Krönika: Jag har hittat hem
"Vi kan se Raúls släpande steg, vi kan se Gutis trofasta leende, vi kan se skuggor av forna hjältar."
Dagarna har gått bort sig i varandra, bara ett uns av illaluktande egentillverkade semestervardag lyser fortfarande svagt som skenet från lyktorna i nattens mörker. Vägarna bort mot fotbollen börjar synas, jag kan urskilja konjekturerna. Jag tror jag kan hitta hem, jag ser faktiskt nästan vägen dit vi alla ändå kommer att vandra på vare sig vi vill eller inte. För vår kärlek ljuger aldrig, våra bultande slag för det vackra kommer alltid slå innanför oss.
Jag står som ett fån vid stranden, sneglar mot drickan, men jag är nog inte närvarande. Min kropp, min själ står någon annanstans, den lutar sig säkert just nu rockandligt mot Santiago Bernabéus livfulla väggar. Väggar som dunkar, som luktar, och som ser det vi älskar så innerligt.
Den där rustningen börjar bli aktuell, den är alls inte fånig att dra på sig. För den står i förbindelse med vad som komma skall. Vi kan nu snart avnjuta Real Madrids hymn på den ny vattnade gröna planen. Vi kan se spelarna som drömt om att ägna varje minut, varje sekund i ett lag fullt av drömmar. Vi kan se Raúls släpande steg, vi kan se Gutis trofasta leende, vi kan se skuggor av forna hjältar. Jag kan, för jag är sådan. Jag kan se Zidane, jag kan se Ronaldo. Jag kan se deras väsen vandra kvar där på planen. De försvinner aldrig för mig, men sorgligt nog blir deras skuggor allt mer blekta gentemot allt det där andra som nu lyser i verkligheten.
Vi har gjort vårt uppehåll, vi har mätt den vi älskat med annat. Det har gått sådär. Vi har insett faktum: Vi går fan inte säkra när vi inte får se Real Madrid röra sig obehindrat på gräset, vi famlar som någon alkis med dåligt omdöme, vi ser alla djävulska främlingar långt in i ögonen utan någon anledning, vi kan stå tomma och lealösa i en värld som många drömmer om. Men våra drömmar ligger inte där, alltså heller inte lika fantastiskt för oss. Nu ber vi den ansvariga att samla ihop blodet från alla europeiska länder, och vi liksom förr börjar bygga drömmar och förhoppningar av det där blodet som kommer från alla möjliga håll i världen. Vi vill se Real Madrid, vi vill lämna det sköna, lämna det beska som vi ändå uppskattar under ett tag. Men vi blir påminda, vi glömmer inte, vi vill tillbaka till vardagen.
Jag la mig bredvid kanalen och såg mot horisonten en gång, jag kunde inte längre urskilja om vad som var himmel och vad som var vatten. Det spelade mindre roll, jag lyssnade på Reals hymn och allt i min närvaro fick ett starkt sken kring sig. Allt grått skiftade i gult, allt det ingalunda glada uppgraderades till hysteriska skratt. Jag fann något att greppa tag i, jag kunde glädjas åt semestern men samtidigt bli behagligt påmind om det som ligger och väntar tålmodigt där hemma.
En kille med en Sneijder-tröja gick förbi mig. Jag hoppas han bar tröjan med stolthet, jag hoppas han dras in i det varma rummet snart och jag hoppas när han väl står där att han kan vara ärlig med sina känslor till Real Madrid. Och för guds skull, låt han inte vända i dörr öppningen han har en liten bit av Madrids hjärta i sina kupade händer – varje litet Madrid-fan är tillräckligt viktig att den får tillåtelse att tillhöra och vara en del av det stora böljande hjärtat.
Jag har hittat hem, dagarna dras undan för mig. Det går fort, jag är tacksam.
Vandra ut små hjältar, inta gräset igen. Vi är tillbaka. Vi väntar, vi väntar alltid.