Krönika: Alla blickar framåt – lite sneglande bakåt
"Vi får inte ignorera historian, för att då kommer vi aldrig att lära oss. Vi får inte göra om samma misstag."
En seger till – Det var allt som krävdes för säkra den 31: a ligatiteln. En seger till – Då skulle våra bittra antagonister få ställa sig på rad och hylla mästarna inför ett fullsatt Estadio Santiago Bernabéu. Allt låg i Real Madrids händer.
Vi vet allihopa hur det gick till slut. I ett spöregnande Estadio Reyno de Navarra tog Osasuna ledningen genom en straff, och det såg inte ljust ut för vår del. Men Real Madrid gav inte upp, och när sedan Higuain byttes in istället för Raul så förändrades allt. Med en stenhård frispark från ”Pipita” kunde Arjen Robben enkelt nicka in kvitteringen i den 87: e minuten, och bara minuten senare såg Higuain till att Real Madrid blev ligamästare med ett kanonskott. Då flög jag upp från soffan, sprang runt i huset som en galning och kysste alla som var hemma! Mina naglar hade fått utstå svåra skador under hela matchen, då nervositeten ökade för varje minut som gick.
Nu har det gått mer än en månad sedan Real Madrid säkrade guldet och firandet är fortfarande inte över. Nästan varje dag påminner jag mig när Real Madrid säkrade titeln mot Osasuna, och varje gång jag gör det så ler jag för mig själv. Jag påminner mina Culésvänner om Barcas förnedring då de tvingades göra El Pasillo De Honor, Hederstunneln.
Så mycket gott på så kort tid, men vi får inte glömma det som varit, hur mycket vi än vill det. Vi får inte ignorera historian, för att då kommer vi aldrig att lära oss. Vi får inte göra om samma misstag.
Det känns som att jag minns varenda match från säsongen 2003/2004. Vi hade gjort oss av med vår demontränare Vicente Del Bosque, hjärtat i laget Fernando Hierro och mittfältsgiganten Claude Makélélé. Manchester Uniteds assisterande tränare, Carlos Queiroz, skulle leda Real Madrid till ytterligare framgångar.
Det började bra, och Real Madrid ledde när vinteruppehållet kom. Det var efter uppehållet som helvetet började. Gång på gång förlorade vi matcher med stora siffror, och om inte jag vore rakad så skulle jag ha slitit av håret från mitt huvud.
Det året kom vi på en fjärdeplacering, och efter tio månader som huvudtränare för Real Madrid, rullade Queiroz huvud. Det var bara början på en dålig cirkus som skulle vara i tre år till. Tränare som Vanderlei Luxemburgo och José Antonio Camacho kom och gick, men inget förändrades. Real Madrid förlorade gång på gång, och till vår stora förskräckelse vann Barcelona ligan två år i rad. Jag förstod inte varför Real inte värvade en stortränare. En tränare som man visste skulle förändra allt. Istället tog det tre år tills denne man skulle komma.
Jag kommer ihåg att jag brukade diskutera situationen med min bror. Om vad som borde göras för att vända Real Madrids spel. Jag sa till honom att Florentino Pérez borde avgå och att Fabio Capello borde ta över Real Madrid. Pérez skulle avgå eftersom han förstörde Real Madrid med sin vision. Hans Galactico-vision var omöjlig. Hans dröm om ett lag bestående av Zidanes y Pavones fungerade inte. För övrigt platsade Pavon verkligen inte i Real Madrid. Fabio Capello borde komma eftersom han inte tål något skit. Han vet hur man vinner och det är det viktigaste.
Bara några veckor efter att jag diskuterat med min bror avgick Florentino Perez, och efter presidentvalet tillkom Juan Ramon Calderon. När sedan Capello anlände till Real Madrid, vann ligan och återställde Real Madrids heder, visste jag, liksom alla Madridleños att det hade vänt för oss. Precis som Petter säger: Det är min tur nu, vinden har vänt. Jag grät nästan av lycka! Capello, den tråkiga italienaren, hade frälst oss.
Några dagar efter ligasegern sparkades Fabio Capello. Jag förstod inte hur ledning tänkte. Varför sparkar man en man som har vunnit guld? Real Madrid spelade helt enkelt inte tillräckligt vackert, och därför gav de honom foten. Tysken Bernt Schuster skulle se till att Real Madrid började spela vackert igen. Något som jag starkt tvivlade på.
Pessimismen som jag kände inför den kommande säsongen dog snabbt ut. Med Bernt Schuster på bänken har Real Madrid äntligen börjat spela som förr. Med förkrossande segrar mot Barcelona (4-1) och Valencia (5-1), ser det verkligen ljust ut. Den här säsongen vann man ligan med ett nytt poängrekord, 85p. Nyförvärven som Pepe och Sneijder och Robben har verkligen imponerat.
Är vi på väg mot en ny era? Det kan jag lugnt säga. Oavsett om vi får Cristiano Ronaldo eller ej, så kan med all övertygelse i världen säga att den kommande säsongen är då Real Madrid verkligen blommar ut. Det är då vi återigen kan återställa vår heder även ute i Europa. Så det gäller att ha alla blickar framåt, men aldrig glömma bort det som har hänt. Den som inte känner det förflutna kan inte få grepp om framtiden.
