Krönika: Låt oss famla runt i glädjeyra
El Pasillo var vackert, det var något väldigt poetiskt över det hela. Det var lite som att blanda sprit med sprit. Det blev bara bättre och bättre, och när man trodde att kulmen var nådd så forsade en ny drös av härliga intima känslor längst in i ens rakryggade kropp.
Hur ska man kunna få ordning på alla tusentals känslor som man i nuläget känner. Vi har gått med våra leenden intakt hela säsongen, vi har hört vår granne skrapat med möblerna längs det skoningslösa golvet. Vi har sett svetten rinna ned för vår bänkgranne som i sylvass tystand försöker få saker och ting till ett logiskt samband. Vi har sett skyltarna om evig glädje segla förbi, det är tur att vi kom rätt. Nu till saken, vad är vi skyldiga regissören? Är vi skyldiga någon? Jag tycker inte det, vi förtjänar det här så hårt. Och det är när man blundar efter en lång natt, som de något otydliga bilderna på en förkrossad Barca-tränare dyker upp. Eller på Puyol som igår utan vidare svårighet kunde jämföras med ett skamset barn, som gjort något väldigt fel.
I går när jag kom hem runt 2.30 lät jag Real-hymnen få överösta all tystnad och alla läckor på denna jord. Låten klingande fint i mitt rum och den mörka, tysta gatan fick liv och rörelse igen. Jag satte mig ned i min insuttna fåtölj, öppnade fönstret, tog fram en penna och skrev ned allt som mitt hjärta kläckte fram, och det utan att hjärnan fick ta till orda. Det är läskigt, men än dock. Det är ren heder att låta hjärtat stå längst fram i alla lägen. Det är väl rätt mänskligt antar jag. Hade jag haft champagne hade jag låtit det vattna min mun och hade jag varit i Madrid hade mitt sinne bubblat över, sammanhanget och för mycket av det goda hade tömt mig.
Visst är livet härligt ibland, visst känner man en enorm tacksamhet för att man finns. Visst känns det inte konstigt att knyta armarna bakom ens rygg, och på avstånd se när framtidens vuxna människor spelar fotboll och låtsas vara någon annan, någon stjärna från landet som både du och jag älskar.
El Pasillo var vackert, det var något väldigt poetiskt över det hela. Det var lite som att blanda sprit med sprit. Det blev bara bättre och bättre, och när man trodde att kulmen var nådd så forsade en ny drös av härliga intima känslor längst in i ens rakryggade kropp. Och det är inte svårt alls att få rysningarnas kalla kårar längs ryggraden när man ser stoltheten hos Raúl. Eller när man ser två så väldigt olika kaptener stå mitt emot varandra, med en fascinerande skillnad i såväl blicken som i sinnesstämningen.
7 Maj var en fin dag. Det var dagen då Real Madrid grävde ända ned till sten och berg. Det var dagen då Barca hade fått världens djupaste grav. Det var dagen då vi Madridistas fick se och fira matchen tillsammans i en källare. Det var dagen då mästaren vann och slog några extra slag bara för att vara på den säkra sidan. Det var dagen då solidaritet, vilja och förnedring fick ett nytt ärrat ansikte. Det är fullständigt fantastiskt med fullblodsproffs som får ens fans till att må så verkligt bra. Och det är minst lika vackert att vi fans lämnar ut oss och låter vår lycka få balansera på Real Madrids axlar. Det är att ligga på parkbänken med sina ägodelar runt sig och förlita sig på att gud jobbar på en lösning. Vår lösning var enkel att lösa. Vi var serieledare i stort sett från match ett.
Så nu gör vi som rubriken säger, vi knyter våra händer. Vi släpper loss alla förbannade tyglar. Släpp den vardagliga konsum-påsen och skrik ut din sanna glädje. Låt ingen missa att du är lycklig, låt ingen få ta din glädje ifrån dig. Låt leendet på dina läppar få ljus och sol på sig. Var stolt över din existens, var stolt över Real Madrid. Tänk tillbaka på den svåra tiden, se på dig själv när du satt i soffan 2005 och när det stank sorg över hela ditt vardagsrum. Tänk tillbaka på hur du som människa valde att ta i tu med det du saknade. Och jämför dig själv med dig själv, visst är det en extremt tydlig skillnad. Och det är fint med tydliga skillnader, det uppstår ett betydelsefullt värde. Det är svårt att inte se poetiskt på sin tillvaro när det mesta går åt rätt håll.
Tack Real Madrid. Tack för att ni får oss fans att må så bra. Det är vad allt handlar om, fans vill må bra. Svårare än så är det inte.