gång vann Frankrike ett stort mästerskap. Jag var ett enda stort leende under stora delar av det året. Utöver det vann ju även Real Madrid Champions League år 2000. Jag gick som sagt på moln. Hursomhelst, på den sista transferdagen år 2001, om jag minns rätt så sker något som skulle göra mig överlycklig. Zinedine Zidane klar för Real Madrid. Jag tror jag drömmer, det måste vara ett skämt. Nej, det stämde. Min favoritspelare till mitt favoritlag. Glädjen visste inga gränser och jag firade det som en nyvunnen CL-titel. Jag sprang runt som en galning. Skröt för mina vänner. Världens bästa spelare till världens bästa lag. Nu skulle vi vinna allt.

Zidane imponerar dock inte under sin första tid i Real Madrid utan han ser ut som ett spöke jämfört med hans spel i EM och tidigare klubblaget Juventus. Han skulle dock komma igen och lagom till upptakten av både ligan och CL så spelade fransmannen en bländande fotboll. Han tar oss till Champions League finalen under sin första säsong i klubben och gör i samma final ett mål som fortfarande ligger på min näthinna. Volley. Upp i krysset. Real Madrid vinner Champions League än en gång. Otroligt.

I skolan börjar allt fler få respekt för Real Madrid och ett par kompisar kom även att bli Real Madrid-supportrar. Mina diskussioner och slagsmål hade inte varit förgäves kunde jag komma på mig själv att tänka.

Nu hoppar jag några säsonger, till en mörkare del av mitt liv och även en svart period i Real Madrids historia. Jag hade blivit ett med Real Madrid. Det var VI som spelade och VI som vann. Alltid var det VI. Vi hade världens största stjärnor i laget. Vi hade en målvakt som skulle komma att bli den bäste. Vi hade en back som i mina ögon var en legendar. Vi hade en Raul i laget som briljerade och utöver detta hade vi spelare som Ronaldo, Figo, Beckham och inte minst Zidane. Real Madrid hade Queiroz som tränare och hade gjort en imponerande säsong fram tills cupfinalen. Vi mötte Zaragoza om jag inte är helt ute och cyklar. Vi gjorde en bra match men förlorade. Där började det. Den svarta perioden i mitt liv och Real Madrids historia. Vi förlorar många matcher i följd och åker ner som ett tåg i tabellen. Valencia vinner ligan det året och Real Madrid står för årtusendets hjärnsläpp.

Spelarna såg loja ut, Zidane kunde promenera runt i en kvart och det var frustrerat. Till nästa år köper vi in världens bästa back tänkte jag.  Det blev inte riktigt så och för Real Madrid kom en period som man vill glömma men inte bör glömma. Man ska veta var man varit så att man inte får det storhetsvansinne som man uppenbarligen fick. Man var inte ödmjuka Real Madrid. Man var Los Galacticos. I takt med att spelarna trodde sig vara oövervinnerliga och fick det bevisat för sig att man inte var det så fick fansen tillbaka från andra lags fans för alla år man hade varit i rampljuset. Barcelona köpte Ronaldinho, han blev bäst i världen. Barcelonas tongångar gick ungefär såhär: "Ronaldinho är bättre än Zidane. VI är bättre än Real Madrid (trots att de inte var i närheten av de framgångar Madrid hade uppnått).

Återigen kände jag mig tvungen att försvara Real Madrid inför vänner och familj. Det var vid den här perioden i mitt liv som min lillebror fick upp ögonen för Real Madrid. Efter att ha tvingat honom att se på Real Madrid med mig under en tid så började han älska klubben. Äkta kärlek. Vilken supporter älskar en klubb med mätta spelare, uselt spel och uteblivna framgångar? Jag var stolt. Jag hade värvat en supporter, min egen lillebror till en klubb som var i kris.

På det personliga planet gick inte allt som det skulle i livet, jag hade slutat spela fotboll och bodde nu i Stockholm och problem i skolan varvades med problem i hemmet. Livet var inte roligt och man var bitter, ledsen, aggresiv och alla undrade vad som hade hänt med Akram. Jag slöt mig som ett skal och enda glädjen var att jag visste att skulle få se Real Madrid spela i helgen. Det var min tröst.

Folk frågar hur man kan älska ett lag så mycket. Jag säger att lika väl som en person kan hitta sin själsfrände så kan man hitta ett lag, oavsett sport som man älskar lika högt som en person. Jag har gjort slut med flickvänner för att jag varit för fotbollsintresserad, jag har hamnat i slagsmål för att jag älskat Real Madrid. Och under tiden som jag mådde som värst i livet så gick det inte heller bra för Real Madrid. Vi var på samma nivå. Lika frustrerade, lika besvikna på tillståndet i tillvaron.

Vi vann inte en titel på flera år. Stjärnorna lämnade. Presidenten lämnade sin post. In kom vikarierande presidenter utan en plan. Det var kris. Zidane hade lämnat. Ronaldo skulle komma att lämna, Figo hade bytt klubb men Raul var kvar. Casillas var kvar. Ramos kom till klubben. Han var bara så underbart bra. Framtiden skulle vara ljus, det visste jag.

Calderon blev president och med honom kom Capello och en drös spelare. Jag hade blivit lovad av Calderon att Capello kom för att skapa en trygg atmosfär och få en sjunkande båt att flyta igen. En omöjlighet trodde man men med vetskapen om att Capello bara skulle vara kvar så länge det behövdes så accepterade jag den nye presidentens beslut.

Spelet på planen såg segt ut, italienskt. Inte roligt men jag kollade ändå, vecka in och vecka ut. Calderon och Mijatovic var kära i Kaká och ibland pratade de alltför mycket. Det var inte stabilt. Ska Capello spela såhär och ändå misslyckas så kan han likväl lämna redan nu tänkte jag mer än en gång.

Emerson var så Capello att jag fick ont i ögonen varje gång jag såg honom. Men vändningen skulle komma. Ronaldo fick lämna under vintern. Ett par spelare köptes in, bland andra Gago och Higuain. Imponerande tänkte jag men spelet förändrades inte till en början. Men sen så mötte vi Barcelona på bortaplan, Vilken match! Vi ledde tre gånger men varje gång kvitterade Barcelona men det hände något i Real Madrid. De kände att efter ett par års överlägsenhet från Kataloniens stolthet så kunde de mäta sig med världens bästa lag. Vi blev rakryggade, slet för varje poäng och visade att Real Madrids värden och principer hade tatuerats i var spelares hjärna. Capello gjorde ett bra jobb med att sammansvetsa truppen men vändningen i ligan. Vändningen som gjorde att vi vann stod spelarna för.

Jag säger att det inte var Capellos förtjänst till fullo för i många av matcherna tvingades vi vända underlägen och då är det allt som oftast spelarnas psyke som avgör. Deras inställning och vilja.

Hursomhelst, vi vann ligan. Nummer 30 i ordningen. Herregud! Glädjen visste inga gränser, jag grät som ett barn och såg Beckham ta med sina söner in på Bernabeu, böja sig vid mittpunkten och kyssa gräset. Jag såg laget buga sig för Roberto Carlos i legendarens sista match för Real Madrid. Marcelo skvätte vatten på Capello som försökte se förbannad ut som vanligt men ett litet leende gav han ifrån sig. Jag var lika lycklig som Casillas när han såg Diarra göra 2-1 målet i den sista och avgörande matchen för säsongen. Casillas grät. Jag grät. Madrid grät. Vi hade vunnit.

Vi var mästare igen!

Capello fick lämna skutan, något jag inte grät över då italienaren hade gjort sitt jobb och in kom Schuster som hade gjort ett makalöst jobb för Getafe. In kom spelare som Heinze, Sneijder och Robben. Laget gjorde en fullständigt makalös första halva av säsongen. Vi vann El Clasico på bortaplan vi slog nuvarande ligatvåan med stora siffror.

Vi förlorade inte en enda stormatch bortsett från Sevilla borta. Vi var fullständigt överlägsna i ligan och vi hade inte ens satt i högsta växeln, Laget har en enorm potential. Det har vi sett. Robinho var bra. Sneijder var otroligt bra i början. Casillas var gudomlig men framförallt Raul. Raul Raul Raul. Han var sitt gamla jag. Han var bäst. Vi var Raul Madrid igen.

Andra halvan av säsongen har varit rent bedrövlig, det måste jag säga men emellanåt har vi spelat lysande fotboll och laget kan så mycket mer. Det gör mig lugn. Vi leder ligan med sju poäng före Villarreal och Barcelona. Vi kommer att vinna ligan i år igen om vi inte står för ett lika stort hjärnsläpp som för ett par säsonger sen. Det betvivlar jag och Raul kommer att få höja ytterligare en pokal mot skyarna, han kommer få beträda statyn på gudinnan på Plaza Cibeles än en gång och Casillas, min käre Casillas kommer återigen vara lycklig över att ha bärgat ytterligare en ligatitel.

Vi ser ut att få försvara vår ligatitel, jag ser ut att få vara lycklig ytterligare ett år och Real Madrid får bygga vidare på detta projekt som ser ut att kunna gå hur långt som helst.

Jag älskar Real Madrid. Jag är ett med Real Madrid. Jag missar aldrig en match, aldrig en nyhet. Jag är den förste att erkänna när vi spelar dåligt men kärleken till laget kommer alltid att finnas kvar. De som inte är insatta i fotboll kan finna det barnslig. Men ni som känner igen er, oavsett favoritlag vet vad jag talar om.

Fotboll är en religion och jag är väldigt väldigt troende.

Det är på dagen 21 år sedan Akram föddes och han väljer att fira med att skriva en hyllningskrönika tillägnad laget i hans hjärta.










Akram Chukair2008-04-07 21:23:00
Author

Fler artiklar om Real Madrid